Söndag.

 

Somnade i soffan redan vid halv nio igår. Sen vart det kört! Börjar tröttna på denna trötthet. Bakade scones till kvällsmat igår. Åts med smör, ost och hallon. Riktigt gott och riktigt längesedan.

Var nog ett klokt val att stanna här över helgen trots allt. Hade nog inte vart det bästa sällskapet om jag var någon annan stans. Det kommer fler tillfällen!

 

Har vart ute en sväng och fotat idag. Även det var längesedan. 

 

Godkväll.

 

Efter fikat idag åkte vi iväg på lite ärenden. Redan där kände jag hur det började snurra. Tror att jag är påväg att bli lite krasslig. Förstår inte varför jag är så trött hela tiden. Det har jag inte vart förut. Misstänker att det är medicin-ändringarna som spökar till det! 

Väl "hemma" så var det jag som stod för middagen. Blev tacos idag. Har ju ingen personal i helgen i detta huset. Så på fredagarna innan hon går hem lägger vi alltid upp fyra matlådor som man får ha under helgen. Och det brukar vara sådan mat vi lagat under veckorna. Det måste vara olika "proteiner". En fisk, en kyckling, korv, kött...typ! Sedan är det bara att koka ris eller quinoa eller vad man vill ha till. Smidigt och bra!

 

Ja, jag stannar som sagt här hela helgen. Men har alla fina kvar här. Så vi ska ändå ut på lite äventyr under helgen. Är så tacksam att jag har träffat dessa personerna. Hade vart kul att åka iväg, som jag egentligen hade planerat. Men mår jag illa av trötthet så hade jag nog inte riktigt orkat med festande i helgen, tyvärr! Och så borde jag nog ta det lilla lugna med tanke på att jag knappt kan andas ordentligt. 

 

Fredag.

 

Andningen krånglar fortfarande. Satt upp och "sov" inatt. Är trött hela tiden och orkar ingenting. Ändå ger jag mig ut på saker, trots att kroppen inte riktigt hänger med! Blivit tillsagd att jag borde vara här över helgen och inte ge mig ut på de äventyr som egentligen är planerade. Får fundera på saken. Tror trots allt att jag borde börja aktivera mig lite mer. Det mesta känns liksom...svart. Inget är roligt längre. Måste finna lite glädje för att orka med detta känner jag. Men vad är glädje? Vart finner man den nu för tiden?

 

Men detta kanske lugnade mig en aning:

 

Om du har plågats av tvivel nyligen och inte kunnat ta ett beslut,

kan du nu äntligen se allt i ett klarare ljus.

Du känner din balanserad nog att kunna lita på att resultatet av et beslut kommer leda till något bra.

Du kan även se på problem ur olika perspektiv och kanske

hitta en kompromiss som alla sidor accepterar. 

Höst.

 

Tror att jag hatar hösten just för att den ger mig dåliga minnen. Men man kan ju faktiskt inte låta ens mående dippa en fjärdedel av året bara för att man ett tidigare år mått som sämst under just den tiden?

Det är allt som påminner och allt som tänks. Men faktum är att hösten är en jäkligt fin årstid. Har vart klarblå himmer och hög luft hela dagen. Rätt fint får jag väl erkänna då!

 

Tycker det är jobbigt när man inte tas som "sjukt" bara för att man ler och är trevlig. Det kan dölja sig rätt mycket bakom ett leende. "Smiling depression". Och det är precis vad det är. Man kan må dåligt trots att man inte skyltar med det utåt. Så är det bara och sådan är jag. Jag är jag och det kan jag inte ändra på. Har min personlighet varesig jag ville eller inte. Men i många lägen så kan det vilseleda både mig själv och andra. Visst, jag kan vara både ledsen, arg, irriterad, deppig och allt det där... Men precis lika ofta har jag ett leende på läpparna. 

 

Bara för att man känner för det. 

En fika på stan – då. En svart kopp kaffe och i bästa fall en frukt. 

En fika på stan – idag. En stor cokladboll.

 

Skulle egentligen ta en dag i sängen. Men jag tänkte om – av rätt anledning. Valde istället att åka till stan och fika sötfika på stan för första gången på många år. (Sötfika äter vi här rätt ofta. Men just på stan, på eget initiativ) Ville prova. Testa. Utmana. Se vad som skulle hända.

Och hände det något? Ja, jag kände mig starkare och med normal (vad det nu är?!)

 

Är fortfarande inte helt bekväm med sötfikorna. Men för var dag som går och för varje gång jag exponerar mig så märker jag hur mycket det släpper. Och det är så förbannat skönt. Trodde aldrig att jag skulle kunna sitta med två vänner och prata samtidigt som jag mumsade på en chokladboll. Men hey, det var la inget?

 

 

 

Ja, det är inte min starkaste sida kanske. Har haft en massa obehag i kroppen ett par dagar. Men jag har ignorerat det där, precis som vanligt. "Det-händer-aldrig-mig-syndromet" Fast inatt fick det bli det en lång runda till akuten. Var hemma strax efter tre inatt. Men jag lever.

"Idag ska du bara vara sängliggande". Haha. Tack, men nej tack. Fast å andra sidan ska jag byta taktik. Behöver nog den där vilan, trots allt. Ska försöka plöja lite filmer idag för att roa mig. Fick i allafall svar på vad det var. Och det kan ta några veckor (månader?!) innan allt står rätt till igen.

 

 

Tror inte att saker händer mig. Men jag kan faktiskt också råka illa ut och bli dålig. Faktum är att jag är ju faktiskt dålig. Men som sagt; Jag lever! Orkar inte skriva så mycket idag. Hoppas ni får en bra onsdag.

När det duktiga tar över för mycket så blir det ett hinder. Jag blev sjuk rätt tidigt i livet. Innan jag hann finna vem jag egentligen var. Jag sattes i en position där jag var tvungen att följa pekpinnar. Det var order från min dåtida behandlare som jag "litade på". Jag gjorde det hon sa. Och sedan var det inget mer med det. 

 

Sedan blev ja sjuk – igen. Jag gick från att lyda order som skulle ge mig ett bra liv till att åter igen följa ätstörningens krav och pekpinnar. Jag gick från att följa äs, till att följa behandlaren för att sedan följa ätstörningens röster igen.

 

...och nu sitter jag i samma position som från början. Då jag åter igen lyssnar och följer de meningar och ordinationer som tror sig leda till ett bra liv. Men ärligt talat; Jag har på riktigt glömt av hur man lever! Svart eller vitt. Antingen lever jag efter ätstörningens normer. Si och så mycket mat och si och så mycket träning. Planerat in i minsta detalj. Eller så följer jag capio vart jag än går. Men si och så mycket mat och si och så mycket träning. 

 

Vad jag än tycks välja så känns det bara fel, fel och fel! 

 

Ett snabbt hej. Och ett stor kram till er som är så goa. 

Era kommentarer hjälper lika mycket som alltid! 

 

En tanke slog mig. För ett halvår sedan ramlade det in väldigt, ja.. väldigt många negativa kommentarer. Jag förstod inte varför. Men nu förstår jag! Frustration och ilska. En ilska som uppstår när man ser någon annan som är påväg att trilla stenhårt till botten och som tror att hon mår "bra". Ser med andra ögon idag! 

 

Precis vart ute i friska luften. Och snart ska jag träffa läkaren! Sedan blir det laxlunch (med couscous) följt av "gruppen". Och i eftermiddag ska jag in till stan med mina två goa. Kolla lite kläder och mysa! Blir nog en bra tisdag trots allt. Mycket tankar som passerar. Även ifall det känns som om jag aldrig kommer till rätta så känns det ändå som jag börjar hitta det som behöver hittas. Har tröttnat på att leta. För jag verkar ändå inte bli speciellt mycket klokare av det. Istället låter jag saker och ting komma till mig. Och det får ta timmar eller år.. det är väl bara att vänta!

 

Ny vecka.
Har inte hunnit säga hej till er än. Så nu gör jag det; Hej! Har ni en bra start på veckan? Min har vart okej. Jag har nu kommit till en kluven återvändsgränd. Och hur kul låter det tro?Vid båda vägarnas slut ser jag bara ett stort stopptecken. Vad jag än väljer så ser jag bara en återvändsgränd. Ingen glädje och inget som lockar. Både jag och min hjärna börjar strejka. 
Hur ska man kunna kämpa mot nåt som inte ens lockar? Det är aningen svårt må ni tro. Men ändå gör jag det på något jävla vänster. Förstår knappt varför. Men nu känns det som om det är för svårt för att ge upp allt som jag slitit för. Jag vill inte tillbaka till en utmärglad och blek kropp men jag vill heller inte komma till det som ska vara "livet". För jag vet ärligt talat inte hur man lever känns det som.
Gör för "bra" ifrån mig. Har börjar fatta vad det innebär nu. Och sådär kan jag inte fortsätta. Misstolka det rätt. För detta har tagit mig fjorton veckor att förstå. Så ni förstår säkert inte heller. Man kan inte följa pekpinnar hela livet. Livet måste komma emellan där på något vis. Men det är det jag inte låter det göra. 

"Du kanske ska ta ett break i behandlingen och fundera på detta" Som pricker över i:t liksom. Kanske hade behövt det. Såhär mycket brukar jag inte svajja. Men jag antar att även jag får ha sådana stunder. Jag som alltid är så jävla "duktig". Trött på att vara duktig. Vill bara kasta tallrikarna i golvet. Men varför gör jag inte det då? Börjar tröttna på mig själv alltså.
Har vart ute och gått en lång höstpromenad. Jag och vinden, i princip! Jag lagade indonesisk kycklinggryta till lunch förut. Och snart är det chili con carne till middag. Och sedan ska jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet tills nästa måltid.. Happy day!
Förlåt. Men var tvungen. Kram. 

Godförmiddag.

 

"Förr i tiden" så var detta godmorgon. Har vart en riktig segis på morgnarna. Men nu när jag är uppe vid halv sju så tycker jag inte att detta är morgon längre. Börjar nog bli gammal!

Sovit med lilla katten hela natten. Han har legat som en plåster på mig hela natten. Tror minsann att han har saknat mig en aning. Och jag har saknat honom!

 

Hade en bra dag igår. Lite av varje. Mys med familjen, träff med alla tjejerna (puss på er), lite film och lite skratt. Sedan var jag trött! Åker tillbaka efter lunchen idag. Känns bra att ha vart hemma lite längre den här gången. Förra gången han jag knappt landa här hemma innan jag skulle tillbaka igen. Kommer nog tillbaka hem snart igen!

 

Jag är en fyrkantig människa. Följer jag ramarna så klarar jag mig rätt bra. Och jag har följt ramarna och just därför har jag fortfarande svårt att ringa in exakta fällor. Gör jag som jag "ska", så går det bra helt enkelt. Det är det spontana, det plötsliga och det jag inte är med på som stökar. Men nu är jag under behandling och folk försöker tyvärr (??) anpassa sig efter mig. Och då går det ju bra?! Men sen då... för jag menar; såhär ska ju inte livet vara hela tiden? Fyrkantigt och inrutat.

 

 

 

Sitter på tåget hem nu. Inte vart hemma i huset på snart fjorton (?) veckor. Kommer kännas himla konstigt tror jag. Eller nej - jag vet! 

Haft en stressig förmiddag. Möte, packning och matlagning. Lagade crêpes. Och det tog sin lilla tid! Men gott, det blev det. 

Får se vad jag roar mig med i helgen. Lätt att fly undan allt genom att tvinga sig själv till att hela tiden sysselsätta sig. Ska försöka att mest vara. Ta in och ta del av allt. 

En mysig helg med familjen och vänner väntar. Hoppas ni får en bra fredag. Kram 

Onsdag.

 

Startade dagen med obo´y och mack-frukost. Vi åt brödet jag bakade igår. Och det blev verkligen uppskattat! Lär bli den nya bagerskan i detta huset. Kommer bli ett och annat brödbak! 

 

Sitter och funderar på dagens samtal som precis är avklarat. Saker och ting börjar sakta men säkert att falla på plats. Det har tagit sin tid, men nu är det på väg. 

Allt rullar på. Jag sköter maten och gör det jag ska "ska". Och visst att kroppen mår betydligt mycket bättre. Är ute ur svälten för länge sedan och vikten tickar uppåt som den (tyvärr) ska. Men trots det så är inte stämningsläget speciellt mycket bättre. Måendet går på ett sätt bakåt, konstigt nog. Fast samtidigt är det inte så konstigt att få en dipp i mitten av allt. Det är liksom väntat. Mår bättre på många plan, men lika bra som jag mår så kan jag må dåligt. 

 

Hej.

 

Hel plötsligt blev dagarna "stressiga". Nåväl, inte stressig så sätt. Men mer fyllda med saker att göra. Positivt menat! Lagade lunchen i förmiddags. Och efter det hade vi "gruppen". Hade temat "förändring". Ett aktuellt ämne för alla oss som är här då vi alla kämpar mot det friska. 

 

Hade läxa att skriva upp alla symptom vi haft pga svält/hets/kräkning eller vad nu ens problem är/har vart. Det är lätt att lista upp, men svårt att se! Det går ofta förbi en med en axelryckning. "Det där händer inte mig-syndromet". Men plötsligt så hände allt det där just mig. Sjukt att det är först nu man kan se det. Fysiska symptom kan vara jävliga. Men om det är något som hängd med mig som har vart om ens ännu värre så är det just det dåliga samvetet. Det har alltid vart där och gnagt. Och kommer kanske alltid att vara?

 

Duktighetssyndromet.

 

Förlitar mig för mycket på att andra har rätt. Gällande mycket i allafall.

Det är nog därför jag ofta "bara gör" utan att tänka efter. 

 

De kan sin gej här. De är experter. Däför gör jag (oftast) det jag blir tillsagd. Jag menar, jag vill ju bli frisk och de har verktygen för att hjälpa mig. Jag gör, för att jag ändå måste!

I skolan. De är lärare. De säger att man ska kunna ditten och datten. Och just därför slet jag tills jag nådde dit man "skulle komma". Jag menar, det var ju det man skulle för att vara "bra?" En lärare kan ju inte ha fel. (Eller?)

 

Jag slet ut min kropp men ljög för andra för att verka duktig. Och för att vara duktig enligt både mig och andra så var lögnerna tvugna att ploppa upp. Jag menar, jag ville ju inte göra de andra besvikna med mitt farliga och tvångsmässiga beteende. Så för att lugna alla, både mig och andra, så kom lögnerna fram. 

 

Och där kommer det dåliga samvetet in. Lögner. Vad är viktigast? Att vara duktig enligt sig själv eller för andra? Vet inte vad jag vill få fram. Egentligen vill jag bara säga att jag spyr på att vara duktig.

Men samtidigt. Varför göra fel när man kan göra rätt? Låter så enkelt för mig. 

 

 

 

 

Hej.

 

Förlåt för lite frånvaro. Men har flyttat hela helgen. Ja, hela helgen. Alltså, vart kommer alla saker ifrån? Kom hit med två par skor och nu har jag plötsligt åtta? Fattar nada. Haha. 

"Har du ännu mer saker?" Och då var jag inte ens halvvägs. Jag säger då det. Har gått otaliga gånger fram och tillbaka med mina saker idag. Men nu är jag äntligen färdigt. Nu är det bara att få ordning i det nya rummet också!

 

Känslor kringt detta? Förvirrande, spännande och konstigt. Rätt förstående, med tanke på att jag bott inne på kliniken hela tre månader. Vore konstigt om det inte kändes konstigt. Men som jag sa igår så är det stora hela rätt likt steg ett. Kommer dock bli mycket mer eget ansvar som sagt.

 

Ingen personal här i eftermiddag. Så middag, näringsdrycker och kvällsmat ligger i ens egna händer. Såklart att vi äter tillsammans allihopa. Men det är fortarande på ett annat sätt! Ingen som kollar att det blir rätt, om ni förstår. Men jag hade inte flyttat över hit om jag inte litade på mig själv att jag faktiskt klarade av det.

 

 

 

 

Instagram – Ceciliarosell. 

 

Jesus, vad slut jag var efter gårdagen. Blev visst en liten tripp till Ullared. Att gå från Capio-tempot man har här (dvs. lugnt, vila, lugnt, stillsamt och inte så mycket folk) till tokmycket folk, trångt och en massa ljud. Jag kände mig totalt lost. 

 

Men nu var det inte det jag ville säga. Hade en jättemysig dag! Familjen är alltid familjen. Tackam in i själen. "Råkade" få med mig en överfylld kassa tillbaka hit. Mysiga hösttröjor, pärlor, rosa hörlurar, småskit, ännu mer nagellack..ja, allt sådant där man verkligen inte behöver. Haha. Är även frälst i pyamasar. Har ett helt gäng. Köper alltid en ny så fort jag är där! 

 

Känner ändå att jag har mer ork än på länge. Egentligen är det inte konstigt att man blir trött av att åka iväg en heldag med tanke på vad man är van vid här. Men trots det så känner jag att orken börjar komma ikapp mig! Och det får jag även bekräftat av de omkring mig. Cecilia är påväg tillbaka! Känns konstigt, ovant – men bra. 

 

Godkväll.

 

Har haft en helt okej dag. Om jag har räknat rätt så har jag nu vart här i åttioåtta dagar. Åtta är mitt turnummer. Så idag tänkte jag att jag skulle få dubbeltur. Har jag haft det? Vettetusan. Det jag vill ska hända – händer inte. De jag inte vill ska hända - det händer. Just my luck!

 

Långt samtal med min behandlare idag. Bestämde mig för att flytta till nästa steg på måndag. Nästa fråga; Hur fan ska jag hinna få ordning på mitt rum tills dess? De kallar mitt rum; "Det levande rummet". Skäms en aning! Det är saker precis överallt. 

 

Fick ur mig en hel del saker. Saker som inte rör maten, men som fortfarande är en faktor till mitt mående. Har så förbannat svårt att sätta ord och visa vad jag innerst inne tycker och tänker. Det där leendet på läpparna brukar nog finnas där. Många har trott (och tror?) att det är en fasad. Men ärligt talat. Hade det vart en fasad så hade jag nog släppt den nu, efter tretton veckor. Kan inte ändra på den jag är! Är uppväxt och har lärt in att vara på ett speciellt sätt. Sen om det är bra eller dåligt, det är en annan sak!

 

 

Hej.

Vilket jäkla mörker jag levt i. Blir lite ledsen när jag tänker på det. Att man inte förstår när man väl är där? Det är svårt att förstå nu. Trots alla signaler kroppen gav, alla oroliga blickar, kommentarer man fick.. Att man inte såg det själv? Är glad att jag idagsläget kan se hur jag faktiskt har mått genom åren. Annars hade jag blivit rädd för mig själv! Men idag kan jag se hur mycket jag egentligen led. 

Alla tvång, rutiner, allt smygande, alla lögner, allt självhat... Stackars kropp. Förlåt!

 

Jag vill ha en stark och välfungerande kropp. Utan orimliga krav! Man ska inte vakna upp varje morgon och förbanna livet. Allt kan bli bra; om man bara vill!

Har fortfarande dagar jag vacklar. Då jag vill tillbaka och då jag på ett sätt ångrar vad jag nu gör. Men, förnuftet kommer snabbt i kapp mig! Och då kan jag bara skratta åt alla sjuka tankar. Jag menar, hur kan man vilja må så, när man kan må bra? 

 

Onsdag.

 

En helt okej natt följt av oboyfrukost. Sedan individuell basal. Fick ur min aggressioner. Kastade saker i väggen och skrek ut min ilska. Det kändes väldigt skönt! Finns mycket ilska som behöver komma ut. Fick även känna på den styrka som verkligen finns där inne. Ja, den finns verkligen!

 

Efter basalen var det mindfullness. Hade gående meditation idag. Har inte riktigt fastnat för det där med mindfullness än, tyvärr! Hoppas på att bli frälst snart. Strax dags för lunch och sedan möte med alla där det ska diskuteras förbättringar osv. Efter det ska jag ha möte med min behandlare följt av taktil massage. Och där emellan hinner jag med promenad och pyssel också. Och ikväll är det onsdagsaktivitet.

 

Och sen är det dagen slut.. Haha. Kan man inte sprida ut allt över veckan i stället? Allt på samma gång.