Känslomonster och söndagsångest – på en måndag. Sänder en förbannelse över mig själv för att jag inte vågar utmana mig själv med att släppa kontrollen mer. Det är inte maten i sig som är problemet egentligen. Det är snarare matens grepp om mig som förstör. 

 

Tider.

 

Varför går det att få ihop de dagar då jag jobbar men inte de dagar då jag är ledig? Förstår inte. Det är dagar som den här jag egentligen har all tid i världen att kunna få ihop det på ett bra sätt. Men när jag väl kan, ja det är då som jag väjer att göra som jag brukar och kan inte alls "byta tider". Men samtidigt – man måste ju äta? Och dagar som den här äter jag bättre än någonsin. Dagar då jag får välja. Så är det bra eller dåligt att låta maten styra – med tanke på att det blir som bäst de här dagarna? 

 

Ska jag låta livet styra med risk att det blir lite mindre mat,

eller ska jag låta tider och mat styra så det blir tillräckligt?

 

En kombination hade suttit fint. Men det är där skon klämmer. Har svårt att kombinera livet med maten. Och det är väl egentligen A & O för att man ska kunna leva och vara fri? Oftast blir det antingen eller. Och det fungerar inte. Antingen sätts maten i fokus eller livet.

Jag vill inte sätta livet på paus. Så enda utvägen är att lära sig just det där – att kombinera. Att kunna ta något i farten för att sedan ta igen lunchen lite senare, byta plats på målen och liksom göra det bästa av situationen för att få ihop bägge delar. 

 

Det är där jag ska lägga all fokus hädan efter. För som jag sa; Maten i sig är inte det som är problemet. Livet ska styra maten och inte tvärtom. Men för att få det att gå ihop så måste jag lära mig att kombinera dessa två till en nivå som kommer hålla livet ut. 

 

 

Bubbligt, jag vet. Lite söndagstankar från en tankspridd tjej bara. En rätt glad tjej egentligen – men med lite för mycket tankar bara. Dags att spränga ekvationen!

 

Dags för mat. Kram.