Svammel

Det är inte årstiderna det är fel på. Det är mig och mitt mående. Ser ett klart samspel där. Ska bli skönt att få hem syster igen. Ännu en stöttepelare. En frisk, sprallig och ödmjuk sådan. Ska bli kul att ha sällskap på dagarna när de andra är iväg och jobbar. Det kommer tvinga bort dumma tvång och jag kommer kunna tillåta mig själv att slappna av. Tankarna tas upp av annat när jag inte är ensam. 

Samtidigt vill jag vara ensam – ibland. Måste få utrymme för vissa saker. Sådant som varken ni eller jag kan förstå sig på. Inget dåligt eller konstigt, bara sådant som jag helst sysslar med i min ensamhet helt enkelt. 

 

Talar i gåtor igen. Förlåt. Är rätt duktig på det. Sitter och planerar och tänker. Delmål och belöningar. Men först måste det ju börja hända lite saker också. Det kallas inte belöningsshopping för intet. 

Friska vindar i huset kanske kan få mig att tänka om, tillsammans med KBT. Men samtidigt är jag rädd att det inte ska räcka. Kan de verkligen få mig på rätt spår? När vet jag om det är tillräckligt? Behöver jag något annat än bara samtal? Någon som tvingar mig? 

 

Nej, jag har kommit längre än så. Samtal ska räcka. Har tillräckligt med vett i huvudet, tror jag. Hade inte platsat på något annat ställe. Klarar ju av att äta en normalstor portion. Vill inte sitta breve personer som petar, gömmer och fuskar med maten. Det är inte jag längre. Jag äter med aptit och älskar mat. Ja, så är det. 

Under helgen insåg jag även att jag äter fler mål om dagen än många i min omgivning. Kändes dumt att gå och ta något strax efter lunchen – trots att ingen annan gjorde det. Men jag behövde det och jag är stolt att jag faktiskt klarar av det. För till skillnad från mig så kan de småäta godis på kvällen. Och då jämar det liksom ut sig. Men jag är noga med att se till att få i mig allt – trots att det bara är jag som äter. 

 

 

Känns som jag förlitar mig på att samtalen ska fixa det sista, trasiga i min hjärna. Men samtidigt vågar jag inte hoppas på för mycket! Vad kan de säga som inte jag kan inse och göra själv? Men samtidigt – det är deras jobb och de vet vad de snackar om. Får väl helt enkelt hoppas ett tag till. Och hjälper inte det så tar jag tag i problemet då!

 

Krångel med alla mattider idag också. Ska ju agera taxi. Det får hjärnan att gå ännu mer på högvarv. Blöh. 

 

 

 

Känner igen mig så väl i vad du beskriver, har själv varit där. De flesta stadier är passerade för min del, ibland undrar jag om att prata med någon ens skulle hjälpa, för att det bara är jag som kan fixa det lilla jag har kvar.
Det där småätandet vill jag komma till, att kunna äta vad jag vill när jag vill utan att behöva tänka en eller två gånger. Att bara vara och leva helt enkelt.
Sv: Tycker absolut att du ska fika en gång i veckan, jag äter aldrig mackor eller liknande till mellanmål längre. Här är det kakor för hela slanten! Eller som jag nu börjat få tycke för - Gifflar. Sedan är ju kladdkaka underbart gott också.. ;P
Kramar! <3

Men håller verkligen tummarna för att samtal ska räcka för dig! :D

Mitt tips till dig: tänk inte så mycket på när du ska göra den dära utmaningen, vilket tillfälle du ska göra det, hur du ska göra det, vad du ska ta, BARA GÖR DET. BARA FUCKING GÖR DET. vad skrämmer dig? ångesten? JA den kommmer kanske komma, MEN "det som inte dödar dig gör dig starkare", och man kan inte vänta ett helt liv. Livet är för kort för att fundera på näääär eller OM man verkligen ska våga ta den där glassen. Och man kommer inte framåt om man inte gör något åt det. Man måste satsa för att vinna. Så är det bara. så KÖR NU. Köp en glass imorgon och ät till kvällsmyset framför tvn, kan inte bil bättre, det ska jag göra iallafall :)
Skulle inte livet bli mycket enklare om du kände att du kunde äta allt? Det blir det, Tro mig!!
KÖR PÅ NU, DU KLARAR DET HÄR!! KRAAAAM

Var iväg i Kanada för några veckor sedan ju och om du visste. Var på ett All you can eat sushi! Man fick beställa in hur mycket sushi och sashimi man ville och sorterna man kudne välja på, OOOH MY GOD! Himmelriket för sushiälskare. 280 olika sorter att välja på och ja man kunde liksom inte sluta välja. Det fanns allt och lite till.
Strawberry och Mango roll! HOLY MACARONY!!!

Ibland bromsar man sig själv genom att vilja för mycket. Helst vill man ta i så det skvätter och klara av att göra allt med en gång. Jag gjorde så, sade till mig själv att jag skulle strunta i alla negativa tankar och bara köra hårt. Det fungerade ett tag, men sedan blev jag rädd och bakade tillbaka till ruta ett. En utmaning i taget är nog så lagom. Hållbar utveckling sker bäst stegvis, du bygger en starkare grund då som håller. Bestäm dig får en utmaning, bemästra den fullt ut och när du gjort det, ta dig an nästa. Och för att komma till skott, ta ett djupt andetag och tryck på gasen :)

Om du nu äter så bra som du säger hur kommer det sig så att du är så utmärglad? Menar inget illa men sjukdomen lurar dig. Du äter INTE normalport vännen. Mest grönsaker. Äter du tex 3dl pasta med 1dl sås och 8-12 köttbullar? Äter du ordentliga mellanmål som tex 3dl yoghurt, 2dl flingor, frukt och en mjuk smörgås? Jag tror inte det. Är inte tuff mot dig utan mot äs. Ingen kbt i världen kan rädda dig. Du måste rädda dig själv. Stöd finns men jobbet måste du göra ensam varje dag. Vet hur det är. Va nära dö i våras men bestämde mig att ge livet en chans. Gör det du med. Börja nu. Vad väntar du på? Det blir inte lättare om en v eller mån el år. Klarar du det inte ensam så sök hjälp. Godis o fikabröd ska va utöver maten. Du behöver öka säkert 20 kg för att bli smal o fin. Ge allt. Lättate än att tveka. Kram ida

Så bra skrivet Ida ovanför, håller helt o hållet med! Kom
Igen nu Cecilia!!

kämpa på, vad har du för tvång? skriver du ner dem är dem lättare att fokusera på, ofta gör man tvång omedvetet.
börja kämpa ordentligt NU. förändrar du inget så kommer inget ändras!
kram, hejjar på dig.

Visst förstår att den som kommenterade ovan (Ida) bara menar väl, men man behöver inte höra: du behöver gå upp 20 kg för att bli smal och fin.. Varför bara fokusera på kilon, förstår att det är en stor del att kunna bli frisk att vara på en "normal" vikt men det är inte vikten utan tankarna som jag i alla fall tycker är problemet. Det är ju inte bra att gå upp till sin målvikt men ha en massa ångest och dåliga tankar. Så länge ens kropp fungerar och man inte har allt för låg vikt så det sliter på kroppen så borde insidan komma först för när man byggt upp sig själv på insidan så kommer kroppen normaliseras och man kan komma till sin normala vikt, jag tycker det är viktigt att man låter det ta tid, att man får vänja sig och inte stressa upp i vikt utan att man är redo så man rasar igen.
Jag tycker DU är jätte stark och vacker och jag hoppas du kommer att kunna bli fri och leva det fantastiska liv som DU förtjänar! Styrkekramar :)