En liten fråga
min målvikt när jag va i behandling va INTE min vikt jag hade innan jag blev sjuk, OH NEJ! istället skulle ja upp cirka 11 kg PLUS. heelt sinnes mkt mer kilon än vad jag vägde som frisk vilket jag tyckte va sjukt orättvist eftersom ja alltid varit smal och då behövas tvingas upp till en vikt jag trovligtvis aldrig skulle va på. men idag väger ja min vikt som jag hade innan allt sjukt börja.
Hej fina du!
Rekommendationerna som finns skiljer sig lite från olika ställen, men jag har aldrig hört någon som rekommenderat en vikt under bmi MINST 19. 19,5 är egentligen lägst. Och det handlar nog inte om att man inte kan leva med ett lägre bmi, utan att man med den bakgrund man har behöver det för det är först då kroppen kan börja fungera helt normalt och först då som tankarna släpper på ett helt annat sätt. Det är tydligen en magisk spärr där:) Så trots att man känner sig pigg är det sista väldigt viktigt för att orka leva fullt ut och för att få ett värdigt liv i framtiden. Man har ju slitit på kroppen och därför behöver den ha ett sunt bmi. Din kropp kommer alltid vara extra känslig så att säga, därför måste man vara extra noga och ett sätt är att ha en bra och sund vikt. Det ger dig alla förutsättningar. Många beskriver att de sista steget när man når över 19,5 är fantastisk. "Som om allt släppte" har jag hört många säga. Trots att det kanske känns bra vid 18, så kan det kännas hundra gånger bättre. Och rent utseendemässigt och i kilo skiljer det ju inte så mycket, men ack sådan medicin. Så kämpa på. Du är värd allt gott.
jag är i behandling nu och här så är det bmi 20 som gäller.
Av min behandlare vill det att jag minst går upp till BMI 19 :)
När jag var i behandling var det BMI 20,0 man hade som lägsta gräns och det är en riktlinje jag fortfarande strävar efter. Men jag kan hålla med om att det lätt blir vikt/siffrorfixerat...
De beh som jag har erfarenhet av har alltid haft bmi 20 som mål, däremot så är jag mer av den tron att man ska ha ett stabilt ätande och låta vår fenomenala kropp sköta resten, dvslägga sig där den trivs. Och vi kan lita på kroppen om den kan lita på oss så att säga. Det krävs alltså att man tar hand om den och ger den vad den behöver för att kunna först reperera sig, överleva och LEVA.
Miljoner kraftkramar
BMI är ett genomnitt som man kan mäta med för att "rekomendera" för en stor grupp människor. Men BMI funkar inte nrä ma pratar om individer, för precis som du skriver så är alla kroppar olika.
Det variera lite, men minst 19. Vissa säger minst 20. Det viktiga är att kroppen börjar fungera normalt men mens osv. Att ligga under normalt bmi är skadligt för skellettet och jag tror det är därför man menar att det är viktigt att man inte lägger sig för lågt i bmi. För att slippa benskörhet är det nämligen bättre att ha lite mer än förlite på kroppen. Mycket av kroppens alla hormoner (inte bara östrogen) är beroende av att man har lite "kött på benen". Kvinnas kropp är ju egentligen menad att ha lite former för att man tex ska kunna bära på ett barn, men det är vår sjukt smala idealbild som förvrängt vår syn på hur en kropp bör se ut. självklart kan man blir frisk och fortfarande vara smal, friskheten sitter ju till så stor del i tankarna och förhållandet till mat/träning men det är viktigt att man når en normalvikt och inte stannar upp i Bmi för tidigt. En viktig sak som man bör täka på är som sagt att mycket av problemet ju sitter i tankarna. Så försök jobba på det och utmana dig att äta nya maträtter och saker du innerst inne är rädd för. Man kan ju gå upp i vikt bara geonom att äta en massa nyttig "safe-food" men då lurar ma ju sig själv lite grann. Jag har träffat många smala tjejer som är friskare i tanken än de som är normalviktiga. Vill man komma ur sjukdomen helt och hållet är det viktigt att verkligen våga äta av allt. Jag gjorde misstaget att gå upp i vikt bara genom "safe-food", jag fegade ur kan man säga vilket dock gjorde att jag inte blev fullt frisk. Tankemässigt var jag liksom fortfarande väldigt ätstörd och det var också därför jag föll tillbaka igen. Jag kastade bort en massa år på grund av det. Hade jag satsat all-in på att bli frisk och verkligen utmanat mina rädslor och fobier hade jag inte behövt gå igenom sjukdomens dalar så många gånger. Du får tänka att den tid och energi du lägger på att bli HELT frisk nu är tid som du får igen senare. Blir man bara "halvfrisk" är det risk man får ägna flera år i framtiden till att kämpa på lika mycket. Bortkastad tid och energi helt enkelt. Det finns inget jag önskar så myket som att jag hade gett 200% på att blir frisk redan från början. Böjer man sig för ångesten och försöker ta genvägar förbi den genom att fortsätta undvika viss typ av mat så kommer man bara på irrvägar som tar en allt längre bort från målet.
Jag tycker du är grym och kämpar på så himla bra, det märks att du vill och med viljan kommer du långt. Det jag ville säga är dock att det är viktigt att satsa fullt ut. Äta mat som känns "läskig" och förbjuden, på fel tid osv. Ett steg i taget och du kommer frammåt. Ibland kan det dock vara bra att inte gå för sakta fram utan köra på. Det är som när man ska dra av ett plåster- det gör mer ont om man drar sakta. Lycka till! Kram
Vet inte om du läst boken mattilåtet men i den boken skriver hon mkt om just detta och då beskriver hon BMI 20-24 som ett bra mått att följa. Kroppen har en förutbestämd vikt där den trivs och äter man regelbundet, saltar maten, tuggat ordentligt och äter tills man inte är hungrig längre -varje dag. Så hotar kroppen sin vikt och stannar sen där.
