Senaste veckan har vart tung. På många olika vis. Jag har träffat på ångest i samband med måltider, vilket jag inte gjort på flera veckor, jag har gråtit utan anledning, legat vaken om nätterna och grubblat, känt hopplöshetskänslor, stress, tomhet, rastlöshet. Ja, en mix av alltihop på något vis!

Jag är en grubblare. Det är jag medveten om. Jag överanalyserar det mesta och planerar in i minsta detalj. Och det tar ofantligt mycket på krafterna ska ni veta. Det är ansträngande att hålla på så där, men samtidigt vet jag inte hur man slutar. Det är ju min vardag.

 

Jag analyserar det mesta – förutom mig själv. Jag vet vad jag gör, men inte varför jag gör det. Därför är det så otroligt skönt att gå till KBT-mötet och träffa C och låta henne ta över det jobbet. Jobbet med att analysera mig och varför jag mår, tänker och agerar som jag gör. Och hon träffar mitt i prick varje gång! Hon ser mönster och ekvationer och får mig att se hur det hela hänger ihop. Det var liksom ingen tillfällighet att jag mådde som jag gjorde och hade ångest efter den där lunchen häromdagen. Allt har en anledning och nu har jag lärt mig att se mönstret till varför det hände och kan nu förhindra att detta ska ske igen. För mig var det bara "en vanlig lunch" som gick lite snett. Men så var det faktiskt inte när man tänker efter. Många aspekter som spelade in. 

 

 

Var trött när jag gick från mötet idag. Men inte slagen i magen. Bara trött. Vi båda var nöjda med förra veckans utmaningar och nu har jag fyra stycken nya att ta mig an. En av utmaningarna hänger ihop med den misslyckade lunchen. Och fixar jag en av veckans utmaningar så kommer jag aldrig behöva på den där ångesten igen. Nåja, ångest lär jag väl få känna på igen, men inte av samma anledning. 

 

Ibland grämer jag mig över att jag inte kommer någon vart. Men det där stämmer inte alls. Varje vecka efter KBT-mötena så får jag minst tre utmaningar. Och jag har redan vart på ca fem möten, vilket betyder femton utmaningar. Som jag dessutom klarat av! Och att fixa femton utmaningar på så kort tid kallar inte jag "att stå still i utvecklingen". Jag är glad att det går framåt. :)

 

Nåväl. Bra dag trots allt. Kallt som tusan bara. Har ätit sushi och fotat mellan varven också. Och nu är det dags för ännu mer mat. Kurrar i magen. Puss