Mellanläget

Då var jag där, på det stället där jag lovade mig själv att inte hamna. I mellanläget. Jag har lixom fastnat. Vardagen är fungerande med rutiner, mattider och ett mående som är bra. Men det räcker inte så. Jag får inte nöja mig förens jag har nåt en normalvikt. 

"Bara för att du mår bra och äter, så betyder inte det att du kan stanna här. Du måste fortsätta uppåt". Och ja, jag håller med till fullo. Men jag tror att det är vanligt att man "nöjer" sig då man känner att maten fungerar och psyket mår relativt bra. Dock vet jag att jag kan må mycket bättre än i dagsläget. Inte minst i kroppen. Jag vill ha tillbaka energin till att orka med allt som vanliga personer orkar med. Långa nätter, ut och roa sig, dansa, träna – och inte minst slippa vara så rutinmässig. Men ändå har jag fastnat här. 

 

"Att våga är att tappa fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv." 

Hur går man vidare? Hur tar man nästa steg? Nekar jag vård för att jag verkligen tror på mig själv eller för att jag inte vågar ta klivet mot det friska? Jag blir heltokig på mig själv idag. Måste banka in i huvudet att det inte får vara nog här. 

Jag lever ett relativt normalt liv nu med jobb, vänner, resor osv. Men ibland ställer jag mig frågan om det kanske hade vart klokt att pausa det "normala livet" och verkligen ta tag i mig själv en gång för alla. 

 

Alternativ ett: Fortsätta att kämpa på i den takt jag gör nu. Dvs att fortsätta att leva "ett normalt liv" – men då vet jag även att kampen kommer bli lite längre.

 

Alternativ två: "Pausa" det normala livet och koncentrera på mig själv, till 100%. Jag kommer få det tråkigare, men samtidigt kunna bli frisk snabbare. 

 

Så frågan är om jag ska låta det ta längre tid men samtidigt leva ett roligt liv eller pausa det roliga för en stund för att kunna bli frisk snabbare. Kluven, javisst! 

 

(Kom på att det är söndag. Inte konstigt att dessa tankar dök upp just idag med andra ord).

 

Hej hej!
Jag har följt dig ett tag nu. Jag är lite i samma läge som dig, jag själv tycker att mitt liv skulle flyta på så som jag lever just nu, visst jag är nojig över vissa maträtter/-tider osv, men det fungerar. Däremot så går jag till en ätstörningsenhet, de tvingade mig till en läkare för hot om inläggning för några veckor sedan. Jag ville så hålla fast vid mitt vanliga liv så jag lovade att strikt följa ett 6-mål-om-dagen schema (under bevakning av min familj) och dessutom lägga till en näringsdryck per dag. Jag kan inte säga att det är lätt, men någonstans innerst inne vet jag att det är det rätta. Jag vill kunna flytta (är 20 år) och börja på min utbildning. Men jag måste bli kroppsligt starkare enligt alla, och någonstans inom mig vet jag det också. Så mitt råd är, dra ned på det så kallade "normala livet" och SATSA på ett riktigt normalt liv! Jag gör det nu, det är jobbigt, men i slutändan kommer man vara en vinnare!

Jag tror att du behöver hjälp, eller att i alla fall få lite hjälp att komma framåt. Du gör ett jätte arbete det är jag helt säker på! Men jag vet hur mycket det har hjälpt mig att sjukskriva mig från skolan och jobbet ett par månader och bara fokusera på sig själv, på att må bättre. Man behöver inte utesluta resor, vänner och umgänge bara för det, men att kunna koncentrera sig på att må bättre och inte göra saker som man måste har hjälp mig otroligt. Du är grym och lycka till med allt!

Jag förstår precis hur du känner. Jag tror att du är i en sits som många sjuka lätt hamnar i. För mig hjälpte det jättebra att gå i behandling för att våga ta de sista (men ack så svåra) stegen. Så jag tycker att du ska överväga det. Skrev inte du någon gång att du haft kontakt med en ätstörningsenhet? Visst är det kanske tråkigt att "pausa" men ibland behövs det för att komma framåt och kunna må ännu bättre och orka ännu mer.

Du verkar vara så fin och klok och är värd det bästa!

Hej igen!
Det är ju sant att det blir regler och sådant där om man påbörjar en behandling. Men samtidigt så verkar du vara väldigt motiverad till att bli frisk vilket kanske gör att processen går snabbare och du inte behöver leva efter de där reglerna så länge.

Jag var på behandling i 12 veckor för några år sedan och förstod inte hur jag skulle stå ut så länge. Men det gjorde jag, och om man tänker efter så vad är några veckor av ens liv mot att man blir frisk och fri och kan leva sitt liv som man vill?

Kram till dig!

Hej igen!
Det är ju sant att det blir regler och sådant där om man påbörjar en behandling. Men samtidigt så verkar du vara väldigt motiverad till att bli frisk vilket kanske gör att processen går snabbare och du inte behöver leva efter de där reglerna så länge.

Jag var på behandling i 12 veckor för några år sedan och förstod inte hur jag skulle stå ut så länge. Men det gjorde jag, och om man tänker efter så vad är några veckor av ens liv mot att man blir frisk och fri och kan leva sitt liv som man vill?

Kram till dig!

Pausa. Antingen så kör du om från scratch på egen hand. Komponerar ett matschema utefter de matscheman man får inom vården tillsammans med dina föräldrar. Dvs. innehållande PASTA, POTATIS, RIS osv i rätt mängder. Utan dem går du förlorad så mkt och blir inte frisk på riktigt. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag, kvllis. Se till att hela familjen ärmedveten om exakt vad smo gläler om du är rädd att fuska om du bara har koll själv. Smör på mackan, portionsstl och full frukost. Tråkigt kan hända, men det gälller att ta i om man ska se förändring, vilket du säkertligen märkt. Och genom att ha ett riktigt schema utarbetat så kommer du inte riskera att lura dig själv. Det finns ju en anledningen iaf till att scheman man får inom vården ser ut som dem gör.Tids nog kan du börja variera och vara flexibel, först måstr vikten börja ticka uppåt regelbundet. Sen, sjobba inte. Pausa som sagt. Alldeles för energislösande och sklle du söka vård nu skulle du säkerligen bli förbjuden allt vad skola, jobb, resande och övrig sysselsättning innebär. Vill inte låta hård, men det är faktiakt det enda sättet och jag är SÅ lycklig just nu- min vikt går uppåt och jag älskar livet. Jag är friare än någonsin. Vill så gärna aytt du ska komma in i samma. Med vikten minskar faktiskt alla mattankar, tänk att jag sitter och säger detta nu. Kom igen kom igen Cecilia, vackra du. Tror på dig! Men känner du inte att du kan göra det på egen hand uppmuanar jag dig att söka ytterligare hjälp. Att vara stark är inte att klara allt själv, utan att våga - att våga göra det som är nödvändigt. Och det vet nog bara du vad det är. Tror iaf inte jobb ärsärskilt smart i detta läge - friskhetsprocessen kräver såååå mkt mer energi än vad man tror. Både fysiskt och psykiskt. Ledighet och fokus på mat och friskhet är vad jag tror du behöver enbat!