Käppar i Hjulet

Jag vet liksom inte vad jag gör för fel. Eller kanske är det att jag just vet vad jag gör för fel som sätter igång alla bubblande känslor inombords. Jag sitter inne på kunskapen, men använder den på fel sätt. Egentligen vet jag precis vad som behövs och det finns inga som helst ursäkter att ta till varför jag sitter i den sits jag gör idag, faktiskt. Samtidigt som det är en sjukdom så fortsätter jag att klandra mig själv. 

 

Varje morgon så vaknar jag och tänker "Att idag är det dags". Att det nu är tid att göra drastiska förändringar som kommer få mig att så småningom gå tillbaka till att leva det liv jag vill. 

Men varje morgon så händer det något. Sätter en mastodont-käpp i hjulet som istället får mig att fortsätta i samma rutiner som alltid. Och jag erkänner; Så fort det går framåt så blir jag rädd! Ofantligt rädd och jag ryggar genast tillbaka. Tillåter inte mig själv att ens prova på. Hur kommer jag må om jag bara vågar prova? 

Jag vet att jag kommer må såhär ett tag till, även om jag vågar prova. För jag kommer aldrig att vakna upp utan tankar. Jag kommer fortsätta att få bakslag, känna misslyckanden osv. Men det är ju bara för en tid. Det är bara vägen till målet som kommer att vara vacklig. Och det är just vägen dit jag inte orkar. 

 

Men så ställer jag mig själv frågan; Vad är egentligen bäst? Att må såhär livet ut eller att må såhär gånger tusen under några månader för att sedan slippa att känna såhär – någongång. Enkelt svar. 

 

Vinterpromenad!

 

Svag, feg och krånglig. Tre ord som beskriver mig rätt bra – idag. Hoppas jag beskriver mig själv med tre andra ord redan i morgon. 

Nu är det dags för makaroner och köttfärssås. Puss

åh, känner igen mig SÅÅ mycket. varför vågar man bara inte? Vad är det som håller oss tillbaka? kram!

Kanske är det lätt för mig att sitta och säga här (eller det är lätt för mig), men du får försöka tänka på att ett steg frammåt faktiskt är ett framsteg. Att inte förstöra något som man faktiskt vill göra, ett steg frammåt och inget steg tillbaka. Lätt att det blir ett fram och två tillbaka.

Lovar dig att det kommer bli bra, låt det ta sin tid, långsiktiga mål håller i längden! Glöm inte att du har kommit långt redan och är himla stark!! Kram!

Känner igen mig i allt det som du beskrev, samma jävla frustation och feghet..
KRam! <3

Mmm.. Kanske dags o faktiskt hoppa lite nu Cecilia!!?
Du måste bortse från det faktum att du är livrädd. Det
Är fan bara o ta i med hårdhandskarna nu o Hoppa!!
Kom ihåg när min syrra sa det till mig.
" du måste våga anna , hur jävligt det än är, för vi alla står här
O tar emot dej om du inte landar riktigt rätt första gången, nästa
Gång kanske det blir lite stabilare, men hoppa det måste du fan göra ensam o dra inte ut på det!"

Hoppas du inte tar detta på fel sätt, men ärligt talat tjejen, du måste ! Eller så nöjer du dej helt enkelt med situationen nu :) your choice:)