Då var jag återigen på plats i ett ekande tomt hus i Alingsås. Och då var återigen de där känslorna här – känslorna av ensamhet! Jag förstår inte alls vad det är med mig, jag brukar nämligen aldrig var sådan här. Men så fort jag kliver in genom dörren här i Alingsås så svämmar känslorna över, något brutalt. 

 

Jag brukar annars vara väldigt duktig på att vara ensam, jag kan till och med uppskatta det vissa gånger. Men på senaste tiden så har det hänt något, men vad? Så fort jag kom hem från jobbet så satte jag mig här i soffan och det dröjde inte många sekunder innan tårarna började spruta. Haha. Känner mej förbannat löjlig, men så får det vara. I värsta fall så blir det ett litet telefonsamtal till mamma och pappa då vet jag att någon av dem styr raka vägen hit för att krama sin lilla dotter. (Som egentligen är tjugo år – men som beter sig som fem när det gäller sånt här) höhö. 

 

Fick sluta rätt tidigt på jobbet idag – vilket var bra. Hade nämligen räknat med att komma därifrån i någorlunda bra tid för att kunna inta kvällsmaten hemma istället för på jobbet. Och så blev det också! Dock blev det väldigt mycket senare än vanligt så timmarna mellan middagen och kvällsmaten blev på tok för många. Och jag brukar inte gilla att äta så sent på kvällen. Men vad gör man? Och när kvällsmaten väl var i magen så var jag fortfarande inte helt nöjd. Så en, två eller mja.. snarare mängder med nötter fick bli "desserten" på kvällsmaten. Nu är jag mätt och belåten och kommer somna som en gudinna. (Om jag lyckas torka tårarna och få iordning på tankarna vill säga...)

 

Hoppas ni har en lite mer munter kväll än vad jag har! Men i morgon ska det bli bättre. Då har jag planer hela dagen enda fram tills det är dags för jobb. Och det är förbannat tur det, annars hade jag förmodligen fått vätskebrist av alla floder från mina små ögon. PUSS