Det beror på vad jag har att göra. Haha. Det kan se rätt olika ut. Vaknar av mig själv senast halv nio. Sen tar jag emot dagen med öppna armar på ett sätt jag aldrig tidigare trodde att jag skulle våga. Planerade dagar med luckor för spontanitet. Inom ramarna för att det inte ska bli för lite. Inom ramar som det går att rucka på nu för tiden. Minuter, sekunder och timmar spelar mig inte så stor roll längre. Eller rättare sagt; Det dominerar inte mitt liv!

 

Jag träffar vänner, lunchar ute, hemma och med andra. Jag går lugna promenader, är i stan, bakar och tar hand om mig själv. Med ett lugnt tempo försökert jag normalisera min vardag så gott som det går. Och istället för att jag ger pekpinnar så försöker jag att inte lägga mig i så mycket – gällande allt. Sedan sitter det kanske inristat hos min omgivning att det är jag som sitter inne på pekpinnarna, men jag försöker få bort det! Men samtidigt: Jag tycker ju det är kul (och viktigt) att laga, planera osv osv... Alla människor behöver planering. (Nåja, många i allafall) Inget konstigt med det egentligen. Bara man inte blir för styrd av det!