Dåtid och nutid.

Hur det var när jag var sjuk förra gången? 

Första gången jag fastnade i ätstörningens klor så var jag tretton år. Var iväg på ett läger i en månad och det var där helvetet bröt loss. Föräldrarna kontaktade sjukhuset som skickade vidare mig till Bup som i sin tur skickade mig till Capios öppenvård som på den tiden fanns i min stad.

Gick på samtal en gång i veckan under nåt år. That´s it! Fick ett matschema i handen och ett recept på n-drycker. Behöver jag ens säga att det där inte var tillräckligt med hjälp? Gjorde allt jobbet själv i stort sätt. 

 

Provade lite andra saker paralellt med det där. Livs-coacher och duktiga psykologer som jag själv tog kontakt med. Vikten tickade uppåt och stabiliserade sig. Blev egentligen aldrig frisk där emellan. Men hade åtminstånde ett fritt och härligt år. 

Men då jag inte slog rot på sjukdomen från grunden så var det inte så konstigt att jag trillade dit igen.

 

Nåja. Det var en kort version av hela alltet. Men den här gången ska jag slå ihjäl den här sjukdomen helt och hållet. Det ska inte finnas ett endaste litet spår kvar innan jag ger mig. Vägrar att det blir på något annat sätt.

 

Kanske förklarade kort och dåligt. Men undrar ni nåt med, så fråga! :)

 

 

Hoppas på att få en bra dag idag. Började dagen med långa skratt vid frukostbordet. Och sen får jag besök! Som jag har längtat. Lär lägga mig med ett stort leende och ett bultande hjärta ikväll.

Hoppas ni får en bra dag mina vänner. Kram till er!

 

 

 

 

Vet du om de bakomliggande orsakerna till din ätstörning? Berätta gärna:)

Men hur bestämde du dig den här gången? Hur fick du kraften att låta det friska vinna?

vad var det för bakslag/ snedsteg du råkade du för vid din permission?

Åh vad skönt att få läsa att någon annan inte heller har några större "bakomliggande" orsaker. Har nästan fått ångest av alla psykologer som ungefär ansett att jag är en "dålig" anorektiker (förlåt hatar det orden men men) då jag inte haft några vidare anledningar bakom mitt beteende mer än att jag varit rädd för mat, och att bli "tjock"? Fanns liksom ingen större anledning än så?
Jaja, här babblar jag på. Skönt att höra iallafall. Kram, och kul att läsa att du hade en fin lördag!