– Sätta mig i en bil/tåg/buss och dra iväg till okänd destination på obestämd tid.

   (Måste bara bli lite mer spontan först)

– Bli grym på något instrument.

– Se norrsken. Blir nästa sommar det. 

– Träffa en finfin man. 

 

– Simmat med rosa (!!!) delfiner.

– Sett Grand Canyon i solnedgång.

– Åkt på road trip i U.S.A

– Åka till New York.

– Gå på konsert på (i?) Hollywood Bowl.

 

Lite strunt bara. Har börjat drömma nya drömmar om livet. Tror att det är viktigt att ha något "att komma ut till". Och ja, det lutar mot att en flytt hade vart nyttigt för mig. Hädanefter vill jag klara mig själv, utan kryckor som stöd. Vill stå på egna ben och fatta egna beslut. Krävs dock lite övning för det där. Men skam den som ger sig.

 

Och helt plötsligt var det en vecka sedan man var hemma. Vet knappt vilken vecka jag är inne på här. Allt har flutit ihop. Men den här helgen är jag kvar här! Och nästa helg far jag iväg lite söder ut med mina fina vänner. Dock bara över dagen. Men lika mysigt för det!

 

Föresten en bra grej; Mammsen tar tag i saker. Hon strider för rätt saker. Hon var på möte igår med Lindex huvudchef. Hon ville ta upp snacket om de sjukligt smala modellerna de använder sig av. Det blev ett givande möte. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Hoppas chefen tog åt sig en del! Alla har ett samhällsansvar. Och det som gör mig nästan mest förbannad är att det kryper ner så myckert i åldrarna. Man ska inte tänka på sådant när man är ett barn. Eller..man ska aldrig tänka på sådant! Det ger så fel budskap. Smal får man vara. Men inte sjukt smal. Jäkla skillnad!

 

Helt plötsligt så är det vi som har trillat dit i ätstörningsträsket som ska visa sig "friskast". Misstolka mig rätt. Men det känns som hela samhället är hjärntvättat och går på dieter och ohälsosamma trender. Strunt samma. Kan inte få fram detta rätt. Tycker bara det är sjukt frustrerande att man som sjuk plötsligt ska vara den duktiga. För vi får minsann inte mixtra, trixa och dona hur vill med mat och träning. Men det finns de som gör det värre, men ändå inte anses...tja, som sjuka! 

 

 

För att det ska bli annorlunda så måste man göra annorlunda.

 

Men hur gör man annorlunda när "annorlunda" är det sätt man har tagit sig igenom livet med hittils. Svårt att bara hitta nåt annat tillvägagångssätt. Fast alltså, det är klart att det går. Annars hade ju inte en jäkel blivit frisk. Och så är ju faktiskt inte fallet.

 

Vad jag behöver göra för att finna en inre motivation?  Tror jag behöver en nystart. Nytt, nytt och nytt. Vill ha nåt som fyller mina dagar med energi och livslust. Jag ville känna att jag räcker till och jag vill känna att jag gör nytta. 

Tycker det är en rätt spännande resa det här. Undra vem jag är när jag har funnit mig själv på riktigt? Tänker inte ge mig förens jag har tagit reda på det.

 

Tänk om jag blir en helt ny person?

Spännande. 

 

Att släppa taget, helt!

 

Det är något jag inte har gjort än. Har på något sätt gått hand i hand med ätstörningen enda hit. Och jag vet faktiskt inte vad det är som krävs för att jag ska göra det. Många av de såkallade säkerhetsbeteenden jag gör för att vidmakthålla tänker jag inte ens på att jag gör. Jag menar, det går ju av bara farten. 

 

Jag är inte motstridig när det gäller att göra. Men att bara göra två av tre saker helhjärtat gör att jobbet inte blir klargjort på djupet. Det räcker med att en tagg sitter kvar för att man kan trilla tillbaka igen känns det som. En tagg som tillslut växer sig stor som en törnbuske. För det var ju faktiskt på det viset det började. Allt ska bort. Iallafall så småningom. Varför håller jag kvar vid ätstörnigen? För att jag är rädd helt enkelt. 

 

Har (kanske lik som ni) ett svart eller vitt och allt eller inget-tänkande. I vissa fall är det negativ men i vissa fall något positivt. Behöver hitta den där allt eller inget-känslan när det gäller jobbet och behandlingen här. Vill kliva över det sista trappsteget för att vilja göra slut med äs en gång för alla. Och jag börjar känna mig jävligt less på allt som har med detta, samtidigt som det har vart som en (falsk) trygghet. Något att skylla på och något att kontrollera. Men det finns betydligt mer rogivande sätt att tillfredsställa sig själv på. Och det är sätt som är hållbara och som gör ens liv bra och inte tvärtom. 

 

Jag vet inte hur länge jag kommer bli kvar här. Oroar mig lite för tiden måste jag erkänna. Rädd, rättare sagt. Vill inte ge mig. Men är även rädd att känna mig nöjd (och även andra) för tidigt. 

 

Hej.

 

Har knappt haft på datorn på hela helgen. Och det ser jag som ett bra tecken på att jag har haft andra saker att göra istället. Och att jag har orkat göra allt. Somnade dock snabbt igår. Har hunnit med och träffat mer folk under dessa dagar än vad jag har gjort sammanlagt under tre år känns det som. Somnade gott må jag säga.

 

Gjorde en bra hemmaträning. I och med det så känner jag även att jag har fixat klart jobbet nu. Tänker att jag kan må såhär och framförallt att jag kommer att må såhär. Fast jag vet att jag kan må trippelt så bra. Mina tankar liknar fortfarande de tankar jag tänkte i början av min tid här. Har gjort jobbet så det ser snyggt ut utåt. Men jag har inte tagit till mig allt. Jag gör det mycket för yttre motivation. Nåja, hade aldrig kommit hit om inte jag ville, så missuppfatta inte. Skulle jag ge upp

så hade jag nog redan gjort det vid det här laget.

Vill vara alla tillags och därför göra jag på det viset. Men jag tror inte att detta blir hållbart om jag inte vågar lite mer på riktigt. För det har jag inte gjort hittils. Har fortfarande en sådan där mur mellan mig och behandlingen. 

 

 

Fast jag börjar ta mig fan lära mig. Sakta men säkert. Glider med i helgen. Gör spontana saker som jag inte trodde jag skulle våga, äter när maten är klar och lägger mig inte i vad som serveras. 

Åker iväg på min "mattid" för att ta igen det innan eller efter. Försöker anpassa maten efter livet. 

 

Även en "vanlig" icke ätstörd person planerar matdagar. Det går liksom inte att komma undan. Så åter igen; Det verkliga livet är inte så flängigt, oplanerat och rörigt som jag trott. Det är okej att ha rutiner och det är okej att planera. Alla (många) gör ju faktiskt det. Inga konstigheter! (Men jaja. Man ska kunna röra till det...å det där köret). Den tiden kommer och ett steg i taget.

 

Tog sovmorgon i morses. Första gången på ett halvår. Drog mig upp vid tio. Tyckte minsann att jag var värd det. Har precis ätit lite ägglunch och snart får jag finbesök. Taco-night följt av en (liten) utgång. Varken kropp eller psyke pallar så sena nätter.

Ett: Lycka är ett val. 

Två: Sluta leva efter andra människors förväntningar.

 

Varje mynt har två sidor och världen färgas efter dina glasögon. Man kan inte påverka allt; Men faktiskt jävligt  mycket. Vet inte vad jag ska säga om dagen. Eller tja, dagen i sig har vart väldigt, väldigt bra. Men jag fortsätter att lyssna på fel sida av mig. Inte alltid. Men en gång är en gång för mycket. Jag vet att jag inte ska ha för stora förväntningar på min själv. Och det har jag faktiskt inte! Jag märker ju själv hur långt jag kommit. (Hmpf.) Lätt att glömma vilka hinder man faktiskt har tagit sig förbi.

Lätt att stirra sig blind för stunden som sagt. Men satan, jag mår faktiskt bättre än för fyra månader sedan. Det kan jag faktiskt erkänna. 

 

Lunchade på stan och är hemma nu. Fick med mig en del saker hem. (Tusan.) Lyckas inte hålla de där spara-pengar-löftena. Men sådana är väl till för att brytas? Tycker om att skriva lite dagbok. Några få rader räcker för mig. Bloggen i sig blir ju som en större dagbok man kan blicka tillbaka i. Men. Jag fick tag på en sådan där 5års-dagbok. Tre rader för varje dag! Ska läsa igenom den när den är slut. Då är jag tjugosex år. Haha. 

 

Hej fredag. Och hej Alingsås.

 

Fick bli en liten paus i skrivandet. Vart i full gång med lite andra saker. Tex en tur hemåt. Och där befinner jag mig nu. Åkte igår morses. Först blev det sommarstugan i några timmar bara. Saker som behövde fixas. Plockade med mig kilovis med äpplen hem. Jonagold-äpplen gåner två, typ! Gigantiska. (Ska göra äpplemos)

Och sen styrde vi hem mot Alingsås. Tog en långprommis med min fina vän och sedan stupade jag i säng tidigt. 

 

Har inte riktigt bestämt hur det känns att vara hemma. Det är annorlunda den här gången. Positivt menat. Jag försöker att skaka om min värld lite. Oplanerat, men ändå omskakade. 

Det är småsaker som förbättras. Som ingen annan tänker på än jag själv. Bara det att kunna skära upp en okänd bit bröd av den limpan som ligger hemma utan en tanke är en stor befrielse. Jesus. 

 

 

Superfina dagar (vädermässigt) som passerar här. Njuter verkligen av den fina hösten. Som förövrigt inte ens känns som höst. Varmt och skönt! Onsdag idag och i morgon åker jag hem. Ska verkligen försöka ringa in de saker som gör att jag hittils inte vågat släppa ätstörningen. För det har jag inte riktigt gjort.

 

Jag har gått upp i vikt och jag gör det jag ska. Och ändå sker det inte någon förbättring. Det är fyrkantigt här. Inrutat och regelbudnet. Vilket faktiskt inte är till min fördel. Jag är van vid en fyrkantig vardag och jag tycker om att ha det så. Därför skedde det ingen förändring gällande det när jag kom hit. Tvärtom! Jag blev om ens ännu mer inrutad. 

 

Skit i det nu. Ska fokusera på lite annat än detta hemma. Ska försöka röra till det lite. Omedvetet. För planerar jag annorlunda så vänjer jag mig vid det och då blir det ändå fel. Yaya. Ska försöka träffa lite vänner varvat med vila, mat och mycket mys med familjen! Hoppas på en bra vistelse hemma.

 

Hej! 

 

Första oktober idag men när jag var nere på stranden så hade det lika gärna kunnat vara Juli. Nåja, om man bortser från att det var rätt folktomt då. Hade en hel strand för mig sälv.

Vart ute mycket idag. Förut avskydde jag när det var fint väder. Det betydde att man var "tvungen" att gå ut. Man kan väl inte sitta inne när det är sol heller? Men jo, det kan man. Vill man vara inne så är man inne och vill man vara ute ja då går man väl ut. Men nu uppskattar jag detta fina väder. Allt blir faktiskt lite lättare med solen på himlen. 

 

Funderat. Är i en jobbig sits. Men jag tror att den här sitsen kallas; Personlighet. Vi har olika livsregler som vi följer både medvetet och omdevetet. Och jag är fyrkantig. Jag tycker om kontroll och en rutig vardag. Egentigen inga konstigheter med det. Det är ju faktiskt bra att ha rutiner. Men när rutinerna får en avskärmad från världen och att det blir till ett hinder så är de där livsreglerna inte lika bra längre.

 

Ska inte göra om mig själv. Jag är den jag är och jag är bra(?). Behöver bara finslipa på några regler så att de är hanterbara livet ut. Jag har vart likadan livet ut. Vill vara alla tillags och speciellt för mig själv. Men tillslut tröttnar man på att vara duktig och det var väl därför detta slog till. Svaret är nog så enkelt. 

 

 

 

Har haft en omtumlande dag. Kommit till en stor jävla återvändsgränd. Har verkligen kört fast. När jag gör som jag ska, dvs det rätta, så blir det fel. Maten går före maten och jag hinner inte leva.

Att åka hem är ingen utmaning för mig. För jag gör "för mycket som man ska". Hur fasen kan det vara fel tänker ni. "Du gör ju som du ska och det borde väl vara rätt. Eller?"

Men det blir så fel. Återigen dessa pekpinnar. Jag hinner inte falla i några gropar och hinner inte göra några misstag just för att jag tar med mig Capio hem. 

 

Och i mitt fel är det bara fel, fel och fel. Jag säger inte att jag ska hem och göra misstag. Det jag menar är bara att jag behöver öva på att leva ett liv som inte är inrutat, tvångsmässigt och styrt av mat. Men så har det sett ut hela livet. Så nu vet jag inte vad jag behöver göra för att komma framåt.

 

"Du är avskärmad och jag får inte kontakt med dig". Och så är det. Jag vet. Poletten har fortfarande inte trillat ner efter sjutton (?) veckor. Kommer den någonsin göra det? Gör det jag ska men vid sidan av har jag ändå min egna agenda på något vis. Utåt visar jag att det går bra, just för att kunna hålla kvar med mina säkerhetsbeteenden som ändå inte syns. Jag visar väl kanske upp en fasad för att dölja mina svagheter så att de inte blir upptäckta. Kanske har jag inte vågat släppa på äs helt och hållet än? 

 

Hej.

 

Måndag. Vaknade klockan sex och kunde inte somna om. Städade rummet och tre timmar efter var det precis lika stökigt igen. Som att skotta i snöstorm. Hamstrar saker! Tänker att jag någon gång kan få användning för det. Ska nog ta en rejäl rensning snart. Kasta gamla kläder. Kläder som en gång hängde som tält men som nu inte riktigt passar, om man säger så! 

På ett sätt är jag glad för det. Och på ett annat sätt... tja, är jag nog också glad för det. Börjar bli kvinna igen. Kroppsdelar man inte trodde fanns har plötsligt börjat ploppa upp. Välkomna. Ska försöka att ta emot er på ett vänligt sätt. 

 

Fick ett härligt samtal härom dagen. "Vi tänkte åka på en resa mellan jul och nyår. Du väljer vart vi ska åka". Ja men man tackar för det. Blir några dagar tillsammans med fina familjen. Vill åka till ett rätt varmt ställe. Nåja, så varmt som det går att få i Europa vid den tiden på året. Ser fram emot det! Hoppas på att få må riktigt bra den resan. 

 

Hej.

 

Det kommer alltid finnas olika sorters personer i ens liv. Somliga kommer och går och vissa är där för att stanna. Andra är elaka och en del har ett hjärta av guld. En del är avundsjuka och andra nöjda. Vissa sårar och andra blir sårade. Någon är pratsam och en annan blyg. 

Jag är lång och du är kort. Du är lång och jag är kort. Du är unik. Och jag är unik. För alla är just någon av "den" personen. Olika. Spännande. Unika. 

 

Känns som jag har en jäkla identitetkris. Vem fan är jag? Har ju inte en susning. Vet inte vad jag vill göra och vet knappt vad jag tycker om att göra. Man formar sig själv varje dag. Alla intryck, händelser, upplevelser och möten formar oss till den vi är. Kanske blir vi aldrig helt "utvecklade". Hela livet tycks vara en lång upptäcksfärd på alla möjliga vis.

 

Ett: Godmorgon!

Två: Instagram: Ceciliarosell

Tre: Mail: [email protected]

 

 

Godkväll.

 

Vem lägger sig och sover "middag" halv åtta på kvällen? Jag, tydligen. Vart en rätt intensiv vecka och vi har haft mycket för oss. Dock bara roliga och givande saker. Men det tar ändå på krafterna en aning.

Väcktes lagom till kvällsmat och Idol. Hade bakat bröd till oss ikväll. Finns inte mycket som slår nybakat bröd med smör och ost på. 

 

Stack ut en stund i kvällssolen och försökte klicka några bra foton. Och ett tips; Gå inte med 12 cm klackar i en fårhage. Aningen mäckigt må jag säga! Haha. 

Funderar på att ta upp fotograferingen lite mer snart. Har lagt det där åt sidan i över ett år. Har fått prestationsångest bara jag sett på kameran. Vill göra det för att det är kul, inte för att jag måste. Och jag är väl fortfarande lite sådan att kan jag inte vara bäst på det, så vill jag inte göra det alls. Och detta gäller inte bara foto. Utan tja...det mesta här i livet. Låter kanske skumt. Men så fåre vara!

 

Fredag. 

 

 

Har lite seperationsångest osv. Annars har jag det okej. Har mycket att tänka på men ingenting att skriva. Antingen är det för personligt eller rent utav totalt ointressant! 

Är ovän med min kropp och vet inte om vi någonsin kommer att bli bundisar. Men än har jag inte gett upp hoppet! Jag undrar vart jag står om tre månader. Vad som kommer ha hänt och hur jag kommer att må. Med tanke på att det har skett en sju helvetes förändring på dessa tre månader som passerat, så tvivlar jag inte på att det kommer ha hänt ännu mer om tre månader till. 

 

Livet är spännande. Oförutsägbart. Tillfällen och plötsliga chanser. Jag ska vara öppen för allt nytt. Dags att få ut alla gamla mönster. Ska fylla dagarna med något mer tillfredsställande än en sjukdom. Lätt sagt, men aningen svårt. Men jag är på god väg. Och det hoppas jag även att ni är.

 

 

Hej.

 

Idag är jag trött. Vaken tidigt och somnade sent. Jämfört med steg ett (kliniken) så är detta steget, här på uppföjninen, nästan (bara nästan) stressigt! Fast det är bara bra. Dagarna går mycket fortare här. Man lagar mat, åker till stan, handlar lite, diskar, städar, umgås... Lite mer som en vardag som sagt! 

 

Har vart ute och fotat en del de senaste dagarna. Äntligen! Nog för att jag inte diggar hösten så mycket så tycker jag äbdå att det är den årstiden man kan få bäst foton. Så jäkla härligt ljus och speciellt på eftermiddagarna/kvällarna. Varmt sken! Ska uppgradera mit utrustning snart tror jag. Får nog stå och sjunga på stan och samla in lite pengar först bara. Haha. 

 

 

 

 

 

 

 

Det är sådant här jag behöver mer av. Lockelser, skratt och mersmak på livet! Har haft en riktigt härlig dag. Ullared och lite för mycket shopping stod på agendan. Åkte iväg halv nio i morses och hade planerat att bara vara där någon timma för att sedan dra oss tillbaka igen. Men det blir sällan som man tänkt sig. Var iväg i åtta timmar och ändå fick vi stressa! Haha. 

 

Köpt två (!!) vinterjackor, en jäkla massa småplock, lite kläder, ännu mer småskit, smink och allt sådant där tills plånboken sade ifrån! Shoppingterapi är en terapi som faller mig i smaken. ;)

Lunchade på kycklingspett med klyftpotatis och intog årets första kulglass i rån till mellanmål. Pistage och plopp-glass. Mhm! Welcome to the real world. Har känt mig rätt fri idag! Flytit med, på ett lagom sätt. På ett sätt som både kropp och knopp hänger med i!

Hej.

 

Rörig dag för mitt psyke igår. Hatar att dessa siffror ställer till det så mycket som de faktiskt gör. Kan inbilla mig att jag inte bryr mig. Men då vet jag att jag just inbillar mig. Sätter sig som en jäkla tagg i magen ju! Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Flyr i tanken men stannar ändå kvar i praktiken på något jäkla vänster. 

 

Var på en lång, härlig höstpromenad igår. Och där träffade jag på den här gobiten. Lättlockad med lite gräs.

 

 

 

Det har vart en av de tuffaste helgerna på länge. Men om man bortser från det, så har det vart en av de bättre. Hur menar hon nu, tänker ni? Ja, citatet satte pricken över i:et. Ingen som bevakar, ingen som kollar och ingen som säger till en... E-g-e-t-a-n-s-v-a-r-! Lockelserna har aldrig vart så stora som den här helgen. När jag har ett eget val så tänker jag helt plötsligt dumtankar istället. Vill ju klara av det och det gör jag – till viss del. 

 

Varför ska jag äta det där, det där och det där? Om ändå ingen ser?!

Svaret är enkelt. För min egen skull. För att jag ska bli frisk. För att jag vill bli frisk. Så jag kan komma hem och leva ett normalt liv. Så jag kan tänka på något annat än detta. Så jag kan göra något annat än detta. 

 

Det går inte att bli frisk för "någon annan". Det är du själv som måste vilja. Visst, man kan göra det för den yttre motivationen till en början. Men i slutendan för att resultatet (friskheten) ska vara hållbar så är det du som måste vilja. Att försöka hitta den inre motivationen och se till dina behov och att du behöver detta.