...att jag mår okej. Inte bra, inte dåligt – okej. Tror bara att det blev lite mycket på samma gång. Nytt jobb, mycket jobb och på tok för mycket ansvar, alldeles för snabbt. (Jobbade själv hela kvällen igår + stängning.) 

Har jobbat närmare sjuttio timmar på åtta dagar i sträck. Bara det säger en hel del om mitt mående. Trodde dock att min kropp skulle klara av det, men det blir sällan som man tänkt sig, eller hur? Har liksom ingen "extra energi" att ta i från. Och att jobba samtidigt som man försöker ta sig upp från en ätstörning tycks vara lite kämpigt. Nyttigt att ta sig ut i livet och jag lär mig att "leva som man ska", men det är fortfarande lite extra kämpigt. Dubbla tankar att kämpa med och det är mycket energi som går åt. 

 

Fick mig en tankeställare häromdagen. Blev livrädd av den där attacken. Det går verkligen inte att ignorera kroppens signaler. Ännu ett tecken på att man borde lyssna på den stackars kroppen. Och det ska jag verkligen göra nu! Kommer nog inte jobba lika mycket framöver och nu ska all fokus ligga på mig. Har som sagt bett om stöd och råd utifrån nu. Nog för att jag vill ha allt ansvar och sitta inne på besluten, men samtidigt är det skönt att ge ifrån sig just det där ansvaret. Bara göra som man blir tillsagd – så det blir gjort.

 

Insåg även att det inte går att jobba på Subway utan att ha ätit en enda Sub. Fungerar liksom inte. Så igår kom två av de finaste ner lagom till kvällistid när jag jobbade och höll mig sällskap. Tror det var två eller tre årsedan jag åt en "vanlig macka" senast. Nybakad och made by me. Den smakade underbart! Fattar inte vad jag håller på med ibland. Det var väl inget farligt? 

 

...första lediga dagen på evigheter och jag ska inte göra ett endast dugg. Ska bara äta och sova. 

 

Och så vill jag tacka för era fina ord också. Ni är för söta. Puss