Söndagstankar på en torsdag

Ångest kan vara bra ibland. Det är ett tecken på att man har gått emot rösterna – och gjort rätt. Som jag sa så satt jag och kollade på före och efter-foton igår. Och jag kan säga att jag ser friskare ut nu, jämfört med i början av sommaren. Men samtidigt, det är väl klart? Jag äter bättre och vikten tickar på. 

Och så vill jag ju inte se ut. Insjunken, trött, blek och mager. Men varför ska det vara så svårt att acceptera att kroppen börjar gå mot sitt normala? Det är ju faktiskt dit jag vill. 

 

Har börjat "skämmas" över att tacka nej till vardagliga saker, som jag förväntas orka med. Kommer kraven bli fler, ju mer jag börjat närma mig mitt mål? Kanske, men samtidigt kommer jag inte heller behöva tacka nej till lika mycket saker, då orken förhoppningsvis har kommit tillbaka. Dessa krav. Det skrämmer mig.

I dagsläget har folk förståelse när jag tackar nej till saker. De förstår att jag inte orkar slå klackarna i taket varje helg. Men när jag inte längre har en ätstörning eller mattider att "skylla" på, kommer det ändå vara lika acceptabelt att tacka nej då?

 

Satt även och funderade på hur jag vill att mitt liv ser ut om – låt oss säga ett år. Kommer dagens vardag att fungera då med? Är det liv jag lever idag normalt? Känner att det är dags att göra förändringar som kommet att hålla i längden. Förändringar som jag kan vänja mig vid och hålla fast vid. En livsstil helt enkelt. 

 

Sitter och tänker osv...

 

Är fast vid mina måltider. Vill äta upp på min tid, vill äta på mina tider, vill äta mina saker.. men så kan jag inte hålla på hela livet. Måste bli mer spontan. I dagsläget är även mina spontana måltider relativt planerade. Klarar av att byta plats på mål osv. Men då måste jag veta det i förväg. Äter hellre få, men stora mål idag. Det fungerar bättre för mig. Äter så mycket som man ska, men på färre måltider än "vad man ska". 

 

Fast vad spelar det egentligen för roll, så länge jag får i mig tillräckligt? Mår jag bra av att slå ihop frulle och fm-mellis så tycker jag att det kan vara okej. OM jag gör det av rätt anledning. Men jag måste lära mig att våga "dela" upp målen och äter oftare, men lite mindre. Nu äter jag lite färre måltider men i större mängder. Mycket större mängder. 

 

Nästa steg är att våga fördela maten över dagen i mindre portioner. För i slutändan blir det ju ändå samma?! Ja, det är nästa steg. Tror att man mår bättre av att äta lite, men ofta. Eller snarare – jag vet. Kanske mår bra av detta i dagsläget, men det kommer inte fungera i långa loppet. Och nu satsar vi på förändringar som kommer att hålla livet ut. Punkt. 

 

Babblar på som om det vore söndag. Haha. Nu ska jag äta. Puss

 

 

 

Hur mycket har du lyckats gå upp? Vet att du tidigare skrivit att det gått väldigt väldigt långsamt på den fronten nämligen. Lyckats vända på trenden nu? Hoppas!

Jag kan av egen erfarenhet avråda att gå ifrån matschemat på ett bra tag. Jag åt sex mål om dagen från 2009 till förra hösten då jag började prova leva mer "spontant/normalt" vilket gjorde att jag började äta mindre eftersom det var svårt att äta mer om jag missat t ex ett mellis föregående dag. Vi (eller iaf jag) kommer kanske alltid äta efter matschema och rutiner för att inte hamna i den onda cirkeln igen. För att hålla mig viktmässigt och leva ett så sunt liv sin möjligt. Det blir liksom enklare då. Visst en som aldrig varit sjuk kan äta hur som helst kanske utan att tänka på det men tror vi speciellt som har några år erfarenhet på nacken alltid kommer vara mer eller mindre sårbara och känsliga kring just detta område. Bara mina tankar dock. Och nej du ska kunna säga nej även som frisk/normal viktig. Det gör alla och du ska sätta dig och ditt först. Ingen orkar allt alltid och du kanske har andra intressen nu, kanske föredrar mys med goda vänner än en hel helg party all in liksom. Var sak var sin tid, men du kan inte leva ett liv där du ständigt ska behaga andra. Det sa min dietist till mig. Vem ska egentligen ta hand om t ex din mammas oro eller liknande? Jo hon! Inte du. Det blir inte alla bra i längden. Se till ditt eget värde.

Massa kramar och pepp :)

Hej jag har just hittat din blogg så jag har inte hunnit läsa på så mycket om din sjukdomshistoria. Jag känner igen mig i dina tankar om framtiden och vilka förväntningar man får på sig. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att alla andra friska människor faktiskt också tackar nej till fester och andra sociala grejer. Så om du gör det är det ju inte konstigt. Man ska inte alltid behöva förklara varför om man inte vill.
När det gäller att äta få eller flera gånger per dag så är vi ju alla olika. Men efter att ha anorexi i 14 år kan jag med gansa stor äkerhet säga att det är svårt att gå upp i vikt om man inte äter ofta och mycket. Äter man fler måltider ca 5-6 h¨åler sig blodsockret i balans och man blir piggare och gladare. Skulle du vara i behanandling skulle du ju äta 6 mål om dagen+ näringdrycker. Jag var inlagd på sjukhus för ett par år sedan och då var jag ordinerad total vila (fick bara vara i min säng). Till frukost åt jag fullfet yoghurt och flingor samt 2mackor man smör och ost, 1 glas juice och en frukt. Lunchen var hederlig husmanskot. Past, potatis, kött och fisk. Inga berg av sallad eller grönsaker som ändå ger förlite kalorier. Och inga lättprodukter. Även efterätter iband. Därimellan drack jag näringsdrycker. Eftermiddagmellanmål var lite olika ibland chokladudding, soppa och skorpor, glass eller en bulle. Middag var som lunchen en rejält portion husmanskort. På kvällen var det mackor och dryck.All portiner var stora och framförllt näringsrika. Tots all den mat gick jag endast upp 1 kg i veckan. Kroppen ställer liksom in sig på att dra upp förbränning när du ger den mer mat.
Orsaken till att jag varit sjuk i halva mitt liv och aldrig kunna släppa taget om sjukdomen är för att jag inte vågat möta ångesten. Jag har försökt att ta den enkla vägen för att slippa så mycket ångest jag kunde. Det var verkligen ett dåligt val. Hde jag verkligen tagit itu med att våga äta "förbjudna" livsmedel redan från början så är jag övertygad om att jag hade kunnat bli frisk och sluppit lida i 14 år. Men min rädlsa höll migg tillbaka och detta ledde till att jag höll fast vid anorexin hela tiden. Jag kunde bara äta säker mat, grönskaer, frukt och en del protein. VIsst gick jag väl upp men mina tankara ändrades ju inte så mycket. Jag blev väldigt fixerad vid att det bara var jag som skulle tillaga min mat. Det skulle vara "säker" mat, sån man som bara är nyttig. Det jag försötte intala mig att jag var frisk eftersom jag åt. Men jag klarade fortfarande inte av att äta på restaurang eller bli borbjuden på middag så jag levde ett väldig begränsat och ensamt liv. Kunde inte resa för då kanske de inte hade min mat osv. Jag har gått miste om otroligt mycker i livet till följd att jag försök smita ifrån ångesten istället för att gå igenom den och bli starkare. SÅ mitt bästa råd är att våga utma dig själv. Man måste gå igenom en hel del ångest för att bli helt frisk

jag äter också stora måltider istället för många små. jag hinner inte med det, och jag tycker om att äta mycket, så just det tycker jag inte du ska oroa dig för. och så länge det funkar med ditt liv och tider så kan du väl äta så som det passar dig. det gör jag, och jag tror inte man ska ändra på en massa saker "bara för att" om man är i vår känsliga situation. kram

även fast det friska livet verkar skrämmande med krav och "uxenlivet" på allvar då man inte har något att skylla på men jag kan lova att det friska livet är så sjukt mkt bättre ändå! jag älskar det nya ansvaret jag har och få käna mig som vilken vuxen som helst! kram