Pyser ut och får feed back.

 

 

Jag är plikttrogen och gör oftast vad jag blir tillsagd. Iallafall i de flesta fallen. Och just därför är det viktigt att ta det i ett lugnt tempo. Inte stressa iväg. Annars står man där efter en tid och undrar ”vad fan har jag lärt mig egentligen?” Lätt att tro allt går himla bra, bara för att man gör det man ska.

Men man blir inte frisk efter en måltid och man blir inte frisk för vikten tickar uppåt. Man blir inte frisk förens alla saker går hand i hand och hänger samman.

 

Man måste hinna stanna upp, vänja sig, för att sedan fortsätta. Hela tiden försöka vara delaktig! Tillslut komma alla pusselbitar att falla på plats. Och ibland känns det inte som jag behöver säga något. Tankar och åsikter jag har tycks vara rätt ”typiska”. Så det räcker med att påbörja en mening och de förstår hur jag menar. Känns bra. För ibland kan jag bli rädd för mig själv. Skämmas. Men andra sitter/har säkert suttit på samma frågor och funderingar. Och för att inte tala om samma oro.