Gör, bara gör.
Du är verkligen sjukt stark! Även om det känns supersvårt så är det bara mat, kroppen behöver energi och jag hoppas verkligen att du snart blir fri från monstret inom dig en gång för alla!
Kram!
Först- en styrkekram och massa styrketankar till dig!!
Sen vill jag bara säga "Ge inte upp". Det är jobbigt, det måste få vara det men den tid du lägger nu på att bli helt frisk kommer du få igen 100 ggr sen. Jag har varit i behnandling (men inte just i varberg), men jag gick aldrig all in, försökte alltid hitta kryphål och vände liksom energin åt fel håll. Kämpade liksom mer med anorexin än mot på nåt vis och det var inte bra. Man måste verkligen bestämma sig för att släppa taget om sjukdomen. Annars kan det gå som för mig- som kastat bort 16 år av mitt liv på sjukdomar och idag sitter med benskörhet, ryggskot och hjärtfel och en hel radda med andra problem.
Man glömmer så lätt vilken jäkla stryk man utsätter sina inre organ och skellett för genom svält, överdriven träning osv. Man kan gå omkring och vara halvfungerande, halvsjuk, halvfrisk osv i många år- men sen slår det tillbaka på ett eller annat sätt. Så har det iaf varit för mig. Åh vad jag ångrar att jag inte redan från början satsade allt på att bli frisk. Det du gör nu är helt rätt.
Förstår att det är mycket känslor, ångest och tårar. Men försök att hitta ljusglimtar och det possitiva i det. Kanske det finns en del i dig som tyckte det var gott med oboy? Eller tänk- vad bra att jag övar på att dricka detta nu för när jag blir mamma och ska äta mysfrukost med mina barn så kanske vi ska dricka oboy någon gång- och då är det ju bra om jag kan.
Jag vet hur jobbigt det är när man får in maten som man inte är van att äta, hur det pirrar i kroppen och man vill helst bara vara hemma igen. Men man får försöka resonera med sig själv. Fastnar man i negativa tankar som "åh detta är onyttigt, detta ger mig ångest etc"- så gör man det ju bara värre för sig själv på nåt vis. Det kan vara sjukt svårt att hitta de possitiva när man sitter där med gråten i halsen. Men du får försöka- leta efter något positivt och håll kvar vi det och förstärk den possitiva upplevelsen av det. Vänd det till din fördel och sätt det i perspektiv. Oboyen är medicinen i detta fall. Maten är medecinen. Om en vecka, en månad eller om ett år så kommer den där frukosten kännas helt obetydlig.
Varje dag som jag tvekar inför utmaningar och fastnar i behovet att falla tillbaka i gamla vanor, svält och "safe- food"- då tänker jag på vad det är jag vill minnas när livet tar slut. När jag sitter på ålderdomshemmet. Vad är egentligen viktigt här i livet? Man straffar bara sig själv genom anorexin. Livet är så mycket mer och det vet jag att du vet för annars hade du inte tagit dig an detta. Du är så sjukt starkt som gör det här. Det visar att du tar ansvar för din hälsa. Det finns så många som bara tänker att de ska, säger att de ska men aldrig gör. Och då står man och stampar- i evigheter. Nu är du på rätt väg Cecilia. Det blir inte lätt men du kommer att klara det. Massor av kramar <3
Du är såååååå bra!!
du e satans så duktig, fortsätt <3 du fixar detta. om ca 4 veckor bryts alla kontrollbheov, det börjar kännas normalt. så håll ut.
sen, kan du inte skriva upp ditt kostschenma här?:)
