Tänk att jag gjorde det.

Se, inseagera.
Jag har sett. Jag har även insett. Men jag har då fan inte agerat..
 
..förens nu. 
 
Det var något som faktiskt slog mig idag. Jag har agerat. Efter  mycket prat och väldigt lite verkstad under något år så har jag faktiskt börjat vägen mot ett liv. Har inte riktigt förstått det förens nu. Nu, när allt har börjat sjunka in. Tänk att jag vågade. Jag vågade söka hjälp ocu nu sitter jag här, utan kontroll och utan något att säga till om. Trodde aldrig att jag skulle gå med på det här. 
 
Lika många som har trott på mig har även tvivlat. Att det tar för lång tid och att jag aldrig gör som jag säger att jag ska. Och jag kan förstå bägge delar. Men innerst inne visste jag att jag skulle få tummen ur. Det var bara en tidsfråga! Har varken vart mottaglig eller redo för detta förens nu. Kanske en bortförklaring, kanske inte. Men det viktigtaste just nu är att jag är här. Varken för sent eller för tidigt får jag säga.
 
Märker att jag har gjort ett bra jobb hemma. Och samtidigt som jag har fallit tillbaka lite i mitt beteende sedan jag kom hit så har jag ändå med mig mycket från jobbet hemifrån. Försöker hålla fast vid det så gott det går. För det lönar sig i slutendan. 
 
 
Trött tjej som behöver sola. 
 
Motivationen pendlar dagligen. Precis som jag misstänkt. Jag tar timma för timma –  dag för dag. Kan vakna upp som en sol och somna som ett åskmoln. Oförutsägbart! 
 
Vill återigen säga till er som vill, men inte vågar: Det kommer att vara värt det. Just do it!
 
Kram.
 
 
 


Kommentarer
Li

Du är modig å stark.
Tror på dej!

Och...jag vill och hade vågat,men här finns inga vårdalternativ alls.å de som finns ute i landet kostar vilket landstinget inte betalar.
Men kämpar ändå!
Du inspirerar!
Kram

Svar: Tack! Åh. Det lät inget vidare. Hoppas du hittar något i närheten som passar dig snart. Ingen ska behöva vara utan vård. Kram!
Cecilia

2013-06-23 @ 16:35:06
f

jag är så himla imponerad av dig. att du verkar så livsglad. ser positivt på livet. och framtiden. jag är av naturen lite av en pessimist, även om jag ibland önskar att jag inte gjorde det. därför blir jag alltid så fascinerad av folk som av naturen är optimistiska. på ett genuint och ärligt vis.
jag känner mig alltid lite lättare om hjärtat när jag läser din blogg, ville bara säga det.

Svar: Åh. Tack snälla du! :) Tycker om att se den ljusa sidan av livet. Vill man så kan livet vara fantastiskt fint. Och det är exakt den synen på livet jag vill ha igen. :)Kul att du tycker om bloggen. Ha en fin kväll. Stor kram!
Cecilia

2013-06-23 @ 17:37:31
annicka

"fallit tillbaka lite i mitt beteende..." förlåt, jag vill verkligen inte låta elak men det är precis som att en alkoholist säger "jag vill, SKA, bli nykter men dricker bara lite folköl om kvällarna för det är så jävla jobbigt just nu." fattar du vad jag menar? att ta tillbaka gamla beteenden, eller ta efter andras beteenden eller icke beteenden är inte ett steg framåt, det är en fälla! talar av erfarenhet kan jag säga, har varit sjuk i 14 år och när jag blev inlagd första gången var det på grund av min extrema undervikt, jag hade inte speciellt mycket tvång eller säkerhetsbeteenden utan hade helt enkelt tappat mycket i vikt då jag tappat matlusten helt under en depression. inte förrän jag bodde 24/7 med åtta andra ätstörda blev jag ätSTÖRD på riktigt. undermedvetet tog jag efter andras beteenden, det började med att jah drog ut på måltiderna, tillslut började jah matvägra! kompenserade, tom började kräkas!!! idag, långt efteråt, tror jag att det var någon slags osäkerhet i mig som fick mig att tro att jag "inte var sjuk nog" och inte skulle få någon hjälp om jag höll mig till reglerna. jag VILLE ju äta. jag tyckte det var gott! och SÅ Fel jag hade i mina antaganden!!! ju sämre jag blev desto mindre hjälp fick jag med det jag EGENTLIGEN behövde, så många terapitimmar jag slösade på att sitta och prata om mat, tempo, innehåll och motion. saker jag inte ens hade problem med när jag kom dit?! det jag vill komma till är att när jag blev utskriven så visst, jag hade gått upp i vikt, men jag hade inte ansträngt mig för att bli av med mina beteenden, jag hade lagt mer tid på att förstärka dem istället. finns inget jag ångrar så mycket idag. att tänka "äh det gör väl inte så mycket om jag gör "det här tvånget" idag, jag är ju motiverad och jag vill ju bli frisk" är livsfarligt. varför skulle du tänka annorlunda och göra annorlunda imorgon? för att det är enklare då? nej, såhär 13 år senare kan jag säga att det blir inte enklare att göra annorlunda imorgon, det blir svårare. för din egen skull, stressa inte processen men för Guds skull dra inte ut den! du kommer nog dessutom märka att ju mer du "gör som du ska" (alltså det som känns fel men är rätt) desto bättre självförtroende kommer du få, desto mer kommer du få ut av din tid på behandlingen och framför allt desto mer kommer du hinna LEVA på riktigt! du verkar vara en mycket klok ung tjej och jag är säker på att du kommer klara dig bra här i livet, men kom ihåg att livet är NU och inte imorgon! och kom ihåg att en nykter alkoholist som "bara" dricker två folköl varje kväll faktiskt är en alkoholist, vad han/hon än själv säger. ;) sjukdomar är luriga! bryt NU! stor kram till Dig fina tjej från en fd ätstörd och nybliven mamma :)

Svar: Du satte NÄSTAN exakta ord på allt! Det är inte det att jag har fallit tillbaka och tappat motivationen. Jag gör exakt vad jag ska, varje dag. Äter upp varje måltid! Så att jag är som en alkoholist som bara ska dricka folköl kan jag inte hålla med om. Jag menar, jag är ju faktiskt här och gör vad jag ska?! Inte sant?
Men allt du skriver om hur DU hade det.. ja så har JAG det nu. Jesus. Skrämmande. Är precis likadan. Har inte speciellt många tvång och saker för mig. Och jag äter, tycker det är gott och äter dessutom upp.
Det är därför jag många gånger har tvivlat. Jag äter ju? vad tusan gör jag här ibland alla dessa personer? Jag är inte tillräckligt sjuk. Kan ge min plats åt någon annan..

Men samtidigt hade jag aldrig fått en tid här om jag inte behövde. Nåväl. Tack för din kommentar. Känner igen mig och tog åt mig. Kram och grattis till lilla bebisen :)

Mycket sitter just i vikten för min del också. Inte bara – men en stor del.
Cecilia

2013-06-23 @ 18:23:54
Anonym

Förstår inte haha, är du hemma på permission nu?

Svar: nej, varför tror du det ? :)
Cecilia

2013-06-23 @ 19:15:07
ida

Vad fick dig att äntligen våga?

2013-06-23 @ 19:41:34
URL: http://fightforlife.bloggsida.se
Anonym

Inte tillräckligt sjuk? Cecilia du är ju otroligt mager. Du ser verkligen sjuk ut! :(. Önskar dig all lycka.

2013-06-23 @ 20:35:19
Anonym

Sv: Det lät som det eftersom du skrev "fallit tilbaka lite i mitt beteende sedan jag kom hit så har jag ändå med mig mycket från jobbet hemifrån." lät som du kommit hem haha :)))

Svar: Då förstår jag :)
Cecilia

2013-06-23 @ 21:15:51


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

VägenUpp

Följ med mig på min resa upp! En resa som innebär att jag ska få friskare tankar, en mer hälsosam vikt och finna livsglädjen igen!

RSS 2.0