Lång dag

Fina Cecilia. Jag har så gott som slutat läsa engagera mig i sjukdomsrelaterat men känner mig tvungen att lämna ett par rader här som jag hoppas du ska ta rätt. Ärligt talat tycker jag att det är dags att söka professionell hjälp. För att du ska kunna nå resultat - det tar sådan tid att gå upp i vikt och du har så långt att ta dig - så får inga dagar bli knasiga. Kroppen befinner sig på en sådan nivå att varendase liten måltid är superviktig för att du ens ska kunna ta dig upp ett hållbart gram. Om du gick i någon form av behandling skulle dessa dagar inte kunna existera, och det är något som är nödvändigt för att du ska nå en normalvikt. Om det nu inte ska ta flera, flera år. Om ens det. Även med hjälp kommer det säkert ta nästan ett år, det betvivlar jag inte. Och du vill ju ha en annorlinda nästa sommar. Sök nu så hinner du kanske upp i en bra vikt tills dess. Det krävs stora uppoffringar när man bestämmer sig för att bli frisk och i många fall tvingas man säga upp jobb, skola, "nrmalt" umgänge osv. Jag valde att liksom gå in i en friskhetsbubbla - allt kretsade kring mina måltider och mitt liv anpassades efter dem. Trist till en brjan, men först då allt sitter och rädslorna försvunnit, och kroppen stabiliserat sig något, så käner man den sanna lockelsen till att ta det utav det där vanliga livet. Då lär man sig äta en ordentlig måltid i farten utan att pass på att fuska, för att man vill hinna med något roligare, umgås med vänner, jobba osv. Men jag tror du måste pausa ditt liv först. Din kropp tvingas utföra dubbelt arbete då den endast vilar och äter, samt försöker reparera sig samtidigt. Men tanke på att du dessutom försöker leva ett normalt liv vid sidan om, så lär din kropp utföra tredubbelt arbete. Jag tror starkt på dig och din vilja att bli frisk. Men jag tror du behöver stöttning utifrån. Sådan stöttning som vare sig vi som läsare, din familj eller dina vänner kan ge. En extra push. Det där tvånget med matscheman osv. I många fall kan det vara nödvändigt. Och tro mig, jag trodde jag skulle vara den sista som förespråkade för matascheman och inledningsvis tvngsmässig regelbundenhet. Men anorexin är lurig och först efter ungefär ett halvårs rutiner (samma dag in, dag ut - 6 mål plus förstärkt varje dag och fokus VILA), så kunde jag mbörja mixtra med mina måltider. Då hade viktuppgången gått successivt uppåt, och energin hunnit ifatt. Jag vill inte att du ska ta min kommentar fel som sagt - jag betvivlar inte din vilja men vet hur svårt det faktist är att klara allt själv. hur mycket man än vill. Jag envisades in i det ängsta med att göra allt på mitt sätt. Jag har också varit i beh tidigtare och skrmdes av tanken på hetsig viktuppgång, näringsdrycker och tvång. Men hade jag inte sökt hjälp hade jag kanske inte ens varit i liv idag, helt ärligt.
Som sagt, jag hoppas du tar det rätt. Jag hejar på dig. Kramar.