Att slå sig till ro

Det visade sig bli en givande dag ju. Och nu, lagom tills jag inte känner mig rastlös längre så har det börjat spöregna. Det blev en fika, följt av sushiluch som tillsist övergick till lite shopping. Köpte mig en spännande bok som jag kan roa mig istället för att klättra på väggarna här hemma. Bästa tidsfördrivet på hösten förövrigt.

 

Efter fikan insåg jag hur långt i livet en del personer runt omkring mig har kommit. Eller nej, inte långt, men de har kommit till de stadiet i livet där de är nöjda och har slagit sig ner. Folk skaffar lägenheter, flyttar ihop med sina respektive och tjaa, vissa har till och med bildat sig en liten familj. Andra pluggar, vissa är arbetslösa – men alla verkar ha hittat sig själva och verkar nöjda med vart de står i livet. 

Nu kanske det låter som jag är avundsjuk. Men det är helt tvärtom. Jag känner mig inte redo för allt det där än. Jag är inte redo att slå mig till ro med någon dyr lägenhet. Frihet mina vänner, det är vad jag känner. Dels har jag inte hittat mig själv – än och dels har jag inte gjort alla tusen saker som jag vill hinna göra innan jag slår mig till ro. 

 

När jag är kvitt detta så ska jag ut och leva loppan. Den saken är säker. Jag vill se ännu mer av världen innan tanken på plugg/lägenhet ens kan börja existera. Misstolka mig inte, för jag tycker inte det är det minsta konstigt att folk känner sig "klara" med sin ungdom, om ni förstår. Är bara glad för deras skull att de har hittat en vardag som de trivs med. Alla är vi olika och vill olika saker här i livet. Hade jag vetat vad jag hade velat bli i framtiden och hade motivationen till plugg så hade jag gärna satt igång med det. Och hur ska jag kunna veta vad jag vill bli när jag inte ens vet vem jag är än? Jag är inte utformad till den personen som jag kommer att förbli i resten av livet. 

 

Jag och gosen förut

 

Och vet ni. Jag känner mig inte stressad för fem öre inför framtiden. Ödet får välja vart jag tar vägen. Seriöst. Haha. Magkänslan säger mig att allt kommer lösa sig. Och föresten så är jag bara 20 ynka år. Alldeles för tidigt för att slå sig till ro med andra ord, enligt min mening i allafall. 

 

Prio nummer ett – hitta mig själv och komma på fötter. Och när det väl är gjort, ja, då kan jag börja tänka på framtiden. Innan dess ska jag koppla av och leva för dagen. Även ifall jag inte har planerat framtiden så måste jag tänka på framtiden när jag "lever för dagen". För det är i framtiden jag kommer spendera resten av mitt liv. 

 

Nu ska jag njuta av dagen på bästa sätt. Bokläsning! Puss

bra att du inte är stressad! själv är jag 23 och varit stressad ett par år nu.. haha, mest för att min utbildning inte direkt leder till nåt jobb, och det är ju så mycket tjat och hets kring jobb överallt. men du har gott om tid på dig, min vän :)

Åh du är UNG! Du har all tid i världen. Klart du ska resa och hinna hitta dig själv. Det kommer. Men jag känner absolut igen mig i dina tankar. Jag är 30 år och de flesta av mina vänner har familj och barn. Jag är långt därifrån och det stressar mig ibland, känner ofta ångest över att jag slängt bort 15 år av mitt liv på äs men har också insett att det nuet inte blir bättre för att jag är ledsen och bitter. Jag har varit heltidsjuskriven i 7 år på grund av ätstörningen, innan dess pluggade jag på universitetet men visst inte vad jag ville riktigt. Var inte helt frisk och hade inte hittat mig själv. Jag funderar dock på om man någonsin hittar sig själv. De kan te sig som att omgivningen är så "trygga" i sig själva men jag tror de är många som bär på både tvivel och ångest, men de visar det inte. Jag har kommit till den åldern då jag också skulle vilja ha barn, familj och ett jobb. Men på grund av de skador kroppen fått till följd av anorexin kommer jag troligtvis aldrig att kunna få barn och kommer att få leva med benskörhet hela livet. Det är därför jag blir så innerligt ledsen då jag ser unga tjejer som börjar banta/svälta/hetsäta. Aldrig att jag trodde som 15 åring att jag fortfarande skulle vara sjuk när jag var 30 år. Jag trodde det skulle lösa sig med tiden och sköt uppfriskandet på framtiden. Vilket jag ångrar så himla mycket. Så kära du se till att blir HELT frisk så du slipper lida i en massa år. När det är svårt och du känner att sjukdomen tar över- tänk på allt det där du vill göra. Man får ha små "morötter " för sig själv. Jättefin bild förresten :) Kram

Åh fantastisk bild!

Skönt att höra att du ite är stressad, för det ska du inte vara, herregud 20 bast lixom rena barnet ju ;) Jag sj jobbar varje dag med stressen jag som tyvärr har OCH åldersnojjan.. Jag är 25 nu och har varit sjuk i ca 8 år och snälla du ta dig hela vägen fram till mål NU och gå aldrig tillbaks igen! Jag skulle göra allt för att va 20 år igen,de e den perfekta ålern =)

Du är otroligt inspirerande och verkar vara en fantastik individ, otroligt vacker dessutom!

Ett litet resetips som jag brukar använda mig av om jag ska åka någonstans (inte för att jag varit iväg sålångt som du ska men ändå)är att helt enkelt vinka av ätstörningen och alla sjuka jobbiga tankar på flygplatsen och lämna de i sverige. allstå bokstavligen oxå vinka och säga bye bye (för att det ska kännas att man verkligen gör det). Sen så är det klart att lite fragment från helvetet kommer smita med, man måste ju va realist, tyvärr.. Men faktiskt så brukar det funka att lämna endel hemma. Jag menar du kan ju lika gärna "ba köra på" när du e borta, om du saknat äs så mkt (inte troligt) så kan du ju bara hämta upp den på flygplasen när du kommer hem.. ;) höhö

God luck och ha en as bra resa jag e såå avis ;)

Kramaar

Åh du e ju så underbar som svarar på alla kommentarer =) Nä jo jag ska försöka sluta känna mig stressad, men de e nog för att jag innerst inne VET att jag inte kämpar tillräckligt.. Jag behöver bestämma mig för att lämna skiten om man säger så och jag tror jag nu bara skiter lite mkt i det som är viktigt, soppar under mattan du vet, och bara kör på i uppkörda banor.. =( Dags för lite fight, hhehe!

Bra att du anammar mitt tips och det där med att spotta på skiten snor jag ed mig ;) hihi

Kramar