Det stormar.

 

Är så förbannar lättretlig. En missuppfattning eller något som jag anser var fel. Ja, det räcker för att tårarna ska komma. Jag gråter och jag skrattar. Jag älskar och jag hatar. Känner och stänger av. Har ångest och förbannar. 

 

Kan inte fatta hur jag ska stå ut. 

 

Gårdagen bjöd på rätt mycket. Man lever bara en gång. Spontana saker när de är som bäst! Spontana saker som ger en fjärilar i magen dessutom. Haha ja, tänka sig! Den där lusten börjar komma tillbaka igen. 

 

 

Torsdag.

 

Förbannade, jäkla torsdag. (Sopp & efterrätts-dag).

 

Jag vet att jag kan reagera rätt starkt när jag sätts inför jobbiga situationer. Men inte så starkt. Försvinner ur min kropp och jag känner inte igen mig själv. Ångestattack. 

Börjar se ett litet mönster. Orkar inte detta. Det har jag nog aldrig gjort. 

 

Måltid för måltid. Fokusera på en sak, inte hela dagen. Och absolut inte på hela livet. Man får dela upp det i små etapper för att kunna ta sig igenom saker och ting.

 

 

 

Onsdag.

 

Kom ut i "verkliga" livet igår. Och på direkten märker jag vilka mina svagheter är och vad som behöver jobbas på. Vissa saker går mig verkligen upp över öronen. 

Hade i allafall en mysig dag tillsammans med alla + djuren. De köpte eftermiddagsfikat åt oss från ett café (!!!) på plats. Hej och hå. 

 

Och om det är något jag behöver jobba lite extra på? Att sluta bry mig om tiden. Får ju för tusan hjärtsnurr bara jag tänker på det. Livet ska vara spontant – men med rutiner. Mat och sov-klockan kommer hänga med mig länge tror jag. Men samtidigt ska man kunna gå utanför den. Förbannat viktigt för mig! (Ja, egentligen för alla). 

Godmorgon vänner. Godmorgon tisdag.

Vet ni? Fjärliar i magen tycks slå ut alla andra dumma känslor i kroppen. 

Hoppas det fortsätter så. 

 

Vaknade klockan fem i morses och sedan dess har jag vart vaken. Blåste storm! Vet ni vad vi ska göra idag? Vi ska åka iväg till en "bondgård" (?). En sådan där 4H-gård ni vet. Med kattungar, hästar, kaniner och hela tjollavippen. Tycker det ska bli dökul. Haha. Mysigt att alla får komma iväg på en liten utflykt tycker jag. :) Och vem vet, kanske får man sno med sig en liten kattunge hem? Eller en kaninunge.. eller ett föl...

 

Jag förbannar en del saker och uppskattar en del. 

Idag väljer jag att uppskatta. 

 

Haft en mysig dag med min mamma och syster. De tog sig en lunch och jag tog mig ett mellis. Medtaget mellis den här gången. Men snart ska även jag kunna vara bekväm med att vraka och välja mellan sådana saker ute på stan. Utan att tänka och utan att fundera. Men en sak i sänder. 

 

Och om jag går bananas så fort jag kommer in i en affär? Blir helt lyriskt. (Rätt sorgligt att bli lyrisk av att gå in på typ Coop). Haha då är det fan illa! Plockar på mig allt jag kommer över, ifall att liksom. Fick iallafall köpt en rosa hårbomb. Så nu jäklar ska det bli exakt den färgen jag vill ha. Hej och hå vad jag exprimenterar. 

 

Måndag.

 

Herrejävlar vad känslosam man var idag då. Och ett jäkla temprament på det också. Bäst att jag håller mig på mitt rum idag känner jag. Fast nej. Idag kommer min mamma och syster för att muntra upp mig lite. Kommer ha min syster nära mig i höst. Det ser jag fram emot! :) 

 

Starten på veckan. Den blev precis som den brukar. Går in på min sjätte vecka nu. Mycket har hänt på rätt kort (?) tid får jag säga. Mycket till det positiva, men även till det negativa. Känner saker jag aldrig kännt förut. Känslor som spökar och som gör min hjärna aningen förvirrad. 

 

Precis haft mindfullness. Hörde knappt ett ord. Inne i min egna värld. 

 

Godmorgon.

Jag känner mig full så fort jag kommer utanför murarna. Jag har inte ork till någonting alls. Det gör mig frustrerad. Men jag vet vad det beror på och jag accepterar läget, men det gör mig fortfarande frustrerad. Blir yr i huvudet och mår illa. Bara en tripp till coop är en utmaning för kropp och knopp. Kan egentligen inte fatta hur jag innan orkade leva det liv jag gjorde innan jag kom hit. Resor, alldeles för mycket jobb, vänner och samtidigt för lite mat. Stackars kropp vad jag har utsatt dig! Du har gått på reserver alldeles för länge. 

 

Mamma och pappa var här igår. (Toppenmysigt) Åt jordgubbar och tog en sväng på stan. Försökte vara pigg, utan framgång. Efter de åkte härifrån skulle de vidare till Göteborg. Där väntade en helkväll med Gyllene Tider. Om jag också hade en biljett dit? Ja. Om vi var tvugna att ge bort den? Ja. Surt, minst sagt. Vill också kunna njuta av sena, varma sommarkvällar tillsammans med favoriterna. Suck och pust. 

 

Torsdag. En dag att frukta. Eller en dag att utmana sig själv.

Får se det från båda perspektiven!

 

Inte mycket till sömn i natt. Men då vi vilar mest hela dagarna här så vet jag att jag kan ta igen det under dagen. Hade en bra dag igår. Och det verkar hålla i sig även idag. Ska dock inte ropa hej för tidigt, klockan är faktiskt bara barnet än så länge. Måendet kan verkligen skifta från timma till timma här. 

 

Men inget varar för evigt. Och speciellt inte ett dåligt mående!

 

Skakig, trött, rastlös och illamående. Javisst.

 

Men bortsett från det så har jag en rätt bra dag. Ja, tänka sig. 

Har en bra magkänsla idag. Att det finns lite hopp trots allt. Att det kommer bli bra och att jag är inne på rätt spår. Vissa dagar känns allt rätt bra hopplöst. Då motivationen sviktar och då allt känns rätt hopplöst. Sådana dagar är tillåtna. Men sådana här dagar uppskattas då lite mer ska jag säga er. 

 

Har haft födelsedagsfirande idag. Via skype. Fina bror som fyller tjugofem. (Grattis till dig !!!) Och i morgon kommer han hit. Det ser jag fram emot. Och på fredag kommer ännu mer besök. Det ser jag också fram emot!

 

Vad hände klockan elva, prick? Blodsockerfall – igen. Fattar nada.

Fick lägga mig och sova en stund för att samla krafter. 

 

Annars har jag suttit ute i gräset hela förmiddagen med en go tjej som också bor här. Kul att binda lite nya kontakter. Skönt att prata om andra saker som hör livet till. Vänner, resor, intressen.. Sådant behövs när man annars omger sig av så mycket sjukdom. 

 

Efter mellis (digestive+pålägg. Standard på helgerna) så fick jag åka på en rulltur. Fått komma ut en del de senaste dagarna vilket jag är så glad för. Tog oss ner till stranden och en sväng förbi affären. 

 

Det är något mystiskt med min kropp. Verkligen mystiskt. 

 

Varje dag, prick klockan elva, så börjar jag darra och må illa. Har inte riktigt hittat anledningen, men det är ett återkommande fenomen. Konstigt tycker jag. Väldigt konstigt faktiskt. 

Har precis haft mindfullness i fyrtiofem minuter. Om jag var koncentrerad? Nixx. Hörde inte ett enda ord han sa. Låg mest och fantiserade mig bort. Låååångt bort!

 

Har fortfarande lite svårt att acceptera läget. Jag accepterade att jag var tungen att ge iväg all kontroll. Och till viss del är den fortfarande bortgiven. Men varje dag känner jag att jag måste ta tillbaka kontrollen. Jag blir tillsagd ditten och datten. Saker jag ska göra själv och saker jag måste se till att de blir gjorda – på mina initiativ. Det är svårt det där. Att ta tillbaka den kontrollen igen. Det är skönt att kunna förlita sig på andra ibland. 

 

Babbel. Hemma är det skönt att kunna säga – "I morgon är det en ny dag". 

Visst, det kan man säga här också. Men alla dagar här är den andra lik. Och precis lika jobbiga. 

 

Åh. Får komma på något nytt att säga. 

 

Ja. det låter bra. 

Dåliga dagar – mycket pyssel. 

 

Gråter och skriker inombords. Svettas och fryser. Ler och surar.

Känner och känner ingenting alls. Längtar framåt och längtar tillbaka. 

 

 

Oordning på alla tänkbara plan. 

 

Ja. Det är tufft att bli fri. Det är en hård väg att vandra. Det tar emot och det gör ont.

 

Men vad fan är alternativet?

Att vara sjuk livet ut? Att ha ett liv som inte ens kan klassas som liv? 

Det gör fasen så mycket ondare att vara sjuk jämfört med att vara frisk (och vägen dit). 

 

Nej mina vänner. Då får det svida bäst det vill. Detta ska slutföras. 

Låt er inte skrämmas över att vägen till det fria svider och gör ont. På köpet får man faktiskt ett liv tillbaka. Att stanna upp och skrämmas av det friska för att man inte orkar med smärtan på vägen dit är bara en tillfällig lösning. Inget som håller i längden. Det enda som håller i längden är den riktiga vägen. Och vilken det är, ja, det vet ni nog innerst inne! 

 

Det finns hjälp att få. De är till för att hjälpa, inte förstöra. Våga, våga, våga! (Lita, lita, lita). 

 

Har haft några tunga dagar. Jag är här nu. Jag har landat och är medveten. Känner och deltar. Jobba och sliter. Det får kosta hur många tårar det vill. För det går om man vill. Jag tar fortfarande dag för dag – timma för timma. Försöker att vara just här och inte grubbla över kommande saker. Inte heller över saker som skett. Det är inget man kan påverka och därför onödigt att lägga energi på. 

 

Jag gråter och det river inom mig. Men innerst inne känner jag mig stolt. Väldigt stolt. 

 

Känner mig drogad. På riktigt, drogad. 

 

Har gått i en dimma hela dagen. Mina händer har darrat och jag svettas och fryser om vart annat.

Svimfärdig och ont i huvudet. Mår illa och har ont i magen. 

Nej. Så får det inte fortsätta. Mådde likadant i går. Misstänker mediciner. Något min kropp inte riktigt tål eller är van vid. Ska fortstätta i några dagar och blir det inte bättre så får jag ta mig ett snack med läkaren i veckan. Sov ju förfasen fler timmar i natt än vad jag brukar göra på en hel vecka. 

 

Seg dag. Har ätit fläskfilé med klyftpotatis till lunch. Söndagsmat! Har även gjort påskpyssel (!!) haha och fixat lite presenter till min fina bror som fyller år snart. Han fyller jämt så det är lite tråkigt att inte kunna vara med och fira. Men istället får jag skicka lite varma hälsningar på posten. Personliga sådana. Tycker det är så mycket roligare att ge andra saker än vad jag tycker det är att få. 

 

 

 

 

 

 

Söndag.

 

Säger det mesta om mitt mående. Eller nej, vänta..

Såhär mådde jag igår också. I förrgår också för den delen. 

 

Det är visst söndag alla dagar i veckan för mig.

 

Pust. 

 

Är groggy och känner mig febrig.

 

Men, här ska det inte klagas. Blivit för mycket av den varan nu för tiden. Men ibland behöver man spy lite galla över saker och ting. Lätta på trycket! Behöver jobba på att pysa ut lite hela tiden. Visa vad jag känner här och nu – i denna stund. Brukar inte bävra och tänka speciellt mycket inför måltiderna. Heller inte under måltiderna. (Nåja, inte till den nivån så att jag inte äter upp åtminstånde). Det är först efter måltiderna jag börjar känna. 

 

Och då är det på något sätt för sent. Då har samlat på mig så mycket känslor och tankar att det exploderar som en bomb. Men samtidigt ska man inte tvinga fram några känslor. De ska komma när de behöver komma. Men det hade liksom vart rätt skönt att slippa det där måendet efter. 

 

Helg. Rätt dött i huset. Många som är iväg. Så jag roar mig bäst jag kan. Dvs vila, vara i växthuset, pyssla och kolla på tv. Korvgryta till lunch och digestive med ost till mellis. Sa ju att vi fick nostalgimat. 

 

Snart första Juli också. Och det är inte ens sommar ute. Snarare höst. 

Och därför ska jag börja sticka en halsduk nu.

 

Kram.

Har försökt att återhämta mig från gårdagen.

 

 

Har tagit akupunktur och haft mindfullness. Har ätit och försökt vila. Kroppen protesterar. Men huvudets protester skriker högre. Är skakig, darrig och det känns som jag har en myrstack i mina ben. Ingen koncentration. Orkar inte ens pyssla. 

 

Jag som var orolig för att inte känna. Tror inte att jag behöver oroa mig särskilt mycket över det. Känner mest hela tiden just nu. Men kanske sitter allt i vanor. Jag bestämmer mig för en sak och då måste det vara så. Får för mig så mycket saker! Och nu har jag bestämt mig för att bli frisk och fri. Och då måste det bli så. 

 

Utan att tänka och utan att fundera. Kanske är det bra för mig att bara göra. Det kanske räcker. 

 

Har kommit till en punkt då jag skäms. Väldigt mycket. Känner skam. 

Kanske borde jag känna tvärtom. Borde känna mig stark. 

 

Men jag kan inte låta bli att känna vad jag faktiskt känner. Skäms att jag bara gör – och äter. Har gått emot allt vad "mina principer" heter. Äter, vilar och äter. Dag ut – dag in.

Men varför skämmas över att man har tagit ett kliv mot livet? Det är ju det jag är här för. Det tar emot, varje jävla dag. Att gå från mina portionsstorlekar hemma, till detta, får mig att känna mig... ja, ni vill inte ens veta. 

 

Folk säger fel saker. Saker som kanske är snällt menade, men som sätter sig som en tagg hos mig. Som får mig att känna just skam. Dumma, dumma tankar. Ni gör så jag får ont i huvudet.

 

Mår illa. Vart vaken sedan klockan halv sex. Kan inte sova. Tänker. Men nu är det dags att förbereda sig för onsdagen. Och lika väl som jag har lärt mig så har säkert även ni fattat vad onsdag innebär. 

 

Oboyfrukost.

Tänker inte skämmas. Detta är normalt, detta är normalt, detta är normalt. (Försöker banka in det där).

 

 

Ett: Ryggen tar död på mig. 

Två: Är grinig så in i bomben.

 

Tror att jag börjar landa nu. En tidsfråga. Huvudet börjar komma i kapp. Har fasat inför den här perioden jag tror att jag är på väg in i. Perioden då jag inte bara gör, utan även känner efter samtidigt. 

En nödvändig process för att kunna ta del av behandlingen. Men det kan ta tid att landa. Men tiden verkar vara på gång. Viktigt att inte stänga av! Men det är just det är jag en jäkel på att göra. 

 

Vet att jag tjatar. Men jag är så rädd att just stänga av hela resan. Bara göra, för att jag måste. Rädd att det fungerar här, där allt är fyrkantigt. Där man måste och där någon ser till att det blir av.

Men det är väl det permissioner är till för. Att få öva så att det fungerar hemma. Och att då inse vad man behöver öva yttligare på. Hem, tillbaka hit, hem osv... sedan ska jag nog ha vant mig!

 

Kanske behöver jag äta efter ett matschema i hela mitt liv? Är fortfarande rädd för det spontana. 

Låt oss hoppas att jag har fel. 

 

 

 

Har haft sådana smärtor i ryggen på senaste tiden att jag tror att jag ska gå av. Har haft det ett bra tag. Till och från i flera år. Hade till och med ryggskott för något år sedan och låg som en pinne i flera dagar. 

Men nu är det andra smärtor som spökar. Antar att det är från spänningar. Lätt att få när man är stressad. Men när det gör så att man knappt kan sitta upprätt på en stol.. ja, då börjar det bli irriterande. De tyckte att jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Kanske är det bara lite eländiga knutar eller något. 

 

Har planerat finbesök i veckan också. Käraste familjen. Det gjorde den här mångagen lite ljusare. De rekommenderar att man ska vänta ganska länge med att ta hit folk då det kan stöka till det en del. Men nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Ska försöka komma ut på lite äventyr med dem. Lugna sådana. Men ändå få se lite annat. 

 

Skulle ju egentligen inte skriva om varken ointressanta smärtor eller besök.

Skulle bara visa er mina två senaste verk.