Hand i Hand.
Ensam är inte starkast.
(Först – era kommentarer är guld värda. Det hoppas jag ni förstår.
Och det tror jag ni gör då ni verkar förstå och hålla med mig rätt ofta. Kram på er).
Tagit mig igenom många torsdagar sedan jag kom hit. Tolv stycken, för att vara exakt.
De flesta, inte alls – men de flesta har slutat i någon form av kaos.
Oftast i panikångest och andnöd.
Ny torsdag idag. Fick ett långt "extramöte" med min behandlare i morses. Ville ha nya verktyg och nya strategier för att kunna ta mig an torsdagarna lite bättre. För de verktyg jag hittils använt mig av har inte vart så framgångsrika.
Gick hand i hand in i matsalen. Det hjälpte. Välmenande kramar och "nickar". Inga ord, men jag förstod liksom ändå! Kändes lite tryggt. Man är inte ensam. Alla gör detta. Gå till ett café en måndag, fredag eller söndag. Elva på morgonen eller fem på eftermiddagen. Det sitter alltid några och fikar.
Varför? Jo, för att det är socialt, gott och helt normalt.
Jag gjorde det. Inte smärtfritt på långa vägar. Men bra mycket mer smärtfritt jämfört med de resterande andra tolv veckorna. Vi har börjat rota djupare i mina grundantaganden. Jäkligt intressant. Man sätter upp livsregler för sig själv utan att egentligen ha något att grunda det på. Så man gör just det – Antar.
Ska bli spännande att rota vidare i det här. Se vad det är som format mina eländiga tankar. Jag, världen eller människorna omkring mig? En salig blandning mellan det där skulle jag tro.
Man hinner knappt stänga munnen innan det är dags för mat igen.
Snart mellanmål. Sen ska vi på ärendetur. Har helgen i huvudet hela tiden.
Det får mig att le. Ha en bra dag. Kram.
