Tillbakablick

Fick en fråga om jag kunde beskriva hur dagarna såg ut då jag mådde som sämst – jämfört med nu. Samt om jag var besatt av träning eller om det främst var maten jag drog ner på. Och visst kan jag det!

Vet inte om jag har skrivit det förut. Men det var efter min resa till USA som jag började falla tillbaka igen. Det var väl redan under resans gång som jag började tänka på vad jag stoppade i mig, men det var främst efter resan – när jag hade kommit hem igen som det rasade.

Jag har egentligen inget riktigt svar på varför jag hamnade här igen. Det var aldrig med "vilje" om man säger så. För hade jag fått rutiner på mitt liv direkt när jag kom hem igen så hade jag aldrig hamnat här igen, det är jag nästan säker på.

Väl hemma så började jag på nytt jobb (vikarie). Och inom det jobbet så är rutinerna som bortblåsta. Man vet aldrig när man börjar, om man ska ha med matlåda eller ej, eller när man slutar osv. Och i mitt undermedvetna så var nog mina mattider – redan då, A och O för att jag skulle må bra. Men de där tiderna.. ja, de existerade inte med tanke på att jag aldrig kunde planera mer än en dag i förväg. Så maten minskades rätt omedvetet samtidigt som träningen ökade och vikten rasade. Tiden gick och sedan var jag fast. Fast i helvetet som jag en gång hade lyckats ta mig upp från.

Vikten rasade drastiskt under några månaders tid. Jag visste "vad jag hade gett mig in på" med tanke på att jag har vart här en gång förut. Så en dag bestämde jag mig för att det tamejfan fick vara nog. Minns den dagen så väl. Jag satt här hemma i soffan och hade haft en helvetes dag på jobbet och orkade helt enkelt inte mer. Orkade inte vara kall, klen, trött och ätstörd person längre. Det blev snack om inläggning hit och dit. Men nej, aldrig i mitt liv att jag skulle bli inlagd.

Jag bestämde mig för att vända på steken och börja leva igen. Sagt och gjort. Sedan den dagen har jag bara gjort framsteg efter framsteg. (Men även failat x antal gånger) Samtidigt som jag hamnade längre ner i skiten viktmässigt den här omgången jag vart sjuk så har tankarna inte alls vart detsamma. Visst, jag har haft/har ätstörda tankar, men inte alls på samma sätt som under förra helvetesperioden. Nu är jag mer medveten om allting och tycker själv att jag är alldels för smal. Friskheten skrämmer mig som sagt inte nu, för jag vet vad som väntar. Jag har fortfarande long way to go, men eftersom jag är medveten om allting på ett helt annat sätt den här gången som tvivlar jag inte på att jag faktiskt kan ta mig upp ur allt utan hjälp. Jag känner mig på något sätt som en normal person i en för tunn kropp. Om ni förstår ;)

Men jag märker även en enorm skillnad på hur jag kämpar nu – jämfört med den dagen då jag bestämde mig för att vända på allt. Då trodde jag att en extra knäckemacka skulle få mig att gå upp i vikt. Och mjaa.. lite mer än så har jag väl insett att det har krävts.

Det är fortfarande väldigt många saker som jag behöver jobba på. Har fortfarande många livsmedel som skrämmer mig, många tvångstankar och ett gäng olika saker för mig som inte kan klassas som normalt, för fem öre. Men jag känner att allt blir bättre för var dag som går. Och jag tror även att det bara kommer bli bättre för varje kilo som jag går upp. Tankarna kommer klarna och jag kommer må bättre och bättre och så småningom hoppas jag att alla ätstörda fixeringar jag har för mig kommer att släppa.

En frisk, pigg och glad moi

När jag väl är uppe ur denna skiten så kommer jag aldrig falla tillbaka igen. Det ska jag tamejfan se till! Idag mår jag faktiskt riktigt bra. Jag äter, skrattar, gråter, äter lite till, går upp i vikt, jobbar, är med vänner och lever faktiskt ett ganska normalt liv. Det enda som drar mig tillbaka är egentligen bara tiderna och orken i kroppen. Men det är så det får vara ett tag fram över och det har jag accepterat.

Blev ett långt – och kanske aningen luddigt inlägg. Är något oklart så släng iväg en fråga bara. 

Du verkar så himla stark!

Helt otroligt att du har lyckats vända på det helt själv.

När jag började på behandlingen var det absolut inte på eget bevåg kan jag ju erkänna.

Men nu vet jag att det friska livet är att föredra. Miljoner gånger om.

Kämpa på! <3

Sv jag är 23, dvs född 89.



Din motivation är beundransvärd! Kämpa på! Kram

Från USA? var du där som utbytesstudent? För jag funderar nämligen på att åka dit som utbytesstudent. Men under hösten hade jag ätstörningar som jag nu har börjat få tillbaka vikten ifrån, men jag är rädd att om jag åker till USA och går upp i vikt ganska mycket där, (med tanke på deras matvanor), då är jag rädd att jag ska falla tillbaka igen.. Hur var det för dig?(om du nu var utbytesstudent..)

Kram :)

Du är verkligen en förebild med ditt kämpande. Så himla härligt att du kunnat vända det till det bättre och börjat gå mot livet igen, det är det enda som är värt något på riktigt!



Sv: Japp, äter efter matschemat...



Frukost: En portion havregrynsgröt med bär, 1,5 dl mjölk, 2 mackor med smör och pålägg, eller 3 dl fil med flingor, två mackor med pålägg.

Mellis: Macka med pålägg, ett glas mjölk, eller risifrutti, en näringsdryck.

Lunch: Tallriksmodellen, 3 potatis/2 dl ris, bulgur/ 3 dl pasta, 125 g kött/fisk (hellre vegetariskt...), sallad och 0,75 dl sås som jag verkligen avskyr mer än allt annat...

Mellis: Macka med mjölk, fil med müsli och frukt eller smoothie. Risifrutti kan också finnas här...

Middag: Som lunchen, och ett knäckebröd

Mellis: Oftast yoghurt och frukt.



Blir dock så himla trött på det, men vågar ändå inte variera mig på riktigt, är alldeles för fast i anorexin... Tips för utmaningar?



Kraam <3

Sv Lisa: Jag var bara i USA på semester :) Så kan tyvärr inte yttra mig om hur det är att vara utbytesstudent där ;)

Du behöver inte oroa dig för "att gå upp i vikt där". Och vad hade det gjort om du nu gjorde det ? :) Du ska dit för att ha en grymt år – inte för att tänka på mat :) Det kommer gå grymt ska du se tjejen!!



Kram