Framåt marsch.

...med risk att låta som en tjatig käring; Fan vad dagarna susar förbi. Skönt att det är ljust ute tills halv åtta om kvällarna nu, då blir dagarna genast lite längre! 

Göteborg, Kbt, lunch och Ikea har hunnits med idag. Givande möte. Känns så otroligt skönt att få bekräftelse på att man gör rätt. När jag är där öppnar jag mig som en bok. När jag väl började med Kbt kände jag en risk om att det skulle bli yttligare ett ställe där jag kände att jag var tvungen att prestera på.

 

Och hör ni hur dumt det låter? Jag är där för min skull – inte för hennes. Är det någonstans jag inte behöver prestera på så är det väl där?! Självklart måste jag göra alla utmaningar osv, så missuppfatta inte. Men samtidigt är det hos en sådan person man ska kunna visa sina svagheter och erkänna när man misslyckats. Hon ska hjälpa och pressa på en lagom nivå. Inte på en sådan nivå som ökar prestationsångesten yttligare. Ja, ni hajjar.

 

Bara under senaste veckan har jag lyckats med en rad olika saker jag inte trodde var hanterbara. Jag känner att jag är på rätt väg nu och det är såhär jag ska fortsätta. Det är så otroligt lätt att lägga av och känna att "det räcker".

Jag menar, jag mår ju rätt okej? Räcker inte det.. Nej, det gör det inte. Det räcker inte förens mitt bmi ligger på en stadig nivå, (Vet att man inte ska stirra sig blir på siffror. Men något mål måste man kämpa mot. Iallafall långsiktigt), tankarna är mer klara och när kropp och knopp är med på riktigt – då kan jag "lägga av" att kämpa och fokusera på att leva istället! :) And I am on my way to get there.

 

 

Ja. Nya utmaningar är uppsatta och det hugger till lite när jag tänker på vad jag behöver "utsätta" mig för inför nästa vecka. Men är det något jag lärt mig under resans gång så är det att ångesten inte minskar förens man utställer sig för det man tror att man inte klarar av. Ta tjuren vid hornen. Och när man väl gjort det ett antal gånger så inser man att det inte var så jäkla farligt trots allt. 

 

Nu ska jag överdosera lite mer annans. Och ikväll kommer bror och hans flickvän hem. Myskväll väntar. Kram.

jag har funderat lite på måltidsmåttet? har för mig att du skulle börja med det, har du det? vad tycker/tyckte du om det isf? :)

Blir lite nyfiken, kan du inte berätta lite om dina utmaningar.
Sträva nu framåt, vi måste tänka att vi mår "okej" nu men det kan bli bättre! Och dit ska vi!!
Kramar

Bra att du uppmärksammar hur lätt det är att känna sig duktig när behandlingen börjar "ta". Jag fick ut otroligt mycket av mina 10 KBT-möten och kände wow-upplevelser för varje vecka som gick; klarade "läxor", fick nya tankar, utmanade mig själv... Men samtidigt blev det så väldigt lätt att nöja sig då. Jag var ju duktig. Jag fick ju bekräftelse på att jag gjorde rätt... Men jag gick inte upp i vikt.
Ja, tankarna är otroligt viktiga (säkert viktigAST), men jag har nu i efterhand insett att man inte blir fri så länge man "undviker" viktuppgång och en normal vikt (som ju alltid är högre än vad man tror man kan överleva...).

Jag gick på små moln och kände mig färdig i ungefär en månad efter avslutad behandling. Sen fick jag problem med magen en vecka. Vägde mig för första gången på ett halvår och fick sanningen kastad i ansiktet (även från spegeln): jag var nästan farligt underviktig igen och hade därmed alldeles för nära till de sjuka tankarna, alla goda föresatser och strategier till trots.

Som tur var fanns tryggheten och jävlar-anammat från kbt:n kvar: jag började äta. Rejält. På riktigt. Utan att fega.
Och nu - många snabba kilon senare - inser jag att det som kändes som friskhet då var bara en väldig tillfredställelse över att få de friska TANKARNA bekräftade och fast i huvudet. Det räcker tyvärr inte så länge kroppen är för nära avgrunden.

Så: skönt att du ser allt detta. Ta båda delarna den här gången så är det fritt fram att leva sen! :-) (något jag för övrigt varmt rekommenderar :-)

ok. men kan kanske vara bra till en början då för att "lära" ögat vad som är det rätta. :)