Var uppe tidigt i morses och vinkade hejdå till syster som försvinner iväg i några veckor. (Förbannat tråkigt). Sedan tog jag tåget direkt till Göteborg för Kbt-möte. Senaste mötet var förbannat tungt och det var många tårar som trillade. Jag trodde att det tyngsta var avklarat men ack så fel jag hade. Detta mötet blev ännu tyngre. Hur är det möjligt?
Vi kom fram till att tidigare utmaningar har gått förbi lite för smärtfritt. Saker som är/har vart viktiga, men inte gör någon större betydelse egentligen. Speciellt inte när det gäller vikten. Självklart är det viktiga saker jag har plöjt mig igenom som att lära mg att äta "nya" saker på nytt osv. Men det är inte där själva problemet sitter. Utmaningar ska kännas och göra ont (Nåja, till en början..), först då vet man att det är en utmaning.
Hon provade min ångesttröskel idag. Och hon lyckades. Sällan jag känner sådana känslor jag kände efter det att vi bestämt veckans nästa utmaning. Ont i bröstet och salta tårar – ångest på hög nivå.
Nu snackar vi utmaning, sa jag.
Vet inte riktigt vad jag har gett mig in på och om jag faktiskt fixar detta. Fast tänker jag efter så.. varför skulle jag inte fixa det? Har fortfarande två vägar att välja. Måste bara vara förberedd på alla ursäkter som kan tänkas komma upp när det väl ska fixas så att jag väjer rätt väg.
Är fortfarande fast vid mina måltider och mina mängder. Nu är det tillägg som gäller – utan kompensation. Jag menar, jag kommer ju fortfarande få ha kvar "mina mål", bara det att jag får i mig lite till, vid andra tillfällen. Dagens intag räcker inte för att nå dit jag vill. Upp, upp & upp är vad jag ska. Långsamt, men ändu upp, hela tiden! Just nu går det bara långsamt. (Om ens det).
Och så var det jobb på det med..suck! Jag som helst hade velat sova hela dagen. Fick mig en stor funderare idag i allafall. Nu har jag även chansen att visa för mig själv hur villig jag är att fixa detta. Det är ingen som tvingar mig och det är bara jag som kan göra jobbet. Ska bli spännande att se vilken sida som faktiskt är starkast.
