Berätta om dig själv

30 dagarslistan!

Jag, min syster och bror

Vem är Cecilia egentligen? Jo, jag kom till världen den 21 April 1992. Som liten var jag rätt blyg, kunde inte säga nej och älskade att leka med Polly Pocket. Jag bor i lilla Alingsås och bor kvar här fortfarande tillsammans med mamma och pappa. Har även två äldre syskon som dock inte bor hemma längre. Jag har haft världens finaste uppväxt och står väldigt nära alla i min familj.

Jag erkänner – jag har aldrig vart någon tjejig tjej som vet hur man ska sminka sig.

En vilsen och trött tjej som inte visste vad hon väntade

Tonåren kom och jag gick i en bra klass och hade/har fina vänner. Under sommaren till nian tappade jag dock fotfästet och kommande år blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Anorexia blev min diagnos och frihet och allt vad det innebär togs ifrån mig. Det tog ett tag, men jag tog mig ur allt tillslut. (Klapp på axeln till mig) Gymnasietiden kom och jag tog mig egenom tre år på Medie-programmet rätt smärtfritt.

Bästa dagen!

Och nu står jag här vilse igen. Det är meningen att jag ska leva livet och ha the time of my life. Men något gick lite onödigt mycket snett – igen. Så nu är jag lixom tillbaka på samma ruta som jag var när jag var fjorton små år. Men när jag har blivit kvitt alla dumma tankar den här gången så tänker jag aldrig, aldrig välkomna dem igen. De hör faktiskt inte hemma hos mig. De hör faktiskt inte hemma hos någon (!!) Så nu förbannar jag den dagen då ätstörningarna kom till jorden. Så det så!

Hälsan är allt man har och jag ska göra allt som står i min makt för att bli bästa vän med min kropp igen. Den ska faktiskt stå ut med mig tills jag är en gammal och grå bull-tant, så det gäller att vårda den väl! 

Det enda du kan göra nu är att skapa dig en framtid som du vill ha, the past is the past! <3

Håller med kommentatorn över!

Det som varit har varit. Det är vår framtid vi har makt att förändra och göra så bra som möjligt!

Gud vad söt du är förresten, mwihi ^-^



SV: Jag går på en ätstörningsenhet i skåne.

Jag tycker det är skönt med de privata samtalen men jag hatar hur begränsad de gör en. Och att mamma måste vara hemma med mig. Bland annat för att hon hatar det och vi tjänar mindre penagar osv. Känns som att jag bara skapar problem.



Men jag känner oxå att jag måste bli frisk för mig och min egen skull inte för att hon ska kunna gå tillbaka till sitt älskade jobb och så.. För då hade jag bara varit frisk kroppsligt och kunnat falla dit igen när som helst. Långt svar.. Haha.

Då var då, nu är nu och vet du - imorgon är en annan dag! <3 Jag tror på dig! Fortsätt kämpa