DrippDropp.

Har nog aldrig fällt såhär många tårar under en och samma dag. Hopplöst. Kände redan att jag behövde ventilera någonstans. Precis som jag hade räknat med.

Jag trodde att jag var stark. Men ärligt talat; Styrkan? – vart fan är du när jag behöver dig?

 

Det är bara i början det kommer vara såhär va? För visst blir det lättare? (Eller blir det värre?) Har ju förtusan knappt börjat.

Numret på mitt rum är i allafall mitt lyckonummer. Bara det måste vara ett gott tecken. Har gjort mig lite hemmastadd i rummet och spridit ut alla mina rosa saker och gjort det så fint som det kan bli. 

 

Ja, typ här vill jag vara..

 

Ska snart gå och äta kvällsfika. Och vad det blir återstår att se. Sedan ska jag försöka sova. Min hjärna är totalt slutkörd. En urvriden trasa. Jag vill, men orkar inte. Och hur tusan det går ihop är en mycket bra fråga. 

 

Torka tårarna. Japp. I morgon tar jag nya tag och har förhoppningsvis andra känslor i kroppen. 

Kommer ihåg hur tufft det var första dagen men överlämna det åt personalen och ta all hjälp de erbjuder. Det är okej att vara trött, det är okej att ha ångest, att gråta och bryts ihop!
Hoppas att du nu får sova gott
Kramar

Låter som att du har kommit rätt tycker jag, speciellt med tanke på "ditt" rum! Även om det inte känns toppen hela tiden just nu så finns det ju tid för känslorna att ändras!
Skickade mail till dig tidigare idag, fick du det?
Styrkekramar!!!

jag var på Capio för ca 2 år sedan i ett halvår och det var tufft i början men sedan blir det lättare och lättare och idag är jag hur lycklig som helst :)
det är värt det, kämpa! & varberg är en fin stad, njuuut!

Inläggning är bland det tuffaste man kan göra, anoreximonstret sätts verkligen i knipa, och det är inte förräns man är helt maktlös angående vad gäller maten man förstår hur sjuk man faktiskt är. Men om du accepterar och tar emot hjälpen istället för arbeta emot så lovar jag att det kommer hjälpa dig så mycket! Gör rätt från början. Kämpa på, det blir lättare! Kram kram kram

Du klarar det, Cecilia!!!
Även om det inte känns så just nu, så har du all styrka du behöver inom dig. Den finns där och du kommer klara av att ta dig hela vägen upp för berget. Ha inte för bråttom bara, låt det ta tid. Det kommer vara värt det, det friska livet är värt all kamp. Låt inte sjukdomen få dig att tvivla.
Du är stark och styrkan finns inom dig.

<3

Ha tålamod fina du! Det ÄR jobbigt i början, otroligt påfrestande på många sätt. Låt det ta tid, att landa. Jag tror på dig, du kommer klara det här! Många kramar

Åh, jag tänker på dig... Låter som det var hårdhandskarna på med en gång. Men lika bra antar jag, varför dra ut på det?

Självklart kommer det bli bättre. Bara du fokuserar på vad du verkligen vill. Bestäm dig för att nu, en gång för alla bara lämna äs. Tror det är det viktigaste. Att man helt enkelt bestämmer sig. Inte tänker: "men jag ska bara göra såhär lite till, imorgon gör jag annorlunda". Utan nej, man gör det nu helt enkelt. För det kommer inte kännas lättare imorgon. Det kommer aldrig kännas lätt. Så det är lika bra att göra det. Och tänk på, att sen när du har gjort det, så blir det så mycket lättare att göra det igen! Vissa rädslor man bryter, kan ju kännas som hellöjliga efteråt. Man förstår inte ens hur man kunnat vara rädd för det. Det kommer bli bra! Bara du vågar!! Kram