Gör, bara gör.

Jag bara gör.
 
Frukost brukar vara det lättaste målet på dagen. Men hittils har det vart det svåraste. Det är på morgonen jag är som mest känslig också. Trött och jävlig. 
Ett gigantiskt glas med oerhört söt oboy, ett glas med tjock proviva, ett med kaffe och ett med en tjock sörja som ska hålla i gång magen. Och mjuka + hårda mackor. "Första oboyfrukosten brukar alltid vara den jobbigaste". I hope so. Några värmande kramar på det och jag kände mig riktigt jävla stolt efter avklarad måltid faktiskt. 
 
 
Fattar inte varför jag reagerar som jag gör. Antar att det grundar sig på ovana. Okänd mat och en mättnad jag inte är van vid för fem öre. Om någon vecka kommer den där frukosten gå ner utan problem. (Och helt utan tårar) Och då kommer det dessutom vara hel portion. 
Men idag gick det inte riktigt vägen. Hann inte känna smak. Kände mest en salt smak av tårar. Ingen idé att hålla tillbaka. Ut med det bara.
Men oj, vilket stöd man får trots allt. Och jag har liksom insett att det ändå måste göras. Jag kan sitta och peta och glo på maten i all evighet. Men de är envisa här. Precis som jag. Så någon gång måste fat och glas ändå tömmas.
 
Tankar finns. Tårar forsar. Ångest ploppar upp. Men jag gör det.
 
 
 
 


Kommentarer
Louise

Du är verkligen sjukt stark! Även om det känns supersvårt så är det bara mat, kroppen behöver energi och jag hoppas verkligen att du snart blir fri från monstret inom dig en gång för alla!

Kram!

Svar: Hoppas jag med. Och tack. Kram!
Cecilia

2013-06-12 @ 12:20:13
A

Först- en styrkekram och massa styrketankar till dig!!
Sen vill jag bara säga "Ge inte upp". Det är jobbigt, det måste få vara det men den tid du lägger nu på att bli helt frisk kommer du få igen 100 ggr sen. Jag har varit i behnandling (men inte just i varberg), men jag gick aldrig all in, försökte alltid hitta kryphål och vände liksom energin åt fel håll. Kämpade liksom mer med anorexin än mot på nåt vis och det var inte bra. Man måste verkligen bestämma sig för att släppa taget om sjukdomen. Annars kan det gå som för mig- som kastat bort 16 år av mitt liv på sjukdomar och idag sitter med benskörhet, ryggskot och hjärtfel och en hel radda med andra problem.
Man glömmer så lätt vilken jäkla stryk man utsätter sina inre organ och skellett för genom svält, överdriven träning osv. Man kan gå omkring och vara halvfungerande, halvsjuk, halvfrisk osv i många år- men sen slår det tillbaka på ett eller annat sätt. Så har det iaf varit för mig. Åh vad jag ångrar att jag inte redan från början satsade allt på att bli frisk. Det du gör nu är helt rätt.

Förstår att det är mycket känslor, ångest och tårar. Men försök att hitta ljusglimtar och det possitiva i det. Kanske det finns en del i dig som tyckte det var gott med oboy? Eller tänk- vad bra att jag övar på att dricka detta nu för när jag blir mamma och ska äta mysfrukost med mina barn så kanske vi ska dricka oboy någon gång- och då är det ju bra om jag kan.
Jag vet hur jobbigt det är när man får in maten som man inte är van att äta, hur det pirrar i kroppen och man vill helst bara vara hemma igen. Men man får försöka resonera med sig själv. Fastnar man i negativa tankar som "åh detta är onyttigt, detta ger mig ångest etc"- så gör man det ju bara värre för sig själv på nåt vis. Det kan vara sjukt svårt att hitta de possitiva när man sitter där med gråten i halsen. Men du får försöka- leta efter något positivt och håll kvar vi det och förstärk den possitiva upplevelsen av det. Vänd det till din fördel och sätt det i perspektiv. Oboyen är medicinen i detta fall. Maten är medecinen. Om en vecka, en månad eller om ett år så kommer den där frukosten kännas helt obetydlig.
Varje dag som jag tvekar inför utmaningar och fastnar i behovet att falla tillbaka i gamla vanor, svält och "safe- food"- då tänker jag på vad det är jag vill minnas när livet tar slut. När jag sitter på ålderdomshemmet. Vad är egentligen viktigt här i livet? Man straffar bara sig själv genom anorexin. Livet är så mycket mer och det vet jag att du vet för annars hade du inte tagit dig an detta. Du är så sjukt starkt som gör det här. Det visar att du tar ansvar för din hälsa. Det finns så många som bara tänker att de ska, säger att de ska men aldrig gör. Och då står man och stampar- i evigheter. Nu är du på rätt väg Cecilia. Det blir inte lätt men du kommer att klara det. Massor av kramar <3

Svar: Ja, jag hoppas innerligt att jag kommer få tillbaka allt tusen gånger om sen. Jag tänker stå ut och jag tänker kämpa mig igenom detta tills jag nåt dit JAG vill. Och jag brukar tänka som dig. Vad vill jag blicka tillbaka på och minnas med mitt liv? Vill jag verkligen inse att jag slösat bort mitt liv på en förbannat ätstörning? nej. Vill allt annat, men inte det.

Försöker att se allt från den ljusa sidan. Och ofta så lyckas jag, men tyvärr inte alltid. Och det är nog inte så konstigt. Jag hade ju inte vart här om det inte vore för att jag hade problem med maten... men det gäller bara att ta sig igenom det :)

Ska blicka långsiktigt samtidigt som det är viktigt att vara närvarande här och nu. Fokus är vad som gäller!

Kram till dig. Och tack, såklart.
Cecilia

2013-06-12 @ 15:54:37
Ida

Du är såååååå bra!!

2013-06-12 @ 16:58:23
URL: http://Skeptisk.blogg.se
Anonym

du e satans så duktig, fortsätt <3 du fixar detta. om ca 4 veckor bryts alla kontrollbheov, det börjar kännas normalt. så håll ut.
sen, kan du inte skriva upp ditt kostschenma här?:)

Svar: Får hoppas på det :) Jodå. Så småningom :)
Cecilia

2013-06-12 @ 17:38:27


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

VägenUpp

Följ med mig på min resa upp! En resa som innebär att jag ska få friskare tankar, en mer hälsosam vikt och finna livsglädjen igen!

RSS 2.0