Jag har börjat förstå mina nära och kära när de ibland tycker att det hela går lite långsamt ibland. Jag menar, de ser ju inte de osynliga förändringarna på samma sätt som jag gör. Förändringarna som sitter i hjärnan. De är inte med mig vid varje mål, varje dag och ser hur jag dagligen vågar nya saker och äter större/fler mål mat. Till stor del är de med mig vid mina små utmaningar, men det är främst jag som märker skillnad i skallen, vilket inte är så konstigt, det är ju mitt huvud.
Och med tanke på att det främst är osynliga framsteg jag har utfört så är det inte konstigt att omgivningen kan känna lite frustration över att det går för långsamt. De vill se framsteg kroppsligt också, annars tror de bara att jag står och stampar...
Detta gör mig lite stressad. Folket omkring mig tror att jag mår sämre än vad jag gör med tanke på att de förmodligen inte kan läsa tankar och därför bara kan döma efter utsidan.
Men det är inte tillräckligt att göra osynliga förändringar. I viss mån är tankeverksamheten A och O, men nu börjar jag förstå att det inte räcker att bli frisk i huvudet. Vardagen blir inte lätt utan en välmående kropp, hur kloka och friska tankar man än må ha.
Dock är tankarna inte riktigt i sitt bästa skick ännu. Har en lååång utmaningslista som jag ska ta i tu med. Många skrämmande saker. Men ju länge jag väntar, deso mer skrämmande kommer det att bli. Man vänjer sig så lätt. Både gällande matrutiner och siffror på vågen. När jag har stått på samma ställe under en relativt lång period så direkt känns det plötsligt tusen gånger mer skrämmande att släppa den vikten och kämpa vidare jämfört med om vikten pendlar och visar nya, (större) siffror varje gång. Låter konstigt? Ja, kanske.
Men det känns på något sätt som att om hela tiden "byter" vikt och går upp i en takt då man aldrig hinner vänja sig vid sin vikt så kommer det inte bli lika skrämmande att släppa den där siffran och fortsätta framåt. Förstår ni min tanke, eller låter det galet?
Den största och bästa osynliga förändringen må ändå vara att ha gått från "tänker sköta detta själv och vägra behandling-tänk" till ett inbokat pratmöte på torsdag, läkarbesök för att kolla lilla kroppen nästa vecka och en KBT-behandling som drar igång inom kort. Ja, bara det är ett stort kliv i rätt riktning tycker jag.
Har blivit någon jäkla filiosof den senate tiden. Tur att jag kan ventilera alla tusen tankar och känslor här, annars hade jag spruckit. Nu är det snart dags för lite mat och ikväll är det jag, tven och lite trevligt sällskap. Klagar då inte! Hoppas ni har en mysig kväll i rusket och att ni tar hand om er själva. Pussen & Kramen
