Hej.

 

Idag är jag trött. Vaken tidigt och somnade sent. Jämfört med steg ett (kliniken) så är detta steget, här på uppföjninen, nästan (bara nästan) stressigt! Fast det är bara bra. Dagarna går mycket fortare här. Man lagar mat, åker till stan, handlar lite, diskar, städar, umgås... Lite mer som en vardag som sagt! 

 

Har vart ute och fotat en del de senaste dagarna. Äntligen! Nog för att jag inte diggar hösten så mycket så tycker jag äbdå att det är den årstiden man kan få bäst foton. Så jäkla härligt ljus och speciellt på eftermiddagarna/kvällarna. Varmt sken! Ska uppgradera mit utrustning snart tror jag. Får nog stå och sjunga på stan och samla in lite pengar först bara. Haha. 

 

 

 

 

 

 

Det har vart en av de tuffaste helgerna på länge. Men om man bortser från det, så har det vart en av de bättre. Hur menar hon nu, tänker ni? Ja, citatet satte pricken över i:et. Ingen som bevakar, ingen som kollar och ingen som säger till en... E-g-e-t-a-n-s-v-a-r-! Lockelserna har aldrig vart så stora som den här helgen. När jag har ett eget val så tänker jag helt plötsligt dumtankar istället. Vill ju klara av det och det gör jag – till viss del. 

 

Varför ska jag äta det där, det där och det där? Om ändå ingen ser?!

Svaret är enkelt. För min egen skull. För att jag ska bli frisk. För att jag vill bli frisk. Så jag kan komma hem och leva ett normalt liv. Så jag kan tänka på något annat än detta. Så jag kan göra något annat än detta. 

 

Det går inte att bli frisk för "någon annan". Det är du själv som måste vilja. Visst, man kan göra det för den yttre motivationen till en början. Men i slutendan för att resultatet (friskheten) ska vara hållbar så är det du som måste vilja. Att försöka hitta den inre motivationen och se till dina behov och att du behöver detta. 

 

Godkväll.

 

Efter fikat idag åkte vi iväg på lite ärenden. Redan där kände jag hur det började snurra. Tror att jag är påväg att bli lite krasslig. Förstår inte varför jag är så trött hela tiden. Det har jag inte vart förut. Misstänker att det är medicin-ändringarna som spökar till det! 

Väl "hemma" så var det jag som stod för middagen. Blev tacos idag. Har ju ingen personal i helgen i detta huset. Så på fredagarna innan hon går hem lägger vi alltid upp fyra matlådor som man får ha under helgen. Och det brukar vara sådan mat vi lagat under veckorna. Det måste vara olika "proteiner". En fisk, en kyckling, korv, kött...typ! Sedan är det bara att koka ris eller quinoa eller vad man vill ha till. Smidigt och bra!

 

Ja, jag stannar som sagt här hela helgen. Men har alla fina kvar här. Så vi ska ändå ut på lite äventyr under helgen. Är så tacksam att jag har träffat dessa personerna. Hade vart kul att åka iväg, som jag egentligen hade planerat. Men mår jag illa av trötthet så hade jag nog inte riktigt orkat med festande i helgen, tyvärr! Och så borde jag nog ta det lilla lugna med tanke på att jag knappt kan andas ordentligt. 

 

Höst.

 

Tror att jag hatar hösten just för att den ger mig dåliga minnen. Men man kan ju faktiskt inte låta ens mående dippa en fjärdedel av året bara för att man ett tidigare år mått som sämst under just den tiden?

Det är allt som påminner och allt som tänks. Men faktum är att hösten är en jäkligt fin årstid. Har vart klarblå himmer och hög luft hela dagen. Rätt fint får jag väl erkänna då!

 

Tycker det är jobbigt när man inte tas som "sjukt" bara för att man ler och är trevlig. Det kan dölja sig rätt mycket bakom ett leende. "Smiling depression". Och det är precis vad det är. Man kan må dåligt trots att man inte skyltar med det utåt. Så är det bara och sådan är jag. Jag är jag och det kan jag inte ändra på. Har min personlighet varesig jag ville eller inte. Men i många lägen så kan det vilseleda både mig själv och andra. Visst, jag kan vara både ledsen, arg, irriterad, deppig och allt det där... Men precis lika ofta har jag ett leende på läpparna. 

 

Torsdag.

 

Jag mår okej. Och där verkar måendet ligga nu för tiden. Inte bra, inte dåligt men – okej. Förstår att ni undrade varför jag var tungen att vara till akuten. Fick andnöd och det kändes som om jag inte fick ned någon luft i lungorna. Har fått en inflammation mellan revbenen som kan hålla i sig i några månader (!!!) som gör att det ömmar och är svårt att andas. Inte världens roligaste sak att få kan man ju tycka. Den framkallas av stress och ångest iprincip. 

 

Torsdagslunchen är precis avklarad. Soppa + efterrätt. Blev päronpaj idag och jag fortsätter att exponera mig dessa dagar. Ge det några veckor till. Sen fnyser jag bara åt ångesten. 

Hade mamma och pappa här på samtal precis. Eller tja, de hade samtal.. orkade inte vara med på familjemötet idag. Så får det vara ibland! Så hann inte träffa dem så mycket. Får se till att komma hem snart istället. 

 

 

Ja, det är inte min starkaste sida kanske. Har haft en massa obehag i kroppen ett par dagar. Men jag har ignorerat det där, precis som vanligt. "Det-händer-aldrig-mig-syndromet" Fast inatt fick det bli det en lång runda till akuten. Var hemma strax efter tre inatt. Men jag lever.

"Idag ska du bara vara sängliggande". Haha. Tack, men nej tack. Fast å andra sidan ska jag byta taktik. Behöver nog den där vilan, trots allt. Ska försöka plöja lite filmer idag för att roa mig. Fick i allafall svar på vad det var. Och det kan ta några veckor (månader?!) innan allt står rätt till igen.

 

 

Tror inte att saker händer mig. Men jag kan faktiskt också råka illa ut och bli dålig. Faktum är att jag är ju faktiskt dålig. Men som sagt; Jag lever! Orkar inte skriva så mycket idag. Hoppas ni får en bra onsdag.

När det duktiga tar över för mycket så blir det ett hinder. Jag blev sjuk rätt tidigt i livet. Innan jag hann finna vem jag egentligen var. Jag sattes i en position där jag var tvungen att följa pekpinnar. Det var order från min dåtida behandlare som jag "litade på". Jag gjorde det hon sa. Och sedan var det inget mer med det. 

 

Sedan blev ja sjuk – igen. Jag gick från att lyda order som skulle ge mig ett bra liv till att åter igen följa ätstörningens krav och pekpinnar. Jag gick från att följa äs, till att följa behandlaren för att sedan följa ätstörningens röster igen.

 

...och nu sitter jag i samma position som från början. Då jag åter igen lyssnar och följer de meningar och ordinationer som tror sig leda till ett bra liv. Men ärligt talat; Jag har på riktigt glömt av hur man lever! Svart eller vitt. Antingen lever jag efter ätstörningens normer. Si och så mycket mat och si och så mycket träning. Planerat in i minsta detalj. Eller så följer jag capio vart jag än går. Men si och så mycket mat och si och så mycket träning. 

 

Vad jag än tycks välja så känns det bara fel, fel och fel! 

 

Ett snabbt hej. Och ett stor kram till er som är så goa. 

Era kommentarer hjälper lika mycket som alltid! 

 

En tanke slog mig. För ett halvår sedan ramlade det in väldigt, ja.. väldigt många negativa kommentarer. Jag förstod inte varför. Men nu förstår jag! Frustration och ilska. En ilska som uppstår när man ser någon annan som är påväg att trilla stenhårt till botten och som tror att hon mår "bra". Ser med andra ögon idag! 

 

Precis vart ute i friska luften. Och snart ska jag träffa läkaren! Sedan blir det laxlunch (med couscous) följt av "gruppen". Och i eftermiddag ska jag in till stan med mina två goa. Kolla lite kläder och mysa! Blir nog en bra tisdag trots allt. Mycket tankar som passerar. Även ifall det känns som om jag aldrig kommer till rätta så känns det ändå som jag börjar hitta det som behöver hittas. Har tröttnat på att leta. För jag verkar ändå inte bli speciellt mycket klokare av det. Istället låter jag saker och ting komma till mig. Och det får ta timmar eller år.. det är väl bara att vänta!

 

Ny vecka.
Har inte hunnit säga hej till er än. Så nu gör jag det; Hej! Har ni en bra start på veckan? Min har vart okej. Jag har nu kommit till en kluven återvändsgränd. Och hur kul låter det tro?Vid båda vägarnas slut ser jag bara ett stort stopptecken. Vad jag än väljer så ser jag bara en återvändsgränd. Ingen glädje och inget som lockar. Både jag och min hjärna börjar strejka. 
Hur ska man kunna kämpa mot nåt som inte ens lockar? Det är aningen svårt må ni tro. Men ändå gör jag det på något jävla vänster. Förstår knappt varför. Men nu känns det som om det är för svårt för att ge upp allt som jag slitit för. Jag vill inte tillbaka till en utmärglad och blek kropp men jag vill heller inte komma till det som ska vara "livet". För jag vet ärligt talat inte hur man lever känns det som.
Gör för "bra" ifrån mig. Har börjar fatta vad det innebär nu. Och sådär kan jag inte fortsätta. Misstolka det rätt. För detta har tagit mig fjorton veckor att förstå. Så ni förstår säkert inte heller. Man kan inte följa pekpinnar hela livet. Livet måste komma emellan där på något vis. Men det är det jag inte låter det göra. 

"Du kanske ska ta ett break i behandlingen och fundera på detta" Som pricker över i:t liksom. Kanske hade behövt det. Såhär mycket brukar jag inte svajja. Men jag antar att även jag får ha sådana stunder. Jag som alltid är så jävla "duktig". Trött på att vara duktig. Vill bara kasta tallrikarna i golvet. Men varför gör jag inte det då? Börjar tröttna på mig själv alltså.
Har vart ute och gått en lång höstpromenad. Jag och vinden, i princip! Jag lagade indonesisk kycklinggryta till lunch förut. Och snart är det chili con carne till middag. Och sedan ska jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet tills nästa måltid.. Happy day!
Förlåt. Men var tvungen. Kram. 

Hej.

 

Tisdag. Höst. Blåsigt. Trött. Hur mår ni? Har haft en helknasig natt. Drömmer så knäppa drömmar nu för tiden. Både på natten och på dagen. Har blivit en jäkla dagdrömmare. Kan sväva iväg rätt långt bort i tankarna! 

Har lugnat ner mig lite! Tänkt om och tänkt förnuftigt istället.

 

Brukar nedvärdera allt det positiva. Stirrar mig blind på enstaka händelser och enstaka ord. Bara för att en dålig sak händer så betyder inte det att hela tillvaron/situationen är negativ. Ja, ni känner nog igen er i det där! Kan vara rätt förvirrande. Om tusen saker är bra och två är dåliga så är det oftast de dåliga man går och funderar på. Väldigt frustrerande faktiskt! Man kan inte lyckas med allt och man kan inte vara omtyckt av alla. Så är det bara.

 

 

Måndag.

 

Plus, minus – noll. Samma som förra veckan! Behövde ha kvitto på det av nån anledning. Känner mig mer trygg då! Har inte fått känna den tryggheten på tolv veckor, men nu var det liksom dags. Har dock inte skött mig helt exemplariskt den här veckan. (Fast enligt vem?). Oavsett om det inte har blivit hundra så har jag ändå tagit två stora kliv i rätt riktning. Och då spelar inte alla de där "missarna" någon roll. 

 

Sårbar. Öppnar upp mig och säger vad jag känner längst där inne.

Drar egna slutsatser baserade på missuppfattningar. Och det förstår ni, precis som jag att det endast kan sluta i katastroftänk. Åter igen så kommer jag då tillbaka till mina grundantaganden. Det är inte bara grundantaganden gällande maten. Har börjat inse att det är så mycket mer än just det. Tänker samma kring livet, som jag tänker om maten, om ni förstår. Allt hänger verkligen ihop! 

 

Det hade kunnat bli vilket missbruk som helst. För det är inte maten i sig som är den stora boven. Det var bara just det som fick ta utloppet för det jag annars går runt och tänker på. Lätt att ta till, i svåra tider! Den här veckan ska jag försöka rota upp massa tankefällor. Ringa in och sätta stopp för att sedan kunna förhindra.

 

Lördag. En bra lördag.

 

Var uppe halv sju och färgade håret och städade mitt rum. Behöver jag ens säga att jag inte kunde sova? 

Hoppas på att få en bra helg. Får man säga att man själv tycker man är värd det?

I så fall gör jag det. 

 

Tar och spenderar natten lite längre ner i landet. En annorlunda, men ack så härlig permis väntar. 

Har egentligen inte lagt upp någon matplan. Det enda jag vet är att det blir restaurang lite senare ikväll. Så istället för att göra upp en plan som ändå är dömd till att misslyckas så fick jag rådet;

"Agera som om tanken inte fanns!" Och det säger rätt mycket. Dessutom stod det att jag skulle vara "I flödet" idag på mitt morgonkort. Och det är precis så jag vill ha det!

 

Hej.

 

..och förlåt för lite frånvaro. (Eller ni kanske inte ens har saknat mig?) Vad vet jag. Det har i allafall varit ett rätt omtumlande dygn. Har fått kommentarer som har känts som en kniv i hjärtat. Kommentarer som på något sätt bevisar att de tjockiskänslor (förlåt) jag känner på något vis stämmer. 

Det gjorde rätt ont. Och jag blir hela tiden tillsagd att det finns två sidor av myntet och alltdå två olika sätt att tolka. Men när man får höra de där orden så ordagrant så är det förjävla svårt att tänka hur det egentligen skulle kunna vara menat.

 

Det tog liksom stopp där. Det jag känner är antagligen rätt. Med andra ord att det inte behövs mer.

Det räcker liksom här. Och så har jag känt ett bra tag nu! Och nu fick jag det dessutom kastat i fejjan på mig. Visst, det är en stor skillnad nu, jämfört med tre månader sedan. Det fattar väl jag med!!! (Och det ser väl jag med, bättre än någon). Men när man då har ett fett lång väg kvar att gå så känns det inte så kul att redan, på denna nivå höra något som sätter käppar i hjulet.

 

Alltså, tankarna sätter sprätt idag!

 

Jag kan skratta igen.

Jag kan älska igen.

Jag kan gråta igen.

 

Jag kan faktiskt känna igen. Jag är fortfarande inte helt i kontakt med mina känslor. Fick höra sådana där klumpiga ord igår, igen! Vadå för duktig? Vadå för bra?

Är det meningen att jag ska trotsa och göra motsatsen, eller vad är tanken? Men det är väl lite det som är just mitt problem. Att vara alla till lags och göra det man bli tillsagd. Kan dock inte förstå hur någon annan väg skulle kunna vara bättre i detta läget. Jag menar, hade jag gått efter mina röster istället så hade det nog inte slutat speciellt bra? Det är nog bara jag som misstolkar och missuppfattar lite. 

 

Ibland förstår jag inte riktigt. Kan vara lite förvirrande. Väldigt förvirrande. 

Men jag hoppas och tror på att man inte behöver vara medveten om allt. Och heller inte behöva veta allt när det gäller anledningar, dåtid och framtid osv... Jag tänker bara göra det jag gör och hoppas på att poletten trillar ner så småningom. Och gör den inte det, ja då hoppas jag på att kunna få vara fri och lycklig ändå. Utan reflektioner.

 

 

Hej och godförmiddag. Jadå. Då var det ny vecka, igen! 

Går in på vad jag tror är min tolfte vecka. 

 

Precis när jag hade bestämt mig för att åka hit i våras så gick tankarna; "Jag kommer bara att vara där en månad eller så, för att få en skjuts framåt och för att sedan klara mig själv, hemma"

 

...I did it again! Kunde inte låta bli att bli en smällkaramell i håret, igen. 

Rosa är ju ändå rosa. Rätt svårslaget!

 

Ett: Sensommarsol och redan en längtan till våren.

 

Två: Hur gör man för att inte ta ut allt i förskott? Ser bara katastrofer framför mig.

 

Tre: Förbannat sårbar. Vilket gör att jag oroar mig ännu mer, om det nu var möjligt.

 

Fyra: "Oj, du valde det idag ja.." Är det sådant man ska få höra när man gör ett eget val och väljer det man själv tycker är gott? Vill liksom inte höra sånt. Misstolkar. Men jag ser det som ett bättre framsteg. Hade jag aldrig gjort för ett tag sedan. (Valt det jag hade velat alltså, då det jag velat hade det vart det "farliga" av de två alternativen)

 

Fem: Korvgryta + quinoa och "helgkött" med potatis och sås. Och mellis blev digestive med pålägg. (Och korvgrytan fortsätter att förfölja mig.)

 

Sex: Börjat få tillbaka fotosuget och är på god väg att känna mig redo för att ta tag i företaget snart igen. (Nåja, inom det närmsta året i allafall). Haha. 

 

Hej vänner. Hej lördag.

 

Helgen har startat rätt bra. Vill att den fortsätter så.

Finns nog inget finare sätt att vakna upp på än av pirrande meddelanden. Fast å andra sidan hade det väl kanske vart ännu bättre att vakna upp brevid personen på riktigt. Ska nog ta mig humörshöjande permis snart för att kunna få det där! Ja, så får det minsann bli.

 

Haft en skön förmiddag. Vart på promenad och snackat skit. Rätt sjukt hur likt man kan tänka egentligen. Man är då fan inte ensam med alla knepiga tankar som yr omkring i huvudet! Man delar så mycket mer än vad man tror. Skönt att få bolla med någon som tänker lika. Man kan dela med sig och lära sig av varandra! Kan vara rätt hjälpande att prata med någon som förstår, på riktigt. Problemen kan dock vara väldigt olika, men i grund och botten så är det ändå maten man har gemensamt. 

 

Det är fasen inte lätt att vara förälder, vän eller kollega till någon som har en ätstörning. Svårt att veta hur man ska uttrycka och betee sig. Tåls att komma ihåg de gånger man kan få några klumpiga ord kastade i ansiktet på sig. Det kan göra fan så ont. Men man får komma ihåg att det inte är så lätt alla gånger. Man får guida de utomstående. Försöka förklara och förstå. Och man ska även komma ihåg att det oftast är välmenade ord, även ifall det ibland kan verka som raka motsatsen! Ni som har fått sådana där kommentarer förstår nog vad jag menar. 

 

Torsdag.

 

Vissa dagar orkar man inte vara i sig själv. Idag är en sådan dag. 

Hade jag inte fått uppleva de känslor som jag har gjort den senaste tiden så hade jag aldrig trott att saker och ting kommer att lösa sig. Så därför gäller det att komma ihåg; Det är inget dåligt liv, bara en dålig dag!

Och det har vi alla. Och just idag verkade det vara min tur.

 

Jag är lite av en katastroftänkare. Tänker alltid att det värsta kommer att inträffa. Jag överreagerar och hoppar redan från början till slutsatsen. Tror mig mig veta hur saker och ting kommer att sluta och jag lägger alltid skulden på mig, såklart! Det är alltid mig det är fel på. Det är mitt fel att den och den mår dåligt. Och det är mitt fel att den och den har tråkigt. Det är mitt fel att tåget är försenat och det är mitt fel att jag inte lyckades med det jag ville. 

 

 

 

Jag har haft den bästa dagen på länge. Förjäkla länge dessutom.

Blir rosig om kinderna bara jag tänker tillbaka på dagen. Den har med andra ord var; Helgrym. 

 

Ut med det gamla och in med det nya.

Byter magont pga ångest mot magont pga fjärilar och pirr.