Har haft en omtumlande dag. Kommit till en stor jävla återvändsgränd. Har verkligen kört fast. När jag gör som jag ska, dvs det rätta, så blir det fel. Maten går före maten och jag hinner inte leva.

Att åka hem är ingen utmaning för mig. För jag gör "för mycket som man ska". Hur fasen kan det vara fel tänker ni. "Du gör ju som du ska och det borde väl vara rätt. Eller?"

Men det blir så fel. Återigen dessa pekpinnar. Jag hinner inte falla i några gropar och hinner inte göra några misstag just för att jag tar med mig Capio hem. 

 

Och i mitt fel är det bara fel, fel och fel. Jag säger inte att jag ska hem och göra misstag. Det jag menar är bara att jag behöver öva på att leva ett liv som inte är inrutat, tvångsmässigt och styrt av mat. Men så har det sett ut hela livet. Så nu vet jag inte vad jag behöver göra för att komma framåt.

 

"Du är avskärmad och jag får inte kontakt med dig". Och så är det. Jag vet. Poletten har fortfarande inte trillat ner efter sjutton (?) veckor. Kommer den någonsin göra det? Gör det jag ska men vid sidan av har jag ändå min egna agenda på något vis. Utåt visar jag att det går bra, just för att kunna hålla kvar med mina säkerhetsbeteenden som ändå inte syns. Jag visar väl kanske upp en fasad för att dölja mina svagheter så att de inte blir upptäckta. Kanske har jag inte vågat släppa på äs helt och hållet än? 

 

Hej.

 

Det kommer alltid finnas olika sorters personer i ens liv. Somliga kommer och går och vissa är där för att stanna. Andra är elaka och en del har ett hjärta av guld. En del är avundsjuka och andra nöjda. Vissa sårar och andra blir sårade. Någon är pratsam och en annan blyg. 

Jag är lång och du är kort. Du är lång och jag är kort. Du är unik. Och jag är unik. För alla är just någon av "den" personen. Olika. Spännande. Unika. 

 

Känns som jag har en jäkla identitetkris. Vem fan är jag? Har ju inte en susning. Vet inte vad jag vill göra och vet knappt vad jag tycker om att göra. Man formar sig själv varje dag. Alla intryck, händelser, upplevelser och möten formar oss till den vi är. Kanske blir vi aldrig helt "utvecklade". Hela livet tycks vara en lång upptäcksfärd på alla möjliga vis.

 

 

Godkväll.

 

Vem lägger sig och sover "middag" halv åtta på kvällen? Jag, tydligen. Vart en rätt intensiv vecka och vi har haft mycket för oss. Dock bara roliga och givande saker. Men det tar ändå på krafterna en aning.

Väcktes lagom till kvällsmat och Idol. Hade bakat bröd till oss ikväll. Finns inte mycket som slår nybakat bröd med smör och ost på. 

 

Stack ut en stund i kvällssolen och försökte klicka några bra foton. Och ett tips; Gå inte med 12 cm klackar i en fårhage. Aningen mäckigt må jag säga! Haha. 

Funderar på att ta upp fotograferingen lite mer snart. Har lagt det där åt sidan i över ett år. Har fått prestationsångest bara jag sett på kameran. Vill göra det för att det är kul, inte för att jag måste. Och jag är väl fortfarande lite sådan att kan jag inte vara bäst på det, så vill jag inte göra det alls. Och detta gäller inte bara foto. Utan tja...det mesta här i livet. Låter kanske skumt. Men så fåre vara!

 

Fredag. 

 

 

Har lite seperationsångest osv. Annars har jag det okej. Har mycket att tänka på men ingenting att skriva. Antingen är det för personligt eller rent utav totalt ointressant! 

Är ovän med min kropp och vet inte om vi någonsin kommer att bli bundisar. Men än har jag inte gett upp hoppet! Jag undrar vart jag står om tre månader. Vad som kommer ha hänt och hur jag kommer att må. Med tanke på att det har skett en sju helvetes förändring på dessa tre månader som passerat, så tvivlar jag inte på att det kommer ha hänt ännu mer om tre månader till. 

 

Livet är spännande. Oförutsägbart. Tillfällen och plötsliga chanser. Jag ska vara öppen för allt nytt. Dags att få ut alla gamla mönster. Ska fylla dagarna med något mer tillfredsställande än en sjukdom. Lätt sagt, men aningen svårt. Men jag är på god väg. Och det hoppas jag även att ni är.

 

 

Hej.

 

Idag är jag trött. Vaken tidigt och somnade sent. Jämfört med steg ett (kliniken) så är detta steget, här på uppföjninen, nästan (bara nästan) stressigt! Fast det är bara bra. Dagarna går mycket fortare här. Man lagar mat, åker till stan, handlar lite, diskar, städar, umgås... Lite mer som en vardag som sagt! 

 

Har vart ute och fotat en del de senaste dagarna. Äntligen! Nog för att jag inte diggar hösten så mycket så tycker jag äbdå att det är den årstiden man kan få bäst foton. Så jäkla härligt ljus och speciellt på eftermiddagarna/kvällarna. Varmt sken! Ska uppgradera mit utrustning snart tror jag. Får nog stå och sjunga på stan och samla in lite pengar först bara. Haha. 

 

 

 

 

 

 

 

Det är första helgen jag är kvar här sedan jag kom till steg två. Under helgerna finns det som sagt ingen personal här utan man får sköta sig själv. Men vi som är kvar här på helgen stöttar och äter tillsammans såklart. Tiderna osv är desamma som under veckan. Enda skillnaden är egentligen bara att det inte är någon personal här. Plus att vi inte lagar mat på samma sätt.

 

Nåväl. Gav oss iväg i förmiddags till en second hand-butik som ligger i andra änden av stan. Cyklade iväg direkt efter frukost och var tillbaka lagom till lunch. Hittade en jäkla massa snygga plagg! All in black. Mytröjor och lite finare kläder. Allt för en jäkligt bra summa. Tycker om second hand. Hatar att slänga saker. 

Väl tillbaka fixade vi mat. För min del thailändsk korv med quinoa. Min kärlek till quinoa har inte försvunnit än. Toppengott!

 

När det duktiga tar över för mycket så blir det ett hinder. Jag blev sjuk rätt tidigt i livet. Innan jag hann finna vem jag egentligen var. Jag sattes i en position där jag var tvungen att följa pekpinnar. Det var order från min dåtida behandlare som jag "litade på". Jag gjorde det hon sa. Och sedan var det inget mer med det. 

 

Sedan blev ja sjuk – igen. Jag gick från att lyda order som skulle ge mig ett bra liv till att åter igen följa ätstörningens krav och pekpinnar. Jag gick från att följa äs, till att följa behandlaren för att sedan följa ätstörningens röster igen.

 

...och nu sitter jag i samma position som från början. Då jag åter igen lyssnar och följer de meningar och ordinationer som tror sig leda till ett bra liv. Men ärligt talat; Jag har på riktigt glömt av hur man lever! Svart eller vitt. Antingen lever jag efter ätstörningens normer. Si och så mycket mat och si och så mycket träning. Planerat in i minsta detalj. Eller så följer jag capio vart jag än går. Men si och så mycket mat och si och så mycket träning. 

 

Vad jag än tycks välja så känns det bara fel, fel och fel! 

 

Ny vecka.
Har inte hunnit säga hej till er än. Så nu gör jag det; Hej! Har ni en bra start på veckan? Min har vart okej. Jag har nu kommit till en kluven återvändsgränd. Och hur kul låter det tro?Vid båda vägarnas slut ser jag bara ett stort stopptecken. Vad jag än väljer så ser jag bara en återvändsgränd. Ingen glädje och inget som lockar. Både jag och min hjärna börjar strejka. 
Hur ska man kunna kämpa mot nåt som inte ens lockar? Det är aningen svårt må ni tro. Men ändå gör jag det på något jävla vänster. Förstår knappt varför. Men nu känns det som om det är för svårt för att ge upp allt som jag slitit för. Jag vill inte tillbaka till en utmärglad och blek kropp men jag vill heller inte komma till det som ska vara "livet". För jag vet ärligt talat inte hur man lever känns det som.
Gör för "bra" ifrån mig. Har börjar fatta vad det innebär nu. Och sådär kan jag inte fortsätta. Misstolka det rätt. För detta har tagit mig fjorton veckor att förstå. Så ni förstår säkert inte heller. Man kan inte följa pekpinnar hela livet. Livet måste komma emellan där på något vis. Men det är det jag inte låter det göra. 

"Du kanske ska ta ett break i behandlingen och fundera på detta" Som pricker över i:t liksom. Kanske hade behövt det. Såhär mycket brukar jag inte svajja. Men jag antar att även jag får ha sådana stunder. Jag som alltid är så jävla "duktig". Trött på att vara duktig. Vill bara kasta tallrikarna i golvet. Men varför gör jag inte det då? Börjar tröttna på mig själv alltså.
Har vart ute och gått en lång höstpromenad. Jag och vinden, i princip! Jag lagade indonesisk kycklinggryta till lunch förut. Och snart är det chili con carne till middag. Och sedan ska jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet tills nästa måltid.. Happy day!
Förlåt. Men var tvungen. Kram. 

Hej.

 

Förlåt för lite frånvaro. Men har flyttat hela helgen. Ja, hela helgen. Alltså, vart kommer alla saker ifrån? Kom hit med två par skor och nu har jag plötsligt åtta? Fattar nada. Haha. 

"Har du ännu mer saker?" Och då var jag inte ens halvvägs. Jag säger då det. Har gått otaliga gånger fram och tillbaka med mina saker idag. Men nu är jag äntligen färdigt. Nu är det bara att få ordning i det nya rummet också!

 

Känslor kringt detta? Förvirrande, spännande och konstigt. Rätt förstående, med tanke på att jag bott inne på kliniken hela tre månader. Vore konstigt om det inte kändes konstigt. Men som jag sa igår så är det stora hela rätt likt steg ett. Kommer dock bli mycket mer eget ansvar som sagt.

 

Ingen personal här i eftermiddag. Så middag, näringsdrycker och kvällsmat ligger i ens egna händer. Såklart att vi äter tillsammans allihopa. Men det är fortarande på ett annat sätt! Ingen som kollar att det blir rätt, om ni förstår. Men jag hade inte flyttat över hit om jag inte litade på mig själv att jag faktiskt klarade av det.

 

 

 

 

Instagram – Ceciliarosell. 

 

Jesus, vad slut jag var efter gårdagen. Blev visst en liten tripp till Ullared. Att gå från Capio-tempot man har här (dvs. lugnt, vila, lugnt, stillsamt och inte så mycket folk) till tokmycket folk, trångt och en massa ljud. Jag kände mig totalt lost. 

 

Men nu var det inte det jag ville säga. Hade en jättemysig dag! Familjen är alltid familjen. Tackam in i själen. "Råkade" få med mig en överfylld kassa tillbaka hit. Mysiga hösttröjor, pärlor, rosa hörlurar, småskit, ännu mer nagellack..ja, allt sådant där man verkligen inte behöver. Haha. Är även frälst i pyamasar. Har ett helt gäng. Köper alltid en ny så fort jag är där! 

 

Känner ändå att jag har mer ork än på länge. Egentligen är det inte konstigt att man blir trött av att åka iväg en heldag med tanke på vad man är van vid här. Men trots det så känner jag att orken börjar komma ikapp mig! Och det får jag även bekräftat av de omkring mig. Cecilia är påväg tillbaka! Känns konstigt, ovant – men bra. 

 

Lördag.

 

Är trött på att bli sviken. Är så fruktansvärt sårbar. Skör. Men, strunt i det! Idag ska jag ha en bra dag. Blir en liten dagspermis. Många undrar varför jag inte vill åka hem, till mitt riktiga hem på permis. Finns många bakomliggande orsaker. Sjukdomen sitter i vartenda litet hörn hemma. I alla väggar och i alla rum. Har inte känt att jag vart stark nog att kunna handskas med det. För lätt att falla tillbaka! 

 

Men jag vet att man inte kan hålla på så. Någon gång måste man hem! Det är ju trots allt mitt hem. Åker dit i mitten på nästa vecka i några dagar. Och det är väl klart att det ska gå bra? 

 

Det är inte många som förstår. Nästan ingen. Knappt jag själv. Har börjat komma in i en deppfas. Nån gång ska väl den också komma. Separationsångest? Kanske. När man har levt med sjukdomen så länge så är det svårt att släppa taget. Jag menar, sen då? 

 

Godkväll.

 

Har haft en helt okej dag. Om jag har räknat rätt så har jag nu vart här i åttioåtta dagar. Åtta är mitt turnummer. Så idag tänkte jag att jag skulle få dubbeltur. Har jag haft det? Vettetusan. Det jag vill ska hända – händer inte. De jag inte vill ska hända - det händer. Just my luck!

 

Långt samtal med min behandlare idag. Bestämde mig för att flytta till nästa steg på måndag. Nästa fråga; Hur fan ska jag hinna få ordning på mitt rum tills dess? De kallar mitt rum; "Det levande rummet". Skäms en aning! Det är saker precis överallt. 

 

Fick ur mig en hel del saker. Saker som inte rör maten, men som fortfarande är en faktor till mitt mående. Har så förbannat svårt att sätta ord och visa vad jag innerst inne tycker och tänker. Det där leendet på läpparna brukar nog finnas där. Många har trott (och tror?) att det är en fasad. Men ärligt talat. Hade det vart en fasad så hade jag nog släppt den nu, efter tretton veckor. Kan inte ändra på den jag är! Är uppväxt och har lärt in att vara på ett speciellt sätt. Sen om det är bra eller dåligt, det är en annan sak!

 

 

Jag kan skratta igen.

Jag kan älska igen.

Jag kan gråta igen.

 

Jag kan faktiskt känna igen. Jag är fortfarande inte helt i kontakt med mina känslor. Fick höra sådana där klumpiga ord igår, igen! Vadå för duktig? Vadå för bra?

Är det meningen att jag ska trotsa och göra motsatsen, eller vad är tanken? Men det är väl lite det som är just mitt problem. Att vara alla till lags och göra det man bli tillsagd. Kan dock inte förstå hur någon annan väg skulle kunna vara bättre i detta läget. Jag menar, hade jag gått efter mina röster istället så hade det nog inte slutat speciellt bra? Det är nog bara jag som misstolkar och missuppfattar lite. 

 

Ibland förstår jag inte riktigt. Kan vara lite förvirrande. Väldigt förvirrande. 

Men jag hoppas och tror på att man inte behöver vara medveten om allt. Och heller inte behöva veta allt när det gäller anledningar, dåtid och framtid osv... Jag tänker bara göra det jag gör och hoppas på att poletten trillar ner så småningom. Och gör den inte det, ja då hoppas jag på att kunna få vara fri och lycklig ändå. Utan reflektioner.

 

 

 

(..ja, rätta ringen, alltså) Hej.

 

Vart nere vid havet en lång stund. Tycker det är så skönt att bara sitta där och glo ut på ingenting med lite go musik i öronen. Kan göra mycket med mitt mående. 

 

Gick förbi affären påvägen tillbaka. Har känt mig lite som Sune, i Sunes sommar de senaste dagarna. Fick syn på en sådan där 5-kronorsautomat med guldringar. Och tro fan att jag inte ger mig förens jag fick den jag ville ha. Några femkronor senare så blev den äntligen min. (Rättare sagt; tio ringar senare). Nu har jag ett lager! Haha. 

 

Lugn dag idag. Söndag, ni vet! Äta, vila och vänta in en ny vecka. 

Det kommer bli en utmanande vecka. (Förhoppningsvis) blir det en eller två hemfärder. Och det är ju just precis där jag sätts på prov. Någon undrade varför jag har fått så snålt med permisar. Och det finns en hel rad anledningar till det som jag inte riktigt orkar gå in på. Men nu ska det bli ändring på det! Kan ju inte sitta här hela livet. Nej, nu vill jag skynda på detta.

 

Ett: Sensommarsol och redan en längtan till våren.

 

Två: Hur gör man för att inte ta ut allt i förskott? Ser bara katastrofer framför mig.

 

Tre: Förbannat sårbar. Vilket gör att jag oroar mig ännu mer, om det nu var möjligt.

 

Fyra: "Oj, du valde det idag ja.." Är det sådant man ska få höra när man gör ett eget val och väljer det man själv tycker är gott? Vill liksom inte höra sånt. Misstolkar. Men jag ser det som ett bättre framsteg. Hade jag aldrig gjort för ett tag sedan. (Valt det jag hade velat alltså, då det jag velat hade det vart det "farliga" av de två alternativen)

 

Fem: Korvgryta + quinoa och "helgkött" med potatis och sås. Och mellis blev digestive med pålägg. (Och korvgrytan fortsätter att förfölja mig.)

 

Sex: Börjat få tillbaka fotosuget och är på god väg att känna mig redo för att ta tag i företaget snart igen. (Nåja, inom det närmsta året i allafall). Haha. 

 

 

Är det därför jag sovit dåligt. Nu fattar jag! Haha. 

Och så säger jag hej och tack för mig med tre tänkvärda citat.

Kram.

 "Vi är alla här av en anledning. Sluta vara fånge i det förflutna. Var arkitekten för din framtid."

 

Hej.

 

Fick mig en bra start på dagen idag. Satte mig vid frukosten med ett leende som tydigen lös upp hela ansiktet. Små ord. Ord som gör mig vam, glad och sprallig. Haft en bra förmiddag och känner mig peppad på att åka hem i morgon. Smaka på friheten lite! Den finns där. Och jag hoppas på att få röra vid den lite oftare så småningom. Trodde att jag skulle få mer utevistelse efter dagens bevis på att jag gör rätt. Men icke. Samma, gamla, fjuttiga minutrar! Men försöker uppskatta det lilla jag får. Ger jag mycket då vill jag ha mycket tillbaka..

 

Är otålig av mig. Förbannat otålig. Saker ska ske nu. Och det är väl det som gör att de där tiderna stressar och håller mig fast. Saker och ting ska se på samma minut, varje dag, hela tiden. Sekundrar kan stressa mig och förstöra en hel dag. Borde slita mig loss från det där. Det-är-ju-bara-tid. 

Gällande en del saker ska de ske snabbt. Men gällande vissa saker vill jag "skynda långsamt". Och det är väl bara ett bevis på att inget av det egentligen är ett måste.. haha. Fattar knappt själv vad jag menar, sorry!

 

 

Godmorgon.

Jag känner mig full så fort jag kommer utanför murarna. Jag har inte ork till någonting alls. Det gör mig frustrerad. Men jag vet vad det beror på och jag accepterar läget, men det gör mig fortfarande frustrerad. Blir yr i huvudet och mår illa. Bara en tripp till coop är en utmaning för kropp och knopp. Kan egentligen inte fatta hur jag innan orkade leva det liv jag gjorde innan jag kom hit. Resor, alldeles för mycket jobb, vänner och samtidigt för lite mat. Stackars kropp vad jag har utsatt dig! Du har gått på reserver alldeles för länge. 

 

Mamma och pappa var här igår. (Toppenmysigt) Åt jordgubbar och tog en sväng på stan. Försökte vara pigg, utan framgång. Efter de åkte härifrån skulle de vidare till Göteborg. Där väntade en helkväll med Gyllene Tider. Om jag också hade en biljett dit? Ja. Om vi var tvugna att ge bort den? Ja. Surt, minst sagt. Vill också kunna njuta av sena, varma sommarkvällar tillsammans med favoriterna. Suck och pust. 

 

Skakig, trött, rastlös och illamående. Javisst.

 

Men bortsett från det så har jag en rätt bra dag. Ja, tänka sig. 

Har en bra magkänsla idag. Att det finns lite hopp trots allt. Att det kommer bli bra och att jag är inne på rätt spår. Vissa dagar känns allt rätt bra hopplöst. Då motivationen sviktar och då allt känns rätt hopplöst. Sådana dagar är tillåtna. Men sådana här dagar uppskattas då lite mer ska jag säga er. 

 

Har haft födelsedagsfirande idag. Via skype. Fina bror som fyller tjugofem. (Grattis till dig !!!) Och i morgon kommer han hit. Det ser jag fram emot. Och på fredag kommer ännu mer besök. Det ser jag också fram emot!