Babbel...

En del påstår att jag bara inbillar mig att måendet blir bättre och att det inte går att fixa detta på egen hand. De säger att jag ljuger för mig själv och att det är sjukdomens röst som talar när jag säger att jag mår bra. Men jag mår bättre för varje dag som går, så enkelt är det.

Här sitter jag och skriver inlägg efter nlägg om hur jag på egen hand försöker ta mig upp ur ätstörningsträsket. Jag skriver att jag kämpar, utmanar och känner mig friskare för varje dag. Men vad vet ni? – det kanske bara är tomma ord, en bluff. Men hörni.. det är det tamej fan inte.

– Jag gör detta på egen hand. Så jag hade alltså kunnat fuska med maten precis hur mycket jag ville. Jag har ingen som bevakar mig när jag äter, jag har inget matschema att gå efter och jag har ingen som tar vikten på mig varje vecka. Ändå ser jag en viktuppgång när jag ställer mig på vågen. Och det måste väl ändå betyda att jag sköter mig?

– Jag har gett mig själv träningsförbud. Går knappt promenader längre. Och jag älskar att träna, verkligen älskar! Med andra ord är det ett rätt stort steg att ge mig själv träningsförbud. (Och jag har haft det i några månader) Men med tanke på att jag inte dricker ND´s osv så är det extra viktigt att all energi jag får av maten stannar i kroppen och inte försvinner. Förnuftigt va?

Eftersom jag vill detta till hundra procent så kan jag från hjärtat säga att jag hade sökt hjälp om jag inte trodde på mig själv fullt ut. Jag vet att det hade gått snabbare om jag tog hjälp utifrån, är fullt medveten om det. Men med tanke på att jag är så pass motiverad som jag faktiskt är så ser jag ingen anledning till att börja på något äs-klinik i dagsläget.

Jag har sagt det förut. Men får jag bara göra detta på mitt sätt, äta på mina tider och äta det jag vill så kommer jag att fixa detta. Och det får jag bevis på!

Jag vet vad ett frisk liv innebär och är därför inte rädd att återgå dit. Min kropp och jag trivdes riktigt bra ihop när jag hade normalvikt. Vi var bättre vänner då än vad vi är nu vill jag lova. Det är nog mycket det som gör att jag faktiskt har vågat påbörja denna resan till normalvikt. För jag vet vad som väntar. Hade jag inte vetat det så hade jag vart livrädd för att spräcka min bubbla. Hamnade här så förbannat fort den här gången så har jag heller inte glömt hur det är att leva det fria livet. Orken, träningen, slippa all matplanering, spontanfikor... längtar så mycket dit.

Det är väl självklart att jag fortfarande har en sjukt massa eländiga tankar. Det kan jag absolut inte neka. Jag har deppiga dagar jag med. Men jag har aldrig dagar då jag känner att jag vill ge upp. Det finns lixom inte i min värld längre.

Jag vet att jag kommer klara av vikten själv och jag hoppas (och tror) att jag även kan jobba bort alla tankar på egen hand. Med erfarenhet från förra gången jag var nere i detta så vet jag att tankarna blir klarare ju mer jag går upp i vikt. Så jag ska ge det en chans!

Fybubblan va bubbligt detta blev hörni. Poängen med hela inlägget då? Jag vet faktiskt inte. Ville nog mest säga till er där ute som inte riktigt tror på mig att jag är motiveeeraaddd.

Hälsan är allt du har, glöm aldrig det!

Jag tror på dig! Kämpa och bevisa att du kan

Jag tror på dig! Känner som du.. Får jag göra detta i MIN takt och ta SMÅ steg framåt istället för stora bara för att bevisa för de på beh.hemmet att jag kan så kommer det gå bättre. Att ta eget ansvar o göra det för SIN EGEN skull skapar mer självförtroende och mer motivation tror jag. Sen behöver man ju stöd oxå. Men jag tror på dig. Se till att utmana dig med "farliga" livsmedel och sånt. Sätt upp mål mm.

Kram Ida

Jävligt bra inlägg och starkt jobbat att du lyckats gå upp lite nu. Blir imponerad!



Kram