Blåögd?
Snälla, för din egen skull - sök hjälp! Jag har själv varit i den situationen du befinner dig i. Var fast besluten att klara det själv och inbillade mig också att det gick.. Efter ett år insåg jag att professionell hjälp behövdes och det var ett av de klokaste beslut jag har tagit! Nu är jag nästan i mål och vem vet vad som hade hänt om jag fortsatt inbilla mig att jag skulle klara det på egen hand. Anorexia är en lömsk sjukdom som förvränger ens tankar...
Faktum är att anledningen till att jag varit så anti hjälp utifrån mestadels grundat sig i att jag velat kinna hålla fast i vissa princicper - inte rätta in mig helt efter ledet liksom och lyda en läkares ordinationer till punkt och pricka. Har nog inte riktigt velat bli frisk fullt ut, för då spelar det faktiskt ingen roll på vilket sätt man blir det - då vill man BARA bli frisk. Men nu när jag inser att det är en tuff kamp, att maninte kan hllla kvar vid ens ett litet grästrå anorexitankar så ser jag att jag är mottaglig och i BEHOV av den hjälp jag erbjuds. Jag ksulle inte klara av att ha nått alla de instiker jag nått, gjort alla fra,steg om det intw vore för vården jag fått. Sen brjade kanske jag långt bakom dig - för vad jag har förstått så har du bra mycket mer insikt och jävlaranamma i dig än vad jag hade till en början. Och att då få lite extra stöttning utifrån, tror jag är den absolutbästa, snabbasteenklaste lösningen. Jag behövde först lära mig acceptera att ajg ens ville bli frisk - det var det sjukvård fick arbetea med i mitt fall i första hand. Nu kan arbetat mot friskhet på ritigt börja. Eftersom du verkar ha nått det där stadiet redan och vill bli frisk, så lär resan för dig om du nu tar hjällp bli både kjortare och enklare. Du har liksom redan tagt de där stegen som vård fick börja hjälpa mig att ta. Jag tror verkligen på dig och din egen förmåga. Men ibland sviktar tron på sig själv, och då är hjälpen utifrån en stöttepelare. Jag ska nog söka mer hjälp om jag vore du. För att inte riskera förlora tron på sig själv i svackor och falla djupare istället för att fortsätta ta sg uppåt. Mina råd bara, men allt är ju individuellt.Och du känner nog bäst själv, vad du har förmågan att klara av eller ej. Någon form av dagvård och ledighet i smmar? Vore inte det ngt= Jag tror inte längre jag ska jobba i sommar - jag är rädd att tapppa det jag byggt upp och känner inte att jag kanske orkar.. Och ändå är jag i bra mkt bättre fysiskt skick än du nu skulle jag tro, så jag skulle nog verkligen tänka över sommar, jobb, vård!
Tusen kramar vackra du! Önskar dig all lycka i världen!
Det är svårt för dig nu kan ja förstå, och ja hade önskat att ja kunnat trolla o trixa så allt blir bra, men det är ju inte så enkelt.. Tyvärr. Kan förstå att du velar oxå, ta hjälp eller inte?! Har du gjort ngn för och nackdels-lista eller liknande? Kan vara bra att stapla upp lite. Och kan du prata med ngn och bolla lite runt altenativen? Din mamma kanske? Ngn nära vän? Någon helt utomstående?
Jag är inte ett dugg tveksam till att du vill bli frisk, och att du kommer att klara det! Men även den tappraste och mest viljestarka behöver stöd och hjälp ibland! Kanske har du väldigt mkt att lägga kraft på nu, massa jobb, vernisaget, äta och låta kroppen vila. Kanske beöver du kanalisera kraften lite, fokusera på en sak och inte tio?! Kan det vara en fördel att få hjälp? Ännu mer strukturerade måltider, som verkligen innehåller allt kroppen behöver? Näringsdrycker för att stabilisera kroppen snabbare och bättre, även om de inte är det första alternativet så kanske det är de bästa? Fysiskt kommer det att vara väldigt positivt, psykiskt kommer det vara tyngre-men det vet du ju!
Jag har frågat mig själv, "varför dra ut på det? Varför dra ut på lidandet? Det ska göras, vad väntar jag på?". Hur tänker du? För ja undrar lite hur man ska prioritera och värdesätta saker. Kanske är det i längden värt att ge sig sjäv den jävla tiden o energin nu, ordentligt! För att sen kunna ta sig an plugg, jobb, vänner, livet och allt va det innebär med en kropp som faktiskt orkar! Istället för att dra ut på det, göra flera saker "halvdant"
(tolka mig rätt), och mitt i allt detta kämpande på Alla plan, hinner man med att njuta? Känna? Leva då?
Snurrade kanske iväg nu, har många tankar runt det här, man vill så gärna klara det själv, på egen hand, på sitt sätt.. Men samtidgt, ensam är inte stark, och det är inget fel att då det stöd man behöver! Och hur lång tid är man beredd att lägga på sjukdomen? Åh, det är svårt!
Vad är du mest rädd för? Dels över att ta emot hjälp, men oxå över att inte ta emot hjälp?
Du är värd det allra bästa, och du kommer klara av detta! Frågan är bara vilken väg som är bäst, i längden.
Svåra tankar, känslor, val! Men ja tror att om du tvivlar på dig själv-så är det inte bra att tvivla på egen hand!
Stor kram till Dig!
