Jag kan skratta igen.

Jag kan älska igen.

Jag kan gråta igen.

 

Jag kan faktiskt känna igen. Jag är fortfarande inte helt i kontakt med mina känslor. Fick höra sådana där klumpiga ord igår, igen! Vadå för duktig? Vadå för bra?

Är det meningen att jag ska trotsa och göra motsatsen, eller vad är tanken? Men det är väl lite det som är just mitt problem. Att vara alla till lags och göra det man bli tillsagd. Kan dock inte förstå hur någon annan väg skulle kunna vara bättre i detta läget. Jag menar, hade jag gått efter mina röster istället så hade det nog inte slutat speciellt bra? Det är nog bara jag som misstolkar och missuppfattar lite. 

 

Ibland förstår jag inte riktigt. Kan vara lite förvirrande. Väldigt förvirrande. 

Men jag hoppas och tror på att man inte behöver vara medveten om allt. Och heller inte behöva veta allt när det gäller anledningar, dåtid och framtid osv... Jag tänker bara göra det jag gör och hoppas på att poletten trillar ner så småningom. Och gör den inte det, ja då hoppas jag på att kunna få vara fri och lycklig ändå. Utan reflektioner.