"Va?, Jo..? vadådå?", svarade jag lite frågande.

"Jag ser sånt direkt. Det finns sådana som inte är deprimerade, precis som du, men som ändå har anorexia och det är så jävla störande"

Vänta nu här..vad FAN är det hon står och säger tänkte jag! Fick inte in det i huvudet. Blev så sjukt chockad.

"Vad är det för påhopp?", svarade jag (jävligt snorkigt)

"Ja, så är det..det är så jävla störande med sådana personer", säger hon då och går där ifrån.

Nu tänker ni säkert att detta är ett påhitt från min sida. Men nej, jag hittar inte på. Men jag blev så sjukt förbannad på henne. För sådär går man inte fram och säger till en främling i en mataffär. Man gör bara inte så. Så vad gör man? Jo, man går fram till henne igen och säger åt henne att man inte kan bete sig så. Och det var precis vad jag gjorde!

Väl hemma så berättade jag för pappa och då fattade jag vad hon hade sagt och då kom tårarna. Kan tillägga att jag hade på mig min snowboard-jacka samt stora pösbyxor när jag pratade med henne. Och för att vända detta till nåt "positivt" så fick det mig på nåt sätt att inse hur andra faktiskt ser på mig och min kropp, bara det att ingen vågar säga det.. förutom den satkärringen då. Jag lyckas tydligen inte dölja mig, hur många lager jag än tar på mig.

Men men.. det rann av mig ganska fort. Var bara tvungen att dela med mig av denna lilla händelse. Ord kan faktiskt såra mer än vad man tror.

Har fixat ny header till bloggen också. (Älskade photoshop). Hoppas att ni ser den som den ska se ut. Puss