2 November
För det första. Tack för era fina kommentarer. Eller inte bara fina – kloka dessutom. Många vet hur det är att gå igenom den här skiten, så ni vet även vad ni pratar om.
Vet egentligen inte hur många gånger jag har skrivit ”nu-jävlar-inlägg” men ändå inte fått tummen ur och istället stått kvar och stampat. Och efter att gång på gång ha skrivit peppinlägg och inlägg om att jag ska få tummen ur – utan att det faktiskt har hänt något, måste få er att tro att jag är en velig och rätt klen person. ”Varför håller hon på? Varför ändrar hon inte på något? Hon bara snackar...”
Men sen kom jag på att det är ju precis sådär sjukdomen är. Jag vill ju egentligen göra alla de där utmaningarna jag planerar, men sjukdomen sätter stopp. Allt det där är ju egentligen inte ”mitt fel”. Sitter ju inte här och fegar för att det är skoj liksom...Har bättre saker för mig än så må ni tro. Men nu hoppas jag verkligen att jag ska fixa alla önskningar och utmaningar! Tror att KBT´n kan vara lite av en vändning för mig. Hoppas att de ska kunna trycka in lite nyttig info i huvudet på mig som kan få mig att våga kliva över tröskeln.
Men mitt upp i allt måste jag klappa mig själv lite på axeln. Jag må ha en sjuk kropp och inte speciellt sunda tankar. Men jag känner mig ändå hyffsat vettig mitt upp i allt. Haha. Har faktiskt kommit till många insikter tycker jag. Och det är jag som tycker det – inte "jag".
Nu ska vi bara hålla tummarna för att detta är rätt sorts ”behandling” för mig. Annars är det bara att starta om på nytt, igen!
Nu ska jag åka och jobba ett pass som sträcker sig ända tills ikväll. Är rätt jäkla osugen på det idag då jag kom i säng toksent inatt. Men det är bara till att köra på. Sen ska jag sova hela helgen må ni tro!
Hoppas ni får en fin start på helgen. Puss & Kram!
Tror du nått en viktig insikt. Jävlar anamma är inte alltid nog mot sjukdomens velande och ibland står man bara och stampar trots alla fina ord och goda insikter.
Ja, det kan vara irriterande för oss som lämnat detta stadium att läsa. Man ser så lätt igenom "lögnerna" när man själv varit där. Men samtidigt vet man ju att det är sjukdomen - inte Du.
Det som faktiskt hjälpte mig var att släppa allt logiskt resonerande. Jag kom till en punkt där jag slutade tänka på vad som var rätt och bra och hur jag skulle bli frisk - istället bet jag bara ihop och började agera. Ja, äta istället för att tala om att äta, typ (förenklat, men det fattar du nog).
Och plötsligt gick det så mycket lättare. Det var som att de "duktiga" tankarna drog med sig alla tvivlande och ängsliga när de försvann. Det blev lättare att bara göra.
Ett tips - men samtidigt inte: för jag förstår nog så väl att det fungerade för mig enbart för att jag var mogen för det där och då. Sjukdomen hade gått varvet runt och jag var redo att hoppa av karusellen. Därför tänker jag inte säga åt dig att "Bara ät istället!".
(fast visst, något halloween-gott kan du gärna unna dig! ;-) )
Hoppas KBT:n tar dig framåt. Jag började själv en "kur" för några veckor sedan och har redan tagit stormsteg bort från de sjuka resterna i huvudet. Fast återigen: jag var redo för det, hade gjort det mesta själv redan och släpade inte på en stor undervikt längre (för ja, undervikten är bra mycket tyngre att bära än motsatsen!). Så ge inte upp om det inte fungerar direkt.
Som jag sagt tidigare här: jag tror du är en av dem som kommer lyckas i slutändan!
Bara det faktum att du kan ta kommentarer som mina på rätt sätt... säger mycket!
Maila om du vill ha mer kontakt - känner numera ett stort behov att bara HJÄLPA!
(och SÅ glad att jag inte längre avundas alla som är "magrare" än jag... skit i om jag är "tjock" ; jag vill vara LYCKLIG!)
Jag känner igen mig så väl. Själv väger jag i princip det som jag ska väga, men har kontroll på allting. Kontroll som jag vill ska försvinna. Har faktiskt funderat på KBT, för det är bara jag som kan ta det sista steget, ingen annan kan göra det åt mig eller hjälpa mig med det.
Vet dock inte om det finns något här i Göteborg, annars får jag väl försöka hitta på små utmaningar som innebär mindre kontroll själv... :)
Kram!
