En gång fick jag höra att jag aldrig kommer kunna bli helt frisk. Att jag ständigt kommer att få handskas med tankar – livet ut. Det tog hårt på mig. Som ett slag i magen. Efter det tappade jag hoppet en aning. Varför ens försöka om jag ändå gör det förgäves?

 

Det var längesedan jag hade ett liv utan dumma tankar. Så längesedan att jag knappt minns hur det känns. Det här har blivit min vardag. Men faktum är att kroppen är just kroppen. En del av mig. Det går inte att undvika att ha tankar om något som står oss så nära. Det vore nog inte möjligt. Alla, även friska, har tankar om vikt och kropp. Så är det bara!

 

 

– Hos en ätstörd person så handlar 95% av tankarna om mat, vikt och kropp. Vilket gör att man endast har 5% kvar till annat. Så som livet, vänner, intressen. Det är inte speciellt mycket och med tanke på hur mycket tid man lägger på kroppen så är det inte konstigt att man inte har ork till de andra 5 procenten. 

 

– Hos en frisk människa så är det tvärtom. Där är det 5% som tas upp av mat, kropp och vikt medans de andra 95% ägnas åt allat annat. Det såkallade livet med vänner, intressen och allt det där.

 

Som ni ser går det inte att undvika tankarna, helt. Men det är dit jag vill nå. Till den punkten där endast 5% tas upp av det som i dagsläget tar upp 95%. Och de där ynka procenten som tillslut är kvar kommer alltid till att finnas kvar. Men då har man så mycket annat för sig att det endast kommer vara just tankar. Tankar som flyger förbi, men som man inte bryr sig om. Då man är tillräckligt stark för att stå emot. 

 

Nu menar jag inte att det bara går att bli frisk till 95%, om ni nu tolkade det så. Hoppas att ni förstår vad jag försöker få fram. Och som svar på frågan; Jag nöjer mig inte förens jag är frisk. Både på papper, i kroppen och i huvudet. Den saken är säker. Är klar med detta nu. 

 

Kram.