Dag nummer två.

Tårarna fortsätter. Men det är inte tårar för att jag tappat motivationen. Det är mer tårar, bara för att. Kan liksom inte heja dem! Alla nya intryck, alla förbannade känslor, går emot "mina principer".. jag följer bara med på ett sätt jag inte vågat tidigare. Har lämnat ifrån mig ansvaret. Men det till kunniga personer. Så jag oroar mig inte!

 

Ja, jag gråter mig igenom måltiderna och ja, jag blir redan övermätt av portionerna, trots att de inte är fulla än. Men samtidigt är det vid måltiderna jag på något vis mår som bäst. Visst låter det konstigt? Men det är under den andra tiden jag hinner tänka.

 

Och så var det detta med att fokusera på mitt. Tycks vara lättare sagt än gjort. Försöker ha tunnelseende och inte släppa blicken från det jag ska ha. Mina förutsättningar, min behandling. Alla är olika. 

 

Sneak peak.

 

Ätit frukost och vart på labb. Fick mig lite tid i solen också. Annars får jag inte göra så mycket. Äta och vila, ni vet. Min fria, rätt aktiva vardag jag hade hemma känns rätt långt borta nu ska jag säga er. Men känner på mig att dagarna kommer flyta samman här. Kommer inte veta om det är onsdag eller lördag. Lika bra det kanske. 

 

Era ord är guld värda. Hoppas ni förstår det. 

Åh vad fint du har fått till det!

sv: Svarade på din fråga i ett inlägg för jag kan tänka mig att många funderade över samma sak.
Precis, jag trodde aldrig att jag hade så mycket svårigheter förräns jag blev inlagd. Va beredd på att det kommer vara förjäkligt tufft men som jag sa tidigare, ta emot hjälpen och gör rätt från början så kommer det vara så värt det! Lycka till nu och ha en fin dag du med!

Har du en rosa mac?!! :)

Vill bara säga att jag tror på dig! Jag har själv bestämt mig för att bli frisk från mina ätstörningar. Jag är avundsjuk på dig som kommit så långt att du faktiskt befinner dig där du befinner dig nu. Du har gått igenom hela "jag-skäms-över-detta-processen" och vågar istället ta hjälp utifrån, det är starkt! Du får hjälp nu, du slipper tänka så mycket - slipper planera själv. Du är där för att bli frisk. Jag inspireras av att läsa din blogg, ännu mer sedan igår när du kom dit, och jag kommer närmare och närmare mitt eget mål när jag läser om dina framgångar. Som sagt - jag är avundsjuk på dig! Och ditt rum ser så mysigt ut! Fortsätt blogga så mycket du kan under tiden du är där, det stärker både dig och andra. Om du vill får du gärna skriva med lite om vad du får för mat och ungefär när/hur ofta, det hjälper mig (och förmodligen andra) att förstå vad som är normalt. När du skrev att du skulle äta kvällsmål igår t ex, så blev jag jättepeppad av att äta också, nästan glad. För jag insåg liksom att det är så det ska vara, och så gick jag och gjorde i ordning mitt eget kvällsmål. Lycka till därborta!

Låt tårarna komma! Låt tankarna komma, men dela dem med någon. Personalen kan kanske hjälpa dig att vända o vrida på tankarna, hjälpa dig att se att de är just tankar, de kommer och går men får liksom inte styra ditt liv! Om du förstår hur jag tänker!?
Magen, kroppen o hjärnan kommer vänja sig vid portionerna, och jag vet att det är svårt, men lägg fokus på dig, på din behandling, din vilja motivation och dina svårigheter! Hitta din väg och jämför dig inte med andra! Som du skrev, alla är olika! Du behöver all din energi till att komma på fötter i dig själv, bygga upp dig själv! Hur andra väljer att använda sin tid är upp till dem-det här är Din tid, Ditt liv!

Rörigt kanske, men hoppas du hänger med lite!?
Jag är (konstigt när ja egentligen inte "känner" dig) riktigt jäkla stolt över att du kämpar på så, över att du tagit detta steget!
Stor mega dunder kram!!

Måste ju säga att du har fått till rummet så att det ser mysigt ut och det är rosa, då kan det ju bara bli superbra detta ;)

Kikar in här tidvis av ren nyfikenhet för att jag vill veta hur det går för dig. För att jag upplevde det som att vi för ca 1-1 1/2 år sedan nu befann oss i ungefär samma sits och för att jag önskat dig få uppleva det återvändande till det RIKTIGT livet som jag själv gjort. Jag är så glad att läsa att du äntligen tagit emot hjälp på riktigt Cecilia. Du kommer klara det här. Men din grundinställning tror jag detta är precis vad du behöver och vad som kommer hjälpa dig tillbaka. Hade jag haft samma go som dig då jag blivit inlagd hade jag kunnat utnyttja hjälpen man kan få och bli frisk snabbare. Så ta tillvara på chansen du fått. Att det är jobbigt tyder bara på att du (anorexin) lurat dig själv mer än du förstått eller velat inse. Att du blir överdrivet mätt trots ej full portion betyder att det du åt tidigare och ansåg vara mycket och tillräckligt för en viktuppgång inte alls va tillräckligt. Och så länge som du försökt och kämpat (för det vet jag att du gjort), så se det som något positivt - du behövde mer hjälp. Och det kommer du nu få, om du är mottaglig. Men det är jobbigt och det ska det vara. Men som sagt, du kan! Peppkramar för en som verkligen förstår. / Linnea

Tårar som bara kommer är såklart lite jobbigt men jag kan också tycka att det är skönt ibland. Jag får ofta tårregn när jag är med om nya saker. Förändringar. Men det är ju oftast förändringar till det bättre. =)

Har följt din blogg i en evighet. Du är SÅ peppande, inspirerande och något så fruktansvärt STARK!!
Är du inlagd nu? Var isf, känns det ok?
Hang in there , du kommer att vinna över sjukdomen, känns redan som att du är på rätt väg med inställning!
Hejjar på dig, you go girl!! <3