Tänk att jag gjorde det.
Du är modig å stark.
Tror på dej!
Och...jag vill och hade vågat,men här finns inga vårdalternativ alls.å de som finns ute i landet kostar vilket landstinget inte betalar.
Men kämpar ändå!
Du inspirerar!
Kram
jag är så himla imponerad av dig. att du verkar så livsglad. ser positivt på livet. och framtiden. jag är av naturen lite av en pessimist, även om jag ibland önskar att jag inte gjorde det. därför blir jag alltid så fascinerad av folk som av naturen är optimistiska. på ett genuint och ärligt vis.
jag känner mig alltid lite lättare om hjärtat när jag läser din blogg, ville bara säga det.
"fallit tillbaka lite i mitt beteende..." förlåt, jag vill verkligen inte låta elak men det är precis som att en alkoholist säger "jag vill, SKA, bli nykter men dricker bara lite folköl om kvällarna för det är så jävla jobbigt just nu." fattar du vad jag menar? att ta tillbaka gamla beteenden, eller ta efter andras beteenden eller icke beteenden är inte ett steg framåt, det är en fälla! talar av erfarenhet kan jag säga, har varit sjuk i 14 år och när jag blev inlagd första gången var det på grund av min extrema undervikt, jag hade inte speciellt mycket tvång eller säkerhetsbeteenden utan hade helt enkelt tappat mycket i vikt då jag tappat matlusten helt under en depression. inte förrän jag bodde 24/7 med åtta andra ätstörda blev jag ätSTÖRD på riktigt. undermedvetet tog jag efter andras beteenden, det började med att jah drog ut på måltiderna, tillslut började jah matvägra! kompenserade, tom började kräkas!!! idag, långt efteråt, tror jag att det var någon slags osäkerhet i mig som fick mig att tro att jag "inte var sjuk nog" och inte skulle få någon hjälp om jag höll mig till reglerna. jag VILLE ju äta. jag tyckte det var gott! och SÅ Fel jag hade i mina antaganden!!! ju sämre jag blev desto mindre hjälp fick jag med det jag EGENTLIGEN behövde, så många terapitimmar jag slösade på att sitta och prata om mat, tempo, innehåll och motion. saker jag inte ens hade problem med när jag kom dit?! det jag vill komma till är att när jag blev utskriven så visst, jag hade gått upp i vikt, men jag hade inte ansträngt mig för att bli av med mina beteenden, jag hade lagt mer tid på att förstärka dem istället. finns inget jag ångrar så mycket idag. att tänka "äh det gör väl inte så mycket om jag gör "det här tvånget" idag, jag är ju motiverad och jag vill ju bli frisk" är livsfarligt. varför skulle du tänka annorlunda och göra annorlunda imorgon? för att det är enklare då? nej, såhär 13 år senare kan jag säga att det blir inte enklare att göra annorlunda imorgon, det blir svårare. för din egen skull, stressa inte processen men för Guds skull dra inte ut den! du kommer nog dessutom märka att ju mer du "gör som du ska" (alltså det som känns fel men är rätt) desto bättre självförtroende kommer du få, desto mer kommer du få ut av din tid på behandlingen och framför allt desto mer kommer du hinna LEVA på riktigt! du verkar vara en mycket klok ung tjej och jag är säker på att du kommer klara dig bra här i livet, men kom ihåg att livet är NU och inte imorgon! och kom ihåg att en nykter alkoholist som "bara" dricker två folköl varje kväll faktiskt är en alkoholist, vad han/hon än själv säger. ;) sjukdomar är luriga! bryt NU! stor kram till Dig fina tjej från en fd ätstörd och nybliven mamma :)
Förstår inte haha, är du hemma på permission nu?
Vad fick dig att äntligen våga?
Inte tillräckligt sjuk? Cecilia du är ju otroligt mager. Du ser verkligen sjuk ut! :(. Önskar dig all lycka.
Sv: Det lät som det eftersom du skrev "fallit tilbaka lite i mitt beteende sedan jag kom hit så har jag ändå med mig mycket från jobbet hemifrån." lät som du kommit hem haha :)))