Vi kan alltid sträva efter att bli; smalare, roligare, sötare, bättre, vackrare, snällare och gladare. Ja, näst intill perfekta. Dock är det tveksamt om ens det räcker till för att anses som perfekt. För att sticka ut i samhället och betyda något idag behöver man nog vara övernaturlig, nästan omänsklig.

Perfektion, vad mer behöver jag säga? Det är ett starkt ord och folk lever upp till det ordet som om det vore den starkaste makten som fanns. Men vem avgör egentligen vad som är perfekt och inte?
Finns det lagar på att man behöver ha samma storlek som Barbie för att duga? Måste man verkligen följa dieter, trender och skitsnack för att slippa gå runt och oroa sig över att folk bara ser en kropp som har erövrats av fett, celluliter och gnagande demoner? Varför accepteras vi människor bara inte som vi är skapade? Det är frustrerande.
Jag tycker att skriverier och resultaten som sägs förbättra ens liv inte går ihop. Antingen misslyckas man med nedgången och får sämre självförtroende än innan eller så blir man positivt påverkad av viktnedgången och kan omedvetet inte sluta att kämpa mot ett liv i helvetet. Det blir som knark, man är besatt och kan inte sluta om man inte får hjälp. Får anorexian grepp om en är den oftast där för att stanna under ett långt tag.
Det främsta förebildsyrket är catwalk modeller. Folk strävar efter deras okvinnliga kroppar och lägger ned sitt liv på att bli magra för att de tror de kommer bli lyckligare. Det folk inte är medvetna om är varför modeller ser ut som de gör och hur de egentligen mår. En studie visade på att modeller är de personer som mår sämst ute i arbetslivet. Kanske mår man inte så bra trots allt om man är mager?
Så om man mår dåligt av att vara mager, varför finns det då inte modeller med normala storlekar på catwalken istället för okvinnliga, beniga kroppar?
Faktum är att de är så pass smala endast för att de som kollar på modevisningen ska fokusera sig på kläderna och inte på deras kurvor.
Fråga er nu den här frågan högt för er själva; ”Strävar jag efter att bli lika smal som modellerna på catwalken?” Om svaret är ja på den frågan så ska ni tänka på följande;

*Modeller utnyttjas och tvingas att vara okvinnliga på grund av att männen inte ska fastna med blicken på deras kurvor.De behöver alltså inte vara smala för att vara snygga, snarare tvärt om.
* Svält medför ofta depressioner
*Organen i kroppen kan sluta fungera och går det riktigt långt kan det leda till försämrad syn samt hjärtklappningar.
*Man mister nästan alla sina kompisar (Det gjorde jag)
*Man förstör sina närmastes liv
*Kroppsbehåring för att behålla värmen

 

Det var bara ett fåtal av de grejer som man får på köpet vid ett anorektiskt tillstånd. Jag säger med ett tungt hjärta att jag har en hel del erfarenhet av anorexia. Så jag säger bara en sak. Det är inte värt det.

 

När man hamnar i en sådan situation som jag hamnade i så förstår man verkligen vilka som är ens riktiga vänner. Jag förlorade nästan alla mina kompisar men de som stannade kvar kom för att stanna för alltid. Det är äkta vänskap.
En utav mina närmaste vänner skrev en mycket betydande dikt till mig. Den är stark och ärlig och mina tårar rullar fortfarande ned för kinderna när jag läser den högt för mig själv.

 

Du hade drömkroppen men något gick fel
Du slutade ta hand om dej och blev bara skinn och ben
Vi blev ledsna och chockade, allt hände så fort
Du blev magrare och svagare än jag någonsin vågat trott
Jag trodde du var glad och nöjd med livet
Men ändå tog du det hemska klivet
In i mörkret fylld med sorg och gråt
Men jag vet att du klarar det om vi hjälps åt