Ett jäkligt uttjatat citat men som faktiskt stämmer. Mitt liv går upp och ned. Men hur dåligt jag än mår ibland så vet jag att en bättre tid väntar. Det kan inte regna i all evighet! 

Jag blir nästan "glad" (Ja, bara nästan) när jag mår dåligt över andra saker som har med mat, vikt och allt det där tramset att göra. Det där tar inte upp all min tankekraft längre. Men när jag mår dåligt över något så har jag, likväl som många av er, lätt att ta till maten som "utväg". Ett sätt att få utlopp för sina känslor när man annars inte vet vad man ska göra av dem. Något att kontrollera. Och i många fall helt omedvetet, utan att man kanske tänker på det.

 

 

Men det finns inget livet som ska få ta ifrån mig allt som jag nu byggt upp.

Inget och ingen är värd den smärtan igen. Måste hitta nya sätt att hantera motgångar på.

 

 

Det beror på vad jag har att göra. Haha. Det kan se rätt olika ut. Vaknar av mig själv senast halv nio. Sen tar jag emot dagen med öppna armar på ett sätt jag aldrig tidigare trodde att jag skulle våga. Planerade dagar med luckor för spontanitet. Inom ramarna för att det inte ska bli för lite. Inom ramar som det går att rucka på nu för tiden. Minuter, sekunder och timmar spelar mig inte så stor roll längre. Eller rättare sagt; Det dominerar inte mitt liv!

 

Jag träffar vänner, lunchar ute, hemma och med andra. Jag går lugna promenader, är i stan, bakar och tar hand om mig själv. Med ett lugnt tempo försökert jag normalisera min vardag så gott som det går. Och istället för att jag ger pekpinnar så försöker jag att inte lägga mig i så mycket – gällande allt. Sedan sitter det kanske inristat hos min omgivning att det är jag som sitter inne på pekpinnarna, men jag försöker få bort det! Men samtidigt: Jag tycker ju det är kul (och viktigt) att laga, planera osv osv... Alla människor behöver planering. (Nåja, många i allafall) Inget konstigt med det egentligen. Bara man inte blir för styrd av det!

 

Hej!

 

Har ni haft en bra helg såhär långt? Snart lördagskväll. Redan. Och det är bra. Tiden får gärna gå fort: först fram tills jul. Och efter det – fort tills i April och efter det så är det ju plötsigt sommar. Detta året (halvåret?!) som gått har verkligen gått satans fort. Men tänker man tillbaka på hur man delvis mådde för ca ett årsedan, vad man gjorde och vad man hade för tankar. Ja, då känns det plötsligt som om det har gått flera år sedan den tiden.

 

Har fortfarande mycket att ta i tu med. Men man kan inte bli helt frisk på ett halvår. Iallafall inte jag. Man behöver mer tid än så. Tid att klara sig själv på, utmana och både göra snedsteg och framsteg på. 

Med tanke på hur många månader och år som man har blivit nötad med alla dessa elak tankar så vore det nästan ett under att kunna bli frisk över en natt. Det är en process och jag låter det ta den tid det tar.

 

Annars? Lunchat på stan, träffat lite vänner och nu sitter jag med hårfärg i håret. Just nu är det en salig blandning av blont, gult, turkost, grönt, blått, rosa och lila. Haha. Även detta lär ta sin tid idag! För sådär många fäger ska jag faktiskt inte ha när jag är klart. (Min frisööör (J) vart är du?) 

 

Godkväll.

 

Man är pigg när man ska sova och trött när man vill vara pigg.

Lottaproblem det där. Har gäspat mig igenom den här dagen. Liksom alla andra dagar den här veckan. Har väl flängt fram och tillbaka lite mycket. Varberg, Alingsås, Halmstad, Varberg, Tjörn, Alingsås...Tja. Kanske inte förens nu jag har hunnit landa ordentligt. Totalt dödstrött. 

 

Det kommer att finnas dagar då fel sida av mig talar.

Det kommer att finnas dagar då man känner att att man inte orkar mer.

Det kommer att finnas dagar då du behöver vara den "starka" när de andra gör tvärtom.

Det kommer att finnas dagar då du gör misstag.

Det kommer att finnas dagar då du undrar vad du gett dig in på.

Det kommer att finnas dagar med bakslag.

 

Men vet ni vad det viktigaste är? Att aldrig, aldrig släppa ögonen från målet. Det är okej att göra misstag – bara man lär sig av dem och gör rätt nästa gång. Livet är inte felfritt. Inte du heller. Och definitivt inte jag heller för den delen. Gör om och gör rätt. Det är bara du som kan göra jobbet! Och det går om man vill. 

 

 

 

 

Fearfood. 

 

Fullkomligt hatar det ordet. Begreppet fearfood är ologiskt och olika för alla. Och just pga det så tycker jag just att det är så jäkla ologiskt. Den ena tycker att det jobbigaste som finns att äta är något av det jag har lätt för. Och det jag tycker är jobbigt att äta, ja det tycker någon annan är rena leken. 

 

Jag har haft en del livsmedel som har vart jobbigare än andra att äta. Kommer dock inte nämna några, då det ändå inte spelar någon roll! Som jag sa; Alla har vi våra olika svårigheter. Grundproblematiken må vara samma hos många av oss – maten. Men bortsett från det så har vi alla många olika erfarenheter, bakgrunder, svårigheter  och allt det där. 

 

Innan jag kom in till Varberg så var allt jobbigt att äta om det var på fel tid. Det kunde räcka med en ynka liten gurkbit och jag kunde känna stark ångest om det var just på fel tid. Urfånigt. 

Många av mina rädslor för livsmedel har försvunnit det senaste halvåret. Idag kan jag sätta mig på ett fik och spontanfika med en vän utan att känna någon vidare ångest alls! Trodde på riktigt aldrig att jag skulle kunna klara av det igen. Jag menar; när gjorde jag det senast? Var många, många år sedan jag fikade på stan. Bortsett från en svart kopp kaffe då. Vad är det man är rädd för? Att ha en mysig stund med en vän och äta lite gott? 

 

Jag har alltid hållt fast vid "Man ska äta för både kropp och själ". Har dock inte alltid levt efter det budskapet. Men det börjar det bli ändring på. Vägrar att utesluta livsmedel ur min kost igen. Ju oftare jag ätit det desto lättare har det blivit. Allt med mig har på något sätt med vanor att göra. Gör man en sak tillräckligt många gånger så känns det hela plötsligt inte lika farligt längre. I början när jag satte igång att äta en del "förbjudna" livsmedel igen så ballade jag ur totalt. Det gick inte alls och jag trodde aldrig att det skulle gå smärtfritt. Men prova själv och ät "något svårt" varje dag i någon vecka. Ingenting farligt kommer att hända. Du kanske bara känner dig lite mer hög på livet, vad vet jag! 

 

 

 

Man märker att man har tagit ett stort kliv framåt när man blir sur på de som fuskar, missköter sig och håller kvar vid sina sjuka beteenden. Sur, istället för att bli triggad! 

Jag har också vart där. Långt nere i det där mörktet. Det är inte så jag menar. Men jag ser det ändå som ett tecken på att jag har kommit långt när jag kan se det från det perspektivet istället.

 

Livet behöver inte vara mer komplicerat än vad det redan är. Får kalla kårar när jag tänker på hur mina dagar såg ut för ett årsedan. Vilket fängelse och vilken ensam, jäkla själ jag var. Snacka om att vara självupptagen! Har släppt in andra människor på livet på ett sätt som förut hade känts obekvämt. 

Det gör liksom inte om det kommer "vänner ivägen". För istället för att vara ivägen så är det istället där och förgyller mina dagar nu för tiden. Det var bara jag som var ivägen förut – inte dem. Det behöver inte vara på mitt gamla, tråkiga sätt längre. Tar del av allt på ett annat sätt nu! Kunde bara ses vissa tider på dygnet. Och det var på tider som inte rubbade mina rutiner. Trams.

 

Fortsätter att äta regelbundet och fortsätter att hålla mig till det koncept jag nu behöver leva efter. Eller rättare sagt; Som alla mer eller mindre behöver leva efter. Jag kommer alltid behöva mina rutiner – livet ut. Men det på ett sätt som gör att livet styr maten och inte tvärtom. Det går att hitta en balans. Jag lovar. 

 

 

Samtidigt som jag må vara en rastlös själ så avskyr jag samtidigt att ha saker att göra. Jag tycker inte om att känna press, stress och ångest över saker jag måste uträtta. Då blir det genast att jag skjuter upp det eller lägger det åt sidan. Och på det viset blir det absolut inget gjort!

Kanske blir den saken bättre ju mer ork jag får. Fast å andra sidan behöver det inte vara saker som kräver just ork. Det kan räcka med att jag har mail att skicka, tavlor att beställa eller ett samtal med försäkringskassan som behöver fixa. Just det där med att ha saker som hänger över sig istället för att ta tag i det. Tja, det kan sitta och gnaga. Haha. Men har bara mig själv att skylla. Och sådant här gäller just mig själv. För när jag får ett uppdrag att göra något åt någon annan så är jag satans produktiv helt plötsligt.

 

Babbel. Tagit igen lördagens borttappade sömntimmar idag. Lagade klyftpotatis och biffar till lunch och sedan somnade jag som ett litet barn. Har precis gått ett varv runt sjön och nu jäklar ska jag skriva en lista på saker som ska bockas av att göra. 

 

Hej Lördag.

 

Är helt slut i huvudet. Fram och tillbaka. Det tar liksom lite på kroppen med all omställning hit och dit. Men nu ska jag vara hemma såpass länge att jag kommer kunna landa ordentligt.

Men idag blir det då ingen vila. Ska iväg och fira lilla E som fyller. Restaurang följt av utgång. Hoppas på att ha orken på min sida idag. Ska bli riktigt kul!

 

Annars? Jag vet inte. Nu är det verkligen blankt. 

Men jag hoppas och tror att jag får en bra dag.

 

Har börjat snacka i gåtor igen. Förlåt för det. Haha. Men tja, är väl sådan ibland. Men nu blev det helt plötsligt ändrade planer. Och det är nog en planer som i dagsläget kommer fungera bra.

Far hem i morgon – igen. Kan, orkar inte, vill, vill inte, behöver, behöver inte vara här just nu. Så just därför blir det hemfärd igen under några veckors tid.

 

Sedan kommer jag tillbaka hit och slutför det jag redan påbörjat. Har lång tid kvar här innan jag är klar. 

Do not worry. Kommer inte snubbla på mållinjen som jag redan sagt. Jag är rätt självständig och klarar mig nog rätt bra på egen hand. Så vem vet; Kanske kan jag med mycket erfarenhet (bra sådan) i ryggsäcken ta mig längre fram på egen hand hemma jämfört med vad jag kan här. Får mer utrymme hemma. Och det är väl det jag behöver nu. Fortfarande skrämmande. Men jag vet vart jag står och vad jag klarar av. 

 

Och jag tror på mig själv. Det har jag alltid gjort. 

 

Stod för sopplunch + efterrätt idag. Pastasoppa med en supergod morotskaka till efterrätt. Det där gjorde jag bra minsann. Har pinsamt nog bara ätit morotskaka en gång innan. Var väl på tiden igen.

Dags att packa ner alla saker. Hoppas ni får en bra torsdagskväll. Kram till er från mig. 

 

Onsdag.

 

Har sovit på saken i två nätter men har ändå inte kunnat bestämma mig.

Kluven till tusen!

 

Nu eller sen? Men varför sen och inte nu? Samma sak. Bara det att jag förkortar den krokiga vägen om jag gör det nu. Men om jag inte är redo nu men kommer vara mer redo sen? Blir det bättre gjort då? 

Egentligen ingenting att grubbla på. För i detta fall ska jag göra det som skrämmer mig mest. För just i detta fall så är det nog just det som är det bästa beslutet. 

 

Vi får se helt enkelt. 

 

 

 

 

 

Tisdag.

 

Kom hit igår med rätt bra humör. Det ändrades snabbt. Och helt plötsligt stod (står) jag inför ett val som jag måste ta på egen hand. Och jag är inte bra på att bestämma saker på egen hand. Vill bolla, diskutera och höra andras åsikter. Men nej, inte den här gången. Beslutet måste komma från mig och min magkänsla.

Inte en sådär jättebra dag om man säger så.

 

Detta kanske inte är rätt – just nu. Men varför skjuta upp problemet pga rädsla när jag ändå vet att jag kommer göra det fullt ut någon gång ändå. Men det kanske är så att det faktiskt inte är precis just nu jag ska ta hand om sista biten. Kanske är det så att jag faktiskt måste komma iväg en längre tid för att sen orka och kunna förankra allt på riktigt. Allt har liksom gått förbi mig med en axelryckning och det är först nu jag har insett att det faktiskt har varit så.

 

Kan nog inte förklara.

Ska sova på saken och ha bestämt mig i morgon.

 

 

 

Måndag...

 

...och jag är tillbaka i Varberg efter två hela veckor hemma. Känns konstigt att vara tillbaka. Två veckor hemma jämfört med här känns som det dubbla. Har hunnit med så jäkla mycket saker.

Så mycket saker att bloggen har hamnat lite i kläm. Men nu är jag väl tillbaka antar jag. Så; Hej, igen! Hoppas även ni har haft några bra veckor.

 

Jag är glad att det känns lite tråkigt att vara tillbaka. Det betyder bara att jag är på rätt väg emot att klara mig hemma. Samtidigt hade jag aldrig klarat av att bli "lämnad" själv hemma nu. Det vet jag inte hade fungerat. Eller hade det det? Är det bara jag som inte tror tillräckligt på mig själv?

 

Det är små pusselbitar som är kvar. Pusselbitar som tycks vara obetydliga men samtidigt fullt nödvändiga att lägga. Helhjärtat eller inte alls. Vill ha bort allt tänk gällande marginaler hit och dit. Och jag vill ha bort självhat och jag vill ha bort allt som fortfarande sätter käppar i hjulet för att jag ska kunna vara själv. 

 

Hej – igen. 

 

Först nu börjar jag bli trött. Har gjort mer saker under dessa två veckorna hemma än vad jag har gjort tillsammans de senaste två åren känns det som. 

Oj, va saker jag har hunnit med! Kanske har vart ett lite för högt tempo. Kan nog vara klokt att komma tillbaka till Varberg och lugna ner allt lite. Prata och fortsätta framåt så att nästa gång jag är hemma bli ännu bättre.

 

Av eller på. 

 

Behöver hitta ett lunk som är ett mellanting. Många mäktar med ett hektiskt tempo. Jag med, men inte mer – just nu. Tåls att tänka på vilken kort tid jag har tagit mig hit på. Några månader på behandlingen är egentligen ingenting. Det är lätt att bli ivrig och känna sig nöjd. Att tänka; "Jag behöver inte åka tillbaka till Capio, det har ju gått helt okej". Men jag säger det igen och jag vågar inte falla på målsnöret. 

 

Blir det inte gjort från gunden så kommer jag aldrig bli kvitt detta. Eller jo, kanske. Men jag kommer alltid att vara känslig för att trilla dit onödigt snabbt igen. Och jag ska aldrig tillbaka dit där jag var för bara ett halv årsedan. En tid med ständig, oro, ångest, självhat, grubbel och dividerande. På riktigt; A-l-d-r-i-g.

 

Så nu tänker jag åka tillbaka till Varberg. Och det med ny kraft och ny motivaion. Men dessa två veckor var otroligt nödvändiga. Klokt beslut trots allt! Precis som jag trodde. 

 

Vindstilla.

 

Vart är den där stormen? Jag som var förberedd att lägga mig i soffan, i andra enden av huset, för att jag inte ville ligga så nära alla mastodontträd utanför mitt fönster. Haha. Man vet aldrig. Men jag är fortfarande en sådan där som tänker "Det där händer aldrig mig". Men plötsligt så ligger man kanske där, med ett träd över sig. Är en sådan tänkare i de flesta fall. Både bra och dåligt.

Man oroar sig inte speciellt mycket om man har den inställningen. Men samtidigt kanske man ibland är lite för blåögd. Tja, ni fattar säker vad jag menar. Och skriver jag såhär nu så lovar jag att jag kommer råka illa ut senare idag. Så jag tar tillbaka allt. Haha. Karma is a bitch. 

 

Dock är jag nog lagd åt det vidskepliga hållet. Jag menar. Varför måste en katt gå över gatan precis, precis framför mig? Det måste ändå betyda något. Och att lägga nycklarna på bordet jag jag aldrig. För jag äger inga nycklar. Haha. Slarvig som jag är. Tappat bort ett tiotal nyckelknippor. Om inte det dubbla. 

 

Hej måndag.

 

Det bästa med att vara hemma; Att kunna göra lite som man vill. Jag kan ta sovmorgon om man vill och jag kan välja vilken mat jag vill. Jag kan träffa människor och jag kan sysselsätta mig på dagarna på ett sätt jag inte annars kan. 

Här kan jag även prova mig fram. Testa mina egna vingar och se vad jag går för på ett annat sätt. Ingen som står med ögon i nacken på mig och ser till att det blir sådär petigt korrekt. Här finns det utryymme för misslyckanden med även utrymme för prövningar som tar mig framåt. 

 

Allt handlar väl egentligen om det egna ansvaret. 

 

Det är svårt att göra "rätt" när många i ens omgivning gör motsatsen. Men vem har sagt att det jag ska göra är det rätta? Det som är fel för mig kanske är rätt för andra och tvärtom. Man får hitta sina egna förhållandesätt till allting. Tänka lite egoistiskt. Jag behöver detta. 

 

Stå på sig och hävda sina rättigheter. Om man så är själv eller med andra. 

Ibland behöver man blunda för världen på ett logiskt sätt. 

 

Onsdag.

 

Men först tisdag som innebar; sovmorgon, promenad, sushilunch, städning, ärenden följt av kvällsfika med massa vänner och filmkväll här hemma. Sysselsatt, ja. Raslös, inte än.

Man blir lätt sysselsatt när man inte vart hemma på ett tag. Så mycket man plötsligt vill hinna med att göra. 

 

Fick en fråga hur jag gör "för att skjuta undan alla jobbiga tankar som kommer". Jag är lite av en sopa-saker-under-mattan-typ. Och det är inte en metod att rekommendera. Skjuter undan och låter det vara på något vis istället för att ta itu med sakerna här och nu. Lätt att ta till flykten och inte låta sig utstättas för det man tycker är jobbigt. För att det ska bli annorlunda måste man göra annorlunda. 

 

 

 

Samtidigt som jag bara är. Och hittils går det bra att bara "vara". Jag menar, Capiokonceptet är inget hokus pokus. Alla kan äta som Capio och de flesta äter faktiskt i många fall som vi gör där. Inte alla, men många. Det är inga konstigheter. Bara regelbundet och tillräckligt. 

 

Lunch på stan i form av buffé. Och middag hemma blev goda örtbiffar som ni ska få recept på. Det är kul när man vågar prova riktig mat och laga här hemma. Med "riktiga" ingredienser och inte fjösvarianter. Näringsrikt, gott och färgglatt. Åt biffarna med klyftpotatis som jag ordnade ihop och en kall ört/vitlökssås. Men det stör mig fortfarande att det dumma lockar. Det ska inte få locka mer.

 

..för jag är hemma och ska göra slut med ätstörningen. 

Måste ruttna på detta nu. Så jag tröttnar och aldrig mer vill gå tillbaka.

 

Hej och godmorgon.

Längst ner i söder för att sedan åka till Halmstad. Hade för övrigt en grym dag igår. Mys med finfina vänner, godis och tv-tittande. Precis som en fredag ska vara!! 

Ha en bra dag och tänk på mig. Kram! 

Hej fredag.

 

Ska bli skönt med helg. För det kommer bli en bra sådan. Är glad för mitt beslut om en kortare time out från behandlingen. Jag skrivs ut härifrån Capio i två veckor men jag har fortfarande min plats kvar när jag kommer tillbaka. Som en längre permis, typ. Har kommit på mig själv att planera upp tusen saker som jag ska göra. Som jag dessutom vill göra. Död åt alla dumtankar (†).

 

Nu ska jag hem och delvis följa matplaneringen hyffsat (med luckor för spontanitet) men även försöka att liksom koppla av behandlingen. Ska på ett sätt bara leva som jag vill för stunden. Och om det är att "fuska", "göra rätt" (vad det nu är?), eller vad tusan det är så ska jag ändå göra det. För först då kan jag verkligen se vad jag behöver ta tillbaka hit och jobba vidare. Kommer aldrig kunna klura ut det om jag följer pekpinnar. Nu ska jag följa magkänslan så får vi se vart det här leder. Spännande tycker jag. 

 

Ska försöka att finna mig i rastlöseheten hemma. För den vet jag kommer att komma. Jag ska inte smita undan. Jag ska vara mitt upp i allt utan att fly. För att fly, är just en flykt. 

 

Hej.

 

Andra saker kommer emellan ibland. Både tankar och saker att göra. Har snackat en del om den där återvändsgränden. Där det ser mörkt ut, vilket håll man än väljer att vandra. Har inget att länga "ut" till. Vad ska jag göra och vad vill jag göra? Behöver hitta en ny sysselsättning i livet som fyller en funktion. Nåt mer roande än en ätstörning.

 

Tar en liten paus. Inte härifrån, men från behandlingen. Det är inte pga att jag har tappat motivationen. Kanske tvärt om. Jag kommer inte framåt här för tillfället och jag vet inte vad som är felet. Så jag åker hem ett tag. Två, tre eller fyra veckor... ingen aning! Behöver nog åka hem och göra slut med ätstörningen lite. Tänka till och förhoppningsvis få lite mersmak på livet. Och på så vis (hoppas jag) kunna ringa in de sista pusselbitarna som behöver falla på plats för att ta mig över mållinjen. 

 

Satan, jag har kommit rätt långt ändå. Men just nu vet jag ingenting. Men ändå vet jag att det är jäkligt dumt att falla på mållinjen. Jag vill, men vet bara inte hur. 

Ja, en karusell i hjärnan på mig. Vad tusan ska jag sysselsätta mig hemma för att inte gå och vänta på mattider dagarna i enda? Kan lätt bli magplask om jag inte planerar in något.