Lite snacka, bara..

Vill känna mig trygg och lugn. Och emellanåt kan jag faktiskt känna det där lugnet. Då allt känns lovande och jag inte känner en inre stress över saker och ting. Men ibland återkommer den där stressen. Som nu. Mycket handlar om jobb och mat, precis som vanligt. Men även framtid och allt omkring. 

Försöker att få ihop allt. Hur mycket orkar jag och hur höga krav vågar jag sätta på mig själv? Bättre att sätta rimliga krav så att man inte gör sig själv besviken. Delmål och belöningar. 

 

Dagar som dessa får mig att ta en stor funderare kring jobbet. Eller inte jobbet i sig.. där trivs jag som fisken i vattnet för det mesta! Men gällande maten så funderar jag på om det hjälper eller stjälper? Ibland börjar jag fundera. Känner ju en otrolig skillnad på mättnad och ork de dagar jag jobbar jämfört med de jag är hemma. Tycker ändå att jag lyckas få i mig en skaplig lunch på jobbet, med tanke på omständigheterna. But that´s not enough. Dock brukar jag oftast jobba så bra pass så att jag kan fixa alla målen på hemmaplan. Men jag vill att de ska fungera till 100% även de dagar då ett eller två mål behöver intas där.. 

 

Ibland önskar jag att allt bara kunde falla sig naturligt och att jag inte hade vart så "beroende" av mat och tider.  Vissa kan gå en hel dag utan mat i magen utan att känna sig hungrig. Jag å andra sidan klarar inte av mer än någon enstaka timma innan jag blir darrig och förbannad. Samtidigt vet jag att det är mer hälsosamt och hållbart i längden att få i sig mat regelbundet.. men det hade vart skönt att inte vara så beroende av exakta tider! Ska väl istället vara tacksam över att kroppen fungerar med dess signaler. Och att jag faktiskt lyssnar på dem! 

 

 

Nej mina vänner. Vet inte vart jag kommer med detta. Ska ta och se på film, äta och vila istället. Tror att det kan göra mig gott. Ska bli skönt att ha ledig i några dagar nu! :) Frågar är bara vad man ska fixa för mat ikväll.. det vanliga eller en laxtoast?! Klingar rätt gott i mina öron. Eller så kör jag lite av varje. 

 

Ha en fin kväll. Puss & Kram 

Hoppas du kommer fram till en bra lösning med din jobbsituation.
Efter att jag ökade mitt energiintag med mer mat och näringsdrycker märkte jag att jag inte alls blev lika påverkad av att en måltid blev lite senare ibland. Innan blev jag matt och blåfrusen om det gick en timme extra emellan, trots sex mål om dagen! Kroppen blir mer anpassningsbar när den har byggt upp energireserver. Så det är väl som allt annat vid undervikt - det blir bättre med mer mat och viktuppgång:)Jag hoppas du snart mår bättre och gör dig fri från ätstörningens begränsningar. Kram

Åh, känner verkligen igen mig i de där vad man orkar och inte, känt/känner precis samma sak just nu ang skola och jobb. Har så lätt att bara köra på och sen glömma att fokusera på det som betyder mest för att det ska kunna bli helt bra, hälsan.
Hoppas att du kommer fram till en bra lösning och sov så gott sen när det bli dags!
Kämparkramar!

Till att börja med vill jag säga att du verkar vara en så himla snäll och gullig tjej och det är nog därför det skär i hjärtat då jag läser om dina problem. Jag känner igen mig så i dig, förhållningsättet till maten, att vilja men inte riktigt våga osv. Jga har levt med äs i många år och liksom hållit den inom schack genom att jag intalat mig att jag ändå äter ganska bra och tillräckligt. Jag har ätit regelbundet och volymässigt ganska mycket. Men det har varit väldigt "nyttig" mat, mycket sallad, frukt och grönt som fått dominera tallriken, som fyllt ut magen och så. Det har gjort mig "mätt" och utåt sett har det ju set ut som att jag ätit rätt bra. Men det har inte varit tillräckligt för att öka i vikt. Problemet är att jag pg undervikten och utebliven mens har fått svår benskörhet. det är skador som gjort at jag fått flera frakturer och har numer konstat ryggverk. Det är verkligen hemskt. Och det här har jag fått trots att jag ätit mycket kalcium, mjölk osv.
Idag lyssnade jag på ett nyhetinslag på radion som handlade om en ny studie om kvinnor som äter lite energi,tränar och har mensrubbningar. Det fick i af mig att tänka till lite extra. Om du börjar tvivla på varför du behöver äta mer och gå upp i vikt kan du lyssna på det här insalagt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5383106

Det är verkligen inte värt att offra sitt skellett för att vara smal. Skellettet är ju hela kroppen stomme och hur man ser ut på utsidan är ju egentligen rätt oviktigt i jämförelse till hur skellettet mår. Så försöker iaf jag tänka då jag börjar vackla. Kram

Det du skriver om alla tankar kring måltider, planering och att det ibland krockar med "resten av livet" måste vara ganska påfrestande. Men egentligen så är det inte dina tankar som får dig att känna sådan stress. Jag tror faktiskt att det är din kropp. Att den kanske får för lite, trots allt. Jag kan mycket väl tro att du äter regelbundet, men tro mig, när kroppen reagerar så som du beskriver så går den fortfarande på brist. Jag hade faktiskt samma reaktioner och tankar i mig när jag var i svält, trots att jag åt många måltider över dagen, men när det inte räcker så räcker det inte punkt slut. Blir det tillräckligt så försvinner den där jobbiga känslan, stressandet, för livet ska inte byggas upp kring maten.
Så det är bara att öka på med maten, eller kanske se till att mat du redan äter innehåller mer energi, du får se allt blir mycket mindre komplicerat då! Hälsningar/Genus

Håller med dig, Lina. Benskörhet är den mest tragiska konsekvensen av ätstörningar. Dels för att många ätstörningar ändå har sitt ursprung i en vilja att vara sund och hälsosam. Många förstår inte faran med att vara utan mens, "men jag äter ju massor av frukt, grönt och kalcium!". Dels för att det är en förändring som inte alltid går helt tillbaka efter att man blivit frisk. "Peak bone mass" (dvs den tidpunkt i livet då man har som allra bäst bentäthet) inträffar någonstans mellan 20 och 25 års ålder. Missar man den får man gå genom resten av livet med skörare skelett än motsvarande frisk person i samma ålder.