Jag kämpar visst!

Mycket snack, lite verkstad. Jag förstår utomstående som har tröttnat på det. "Sluta snacka och gör något åt saken istället". Jag hade gärna gjort något åt saken. Hade jag fått välja hade jag inte ens vart här jag är idag. Det här är inte något jag valt. 

Vill inget hellre än att leva ett liv utan begränsningar. Jag önskar också att jag hade kommit längre i dagsläget. Men åter igen, detta är inget jag valt. Allt ligger förvisso i mina händer till viss del. Det är bara jag som kan ta mig härifrån, med lite hjälp från omgivningen, såklart. Men att bli förbannad på mig, som person, tycker jag är minst sagt är onödigt. Det är inte så förbannat lätt som vissa verkar tro. 

 

Jag kämpar visst på riktigt. Bara för att jag inte går i behandling eller har gått upp alla mina kilon så betyder inte det att jag kämpar. Det enda jag gör om dagarna är förtusan att kämpa. När jag är ur detta kommer jag förmodligen också bli frustrerad på personer som påstår sig kämpa, men fortfarande inte gör allt de säger att de vill. Är redan frustrerad på mig själv och det räcker. 

 

 

Tro mig, det känns. 

 

Folk får tro vad det vill. Det enda viktiga är att jag vet att jag kämpar. Det är mig och mitt mående det handlar om och gör jag "fel" så är det bara jag som råkar illa ut ändå. Och med tanke på det så ser jag till att inte göra speciellt många fel längre. Nåja, ibland trillar jag väl dit. Men då är jag också medveten om det och gör om – och gör rätt. 

 

Egentligen behöver jag inte övertyga någon om att jag kämpar. Jag mår bra, men kan må bättre. Det är en lång väg men jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Man kan inte vara exemplarisk jämt och som sagt. Jag har inte valt detta själv och jag gör så gott jag kan.

 

 

 

 

Detta är bara en fråga jag undrar.. Jag började läsa lite i kategorin "resor" och där skrev du "Nu gäller det att från början se till att inte falla tillbaka i gamla rutiner. Ska hålla stenhårt på det!"
Hur har det funkat? Tycker du att du själv har fastnat i gamla vanor igen, eller tycker du att du har tagit dig framåt på den fronten?
Kram, du klarar detta!

Såklart det är svårt och tankarna alltid är där. Försöker trycka ner mina tankar till fötterna och sen stampa av dem!
Vill ju bara bli frisk och nu när jag äter försöker jag verkligen trycka bort tankarna så att de snart kan försvinna.
Annars har jag mer energi, fast jag är väldigt trött (eftersom det är ett jäkla krig i huvudet) men jag orkar resa mig ur soffan, gå upp för trappor och sån energi har jag. Mer vill sova trött.
Mina värden är ju bättre och jag är nog inte alls lika frusen heller :) bara positivt med mat! Jo sen så blir allt mer på rutin och man vänjer sig. Första kvällen med stort kvällsfika var skit jobbigt, nu är det mest gott och något jag ser framemot

Åh fina du. Jag hoppas du inte uppfattade min förra kommentar som att jag inte tycker du kämpar. för det gör du verkligen!!!! Jag kanske uttryckte mig lite dåligt. Jag förstår din frustration. Jag förstår din kamp. Och jag vet hur jobbigt det är när omgivningen inte verkar förstå. Jag ville mest bara ge dig en extra liten pusch. Menade inte att du inte kämpar för det ser jag verkligen att du gör. Det är svårt för omgivningen att förstå vilket krig man har i huvudet och att man måste kämpa hela dagen, varje dag. Men du har all möjligheter att ta dig ur detta. Du klarar det.
Jag har verkligen varit ute på irrvägar och jag har haft svårt att motivera mig att kämpa för att jag inte vetat vad jag velat med mitt liv och allt. När maten tryckt bort mina riktiga intressen har jag känt mig tom. Jag har varit på djupaste botten, legat på golvet i köket och grinat. Tänkt att det inte fanns någon mening att fortsätta leva. Men sen var det något som hände. Som fick mig att inse vad jag innerst inne vill och då blev det också mer spännande och roligt att utforska mina riktiga intressen. För mig har det hjälpt att läsa mycket böcker. Det har verkligen ändrat mitt sätt att se på livet. Och när man hittar något man brinner för ger det ännu mer kraft att kämpa. Det har tagit mig oerhört många år men nu känner jag för första gången att jag har verkligen inte tid att slänga bort mer av mitt liv på detta. Jag har liksom du en lång väg kvar att gå och det kommer defenitivt inte att bli lätt. Men det går lite bättre om man har något att se fram emot, att kämpa emot. Ett tydligt mål.
Jag känner igen mig så galet mycket i det du skriver så du ska veta att du inte är ensam. Sänder dig en stor kämparkram <3