Svammel kommer lastat!

Måltiderna intas ångestfritt och dagarna flyter på bra – för det är jag som har kontrollen, gällande allt. 

 

Försökte sätta mig in i en situation där jag fick ett matschema uppkört i ansiktet som jag slaviskt var tvungen att följa. Då mängd på varje måltid redan var betämt. Fick en krypande känsla i kroppen av bara tanken. Hade dagarna flytit på lika bra då är frågan? Är jag såhär "frisk" när det inte är jag som sitter på kontrollen längre? 

 

En stor begränsning jag fortfarande har, som jag är medveten om, är att jag har svårt för att äta "för många" mål per dag. Jag är fortfarande sådan att jag hellre slår ihop måltiderna – trots att det hade blivit samma ifall jag delade upp dem. Varför är det så? Inte nyttigt alls. Blir pangmätt på frullen för att hålla mig till lunchen – istället för att ta det lilla lugna och ta en mellanmål. 

 

Men så kom jag på vad anledningen kanske kan vara. 

 

"Hallelujamoment". Allt det goda på samma gång. Och nu snackar jag främst frulle/kvällsmål. Jag vill äta mycket och långsamt för att kunna njuta och äta länge. Låter det ologiskt? Faktiskt inte. Tror att det kan ha med det att göra till viss del. Hade inte fått samma känslor om jag satt där på kvällen med endast en macka. Hade känts "onödigt". När jag äter vill jag ta mig tusan äta också. 

 

Och där kände jag en tendens till "passa på tänket". Hmm. 

 

Vet inte vad jag vill komma fram till idag heller. Insikterna är inte helt klara idag. Men jag är boven på spåret! Vet som sagt att jag tagit upp allt detta förut. Men det är verkligen något som begränsar mig sååå mycket. Kan inte äta "en halv" måltid för att sedan äta andra halvan ett tag efter. Vill hålla mig inom tidsramarna och äta rejält och sällan, vilket begränsar mig till "mina" tider ännu mer. Det kan även ha att göra med att jag då vet de exakta mängderna, vilket jag inte hade vetat om jag delat upp maten vid fler tillfällen. 

 

Och där kände jag "det kommer bli för mycket-känslor". (Vilket det inte kan bliiiii). 

 

WeHeartIt

 

En av många grejer jag vill förändra på. Småskit egentligen. Fast med tanke på att det gör min planeringshjärna galen så är det kanske inte småskit för mig. 

 

Jag är egoistisk och låter ofta andra planera måltider efter mig och mina behov.

Jag är en djävul mot mig själv, som är egoistisk och låter andra passa sig efter mig.

 

Det sätter bara ännu en käpp i hjulet. Borde anpassa mig efter dem istället. På så sätt hade jag inte lurat mig själv lika lätt och istället lärt mig att leva det liv jag vill leva i framtiden. Och inte nu. 

 

Orkar inte ens läsa vad jag har skrivit. För då raderar jag allt när jag inser att inget makes sense. Haha. Nuuu ska jag bege mig till stan och äta favoriten. Nåja, lunchfavoriten åtminstånde! Puss

 

 

Du ska göra det som DU mår bra av vännen och det som tar dig FRAMÅT!
Vad jag sett av dina frukostbilder tycker jag det ser ut som en helt normal frukost, dock tror jag att den där känslan av att bli "pangmätt" kan hänga ihop lite grann med all melon som du käkar. Melon innehåller ju väldigt mkt vätska och inte direkt någon näring...så kanske att du skulle skippa melonen ett tag och även köra på ordentliga mellanmål, att gå upp i vikt utan att vara riktigt jäkla mätt tycker jag faktiskt känns ännu läskigare på ngt vis... samtidigt som just känslan av mättnad är ngt jag har extremt svårt för.
Känner att jag svammlar här också men om jag fick ge ett tips, skippa melonen nu, så kan du njuta av den ännu mer till sommaren sen då det faktiskt är "melonsäsong":). Att äta mkt frukt gör ju också att magen blir rätt "bubblig" vilket kan luras till att man egentligen är mättare än vad man är...

Jag har smakerna choklad, vanilj och cappuchino. Är rätt kinkig på smak, så de är typ dom enda jag fixar att dricka.

Måste försöka återgå till mitt tentapluggande nu.
Största kramen, du är BRA!

Jag är glad att du inte raderade detta inlägget!

FÖR FY TUSAN VAD JAG KÄNNER IGEN MIG!
Liksom jag är en anorektiker, "jag ska inte vilja äta mycket gott på en gång" står det i den oskrivna anorektikerns-lagbok (dumt ord val jag vet men ville bara skriva så du förstod vad jag menar)

Är exakt likadan!!!
Så jävla jobbigt är det också! För missar jag då mina "stora" mål så ja, då har jag gått miste om gaaaanska mycket daglig energi så att säga.
Korkat!
Hmpf..

Åh ja vill inte komma med pekpinnar och så men egentligen så äter du ju frukost och kvllsmat som man ska och de andra (lunchen) plus ingen middag för lite. Så snarare att du ska lägga till mer mat på lunch och en middag plus mellanmål.

Vill bara att du ska veta att jag inte menar att jag försöker komma med pekpinnar. Okej? Bara ge dig en reminder, som du nog vet om innerst inne.
Kram :)

Bland det första jag gjorde i början var att göra slå ihop måltiderna så att jag inte fick något mellanmål, min anledning var att det var "onormalt" att äta mellanmål. Tji fick jag. Det är inte minsta onormalt alls, och bättre för kroppen dessutom. Nu äter jag alltid mellanmål, klarar mig inte utan mat för länge, blir alltid hungrig mellan frukosten och lunchen - alltid!

Jag gillar också att njuta av maten, men eftersom att jag är en snabbätare tar det ändå inte lång tid innan jag är klar. Jag anar att om du skulle se mig äta då jag verkligen anstränger mig för att äta långsamt, skulle du tycka att jag kastade i mig maten.
Massa kramar! <3

Varför säger du att du ska äta "en halv måltid" för att sedan äta den andra halvan sedan, då menat ett mellanmål?
Detta är bara kompenseringstänk. Jag lovar, jag var likadan förr. Men det man måste inse är att man äter inte en mindre måltid bara för att man ska äta ett mellanmål senare. Man äter det utöver. Vad jag har sett på dina bilder så är inte dina portioner alls så stora att de skulle kunna innefatta både en måltid och ett mellanmål. Ett mellanmål är snarare något du verkar borde lägga till...
Hoppas du förstår vad jag menar. Kram!

För det första tack för dina hälsningar på min blogg!

Den där passa-på-känslan känner jag igen. Och om du tycker att det är något som är typiskt för en ätstörning så stämmer det inte.
Jag får väl förklara lite varför jag tycker så, och varför jag kommenterar och till och med vågar mig på att ge råd... Det är nämligen så att även om jag inte lider av någon ätstörning så har jag en annan sjukdom som sitter i tunntarmen. Resultatet: viktnedgång och undervikt bland annat. Under en viss tid fick jag inte alls äta för att vila min tarm, och efteråt var det allt annat än lätt att börja äta, lära sig äta normala portioner, äta av fast, ej flytande mat. För några år sedan gick jag upp över 15 kilo, det var jobbigt, men det gick bra. Nu har jag "bara" fem kilo att jobba med... Och i början så kände jag på samma sätt, jag ville njuta av alla måltider, helst ha dem ordnade som jag ville, passa tiderna, ha det lugnt omkring mig så att jag kunde fokusera på maten.
Och utifrån detta tycker jag så här: att gå upp när man är underviktig, att öka portionerna och äta oftare, det är inte lätt, även om man inte har någon ätstörning i bakgrunden! Det du känner, allt det jobbiga med nya maträtter eller måltider "utöver", det är med all rätt jobbigt! Det är nämligen inte bara huvudet och alla tankar som spelar in här utan även kroppen. Undervikt och svält, även om du lyckats bryta den, gör att man har det svårt att äta. Äta mer. Äta annorlunda. Det sitter i kroppen. Konstigt men sant!

Så du gör bara rätt! Tänk på att varje dag ger dig tillfälle att faktiskt göra en liten förändring. För även om man börjar med något litet, så blir det lättare med varje steg man tar.
Visst det vet du säkert, men tänk på att vad du än gör, så har du rätt att bara prova och, om det inte funkar, så är det bara att gå tillbaka, det är inget nederlag utan det blir fler tillfällen att prova på i framtiden, kanske redan imorgon. Så ingen skada skett.

Och det med att alla får anpassa sig till dig... Jag tror säkert de skulle vilja göra mycket mer än bara det, bara du mår bättre, för de älskar dig. Men man kan ju kanske utnyttja känslan, kanske utmana lite egoisten i sig? Kanske gå med på att någon som står dig nära får välja och forma en måltid efter sitt eget tycke, så kan ni äta tillsammans, på någon annans villkor? För mig var det i början mycket lättare att låta någon annan ta över kommandot, eftersom jag hade ont efter maten och var rädd att äta över huvud taget. Det kanske funkar för andra också?

Hälsningar/Genus

det du beskriver här är så extremt vanligt, mycket mer vanligt än man tror faktiskt! och det handlar vad jag tror om att är mat underviktig så är kroppen, kan man säga konstant hungrig vilket i sin tur leder till att får den väl mat vill den bara ha mer och mer och mer eftersom att den är rädd att den inte ska få bli mätt. alltså sänder den signaler till hjärna som säger att vi ska äta mer och det krävs då rätt stora mängder för att vi ska känna tillfredsställelse. Och vissa gånger hittar vi inte ens dit just för att kroppen inte är i balans. "passa på" tänket är helt enkelt kroppens försvar i form av att lura hjärnan. allt för att kunna bli mätt och fightas för överlevnad. mekaniken är så sjukt smart !!

så för att försöka komma ett steg till bort från äs så är faktiskt ett matschema med minst 6 mål/dan det absolut bästa. och storleksmässigt bör de se ut ungefär såhär kcalmässigt: frulle 600 kcal, mellis 300 kcal, lunch 600 kcal, mellis 300 kcal, middag 600 kcal, kvällis 300 kcal.

detta är basserat för att gå upp i vikt. då vikten är normal kan man bara byta ut de två mellisarna mot nån frukt så ska man hålla sin vikt på de =)

KRAAAM