Jäkla massa babbel; Om mig!
Den riktiga cecilia, hon som tar initiativ till att göra saker (som har ork till att göra saker) tillägnar gärna sin tid åt;
- Vänner, fikor, resor, upplevelser och foto. Folk har alltid sett mig som den positiva i gänget. Hon som alltid ser och finner lösningar i problem och den man kan lita på. Att gå bakom ryggen på folk är något utav det värsta jag vet och jag har sedan barnsben blivit uppfostrad till att alltid tala sanning. (Vita lögner är okej. ;) )
Det har alltid funnits en liten äventyrare inom mig. Och det finns mycket kvar som behöver pysa ut, men som jag inte har ork till att göra. Jag älskar att se mig omkring och gör gärna saker som får hjärtat att hoppa upp i halsgropen.
Hoppade fallskärm för första gången när jag var tolv år (yngsta som någonsin hade hoppat där) – och sedan gick det utför. Allt ska ske snabbt och när jag väl har bestämt mig för något, ja då ska det bli av också!
Dykarcert, bungyjump och fallskärm är avklarat... Nu är min stora dröm är att ta mig ner till Sydafrika för att hoppa bungyjump ner för ett stup som är 216 meter. Det är mitt nästa resmål.
Japp, ni får vinka datorskärmen.. Haha
Och hur är jag som person, utifrån mitt perspektiv?
Rätt go och snäll faktiskt om jag får säga det själv. Det är nog inga krusiduller med mig egentligen. Jag är nog rätt enkel att handskas med och samtidigt som jag står för vad jag tycker och har egna åsikter så är jag nog rätt "medgörlig".
I Cecilias fall, inte sjukdomens, så spelar det ingen roll om det inte blir som planerat eller som hon vill. Hon är duktig att anpassa sig efter situationen och gör så gott hon kan. Spontana saker brukade vara det roligaste jag visste. Att bara bestämma sig för något och göra det.
Som USA-resan tex. Fick frågan "Vafan, ska du inte följa med?". Visst sa jag, och en timma senare så var en månads Road Trip bokad och klar. Spontant och perfekt. Som det ska vara.
Fick även frågan om jag är så positiv även i verkligheten, som på bloggen. (Och jag som tycker att jag skriver klagoinlägg efter klagoinlägg.. haha.)
Mja, är jag det ? Försöker i allafall. Fick höra från mina jobbarkompisar senast i förrgår att jag alltid är så förbannat positiv och ser bara möjligheter med allting. Så ja, jag tror att det stämmer. För vad tjänar det till att se negativt på saker och ting?
Det är skillnad på att vara ledsen, deppig och negativ. Ledsen och deppig kan jag vara rätt ofta, men jag försöker ändå att vända det till något positivt istället för något negativt. Livet blir mycket roligare om man ser möjligheterna istället! Prova, om ni inte redan gjort det!
Tror att det finns en stor person bakom ätstörningen egentligen. Nu är det bara att vänta på att jag ska blomma ut på riktigt så att jag kan få ta del av mig själv igen. Jag är väl fortfarande den där personen egentligen, men med en tung säck sten på axlarna som gör mig begränsad.
Bild från bästa sommaren.
Glad och sprallig. Lyssnar hellre än att prata. Men träffar gärna nya personer och tar ofta första steget. Att festa, njuta av alldeles för många iskalla öl och komma hem vid gryning. Det är jag.
Men att sitta i soffan med de man tycker om allra mest, titta på film och äta gott.. Det är också den riktiga jag.
Nej, nu får det räcka. Ska slänga ur mig alla mina brister sen kanske.. hade vart kul ? ;)
Kommentarer
Trackback
