Känslan "det räcker nu", återkommer till som tätt. "Det är ändå ingen som tvingar dig till att utöka, utmana eller äta alla dina måltider, så varför gör du det?".  Och ja, det är sant. Jag hade kunnat skippa måltiderna och lägga mig på rygg och ge upp. Men vad lönar det till? Det är ju friheten jag vill ha kvar. Och nu när det inte är någon som tvingar mig till att utöka, utmana eller ser till att jag äter alla mina måltider så är det extra viktigt att jag hela tiden påminner mig själv om varför jag gör detta. 
Lägger jag mig på rygg och ger upp så försvinner det som jag värderar mest. Friheten. Friheten att inte ha någon med piska som som säger åt mig att göra ditt och datt. Fast det är ju egentligen inte därför jag inte ger upp. Men det är det som peppar mig lite extra, faktiskt.