Tillbaka där jag en gång var
Vankar fram och tillbaka här hemma. Är tillbaka där jag var för några veckor sedan, och det måste brytas – nu. Vet inte om det är tröttheten som spelar in och att det är det som gör mig nedstämd. Men känslorna som har uppstått sedan jag har kommit hem kommer jag inte stå ut med allt för länge till. Känner att något måste hända och jag vill inte falla tillbaka in i bubblan.
Känner ingen lust till något. Samtidigt som jag vill att någon/något kommer in och rör runt i grytan så har jag någonstans, mitt upp i allt tappat kraften. Kanske håller jag på att bli sjuk igen. Känns nästan så. Under dessa tre veckor har jag vart sjuk två gånger. Och senaste gången, innan det, så har jag inte vart sjuk på ett och ett halv år. Kanske är det kroppen som gått på sparlåga och nu är det ett tecken på att kroppen orkar mer och då "passar den på" att vara sjuk. Den har liksom energi över till det nu. I så fall är det ju faktikt lite positivt..
Känns som jag bara går och väntar på att ett under ska ske. Och ibland känns det som att jag väntar förgäves. När ska jag börja få känna lyckorus igen? När ska jag få belöning för allt slit jag dagligen uträttar? Vill ha in massa nytt i livet nu. Efter att ha fått känna på hur fint livet kan vara så blir jag mest förbannad på mig själv att jag försvinner in i min kukong igen. Men samtidigt, vad ska jag göra då? En vardag kommer alltid att finnas, så det känns som att jag bara får stå ut helt enkelt. Göra det bästa av dagen. (Vilket jag förtillfället misslyckas med..)
Ska vila en stund nu ihopp om att samla krafter inför kvällens jobb. Även det förgäves tror jag. Sorry, för opepp inlägg, men känslorna sprutar ur öronen på mig. Och eftersom jag inte fick spruta ut känslor hos "Pratpersonen" idag så får ni bli mina offer istället ;)
Vi hörs i morgonbitti kära ni. Puss & Kram.
Kommentarer
Julia
Hej fina du!
Tänkte bara höra om du är rädd för återfall i anorexin eller du har inte ens tänkt på det?
kram
Jen
Känner igen mig!
Trackback
