Försök.

Oboy till frukost, största portionen potatissallad till lunch och kladdkakemuffins till fikat. 

 

Vad i helvete hände där? Hmm..

 

Det slår slint i huvudet ibland. Man reagerar på ett sätt man inte är van vid. Blir en annan person. Men jag försöker att slå bort de där tankarna i de där situationerna. Stänga av och blicka långsiktit. Viktigt att vara medveten och närvarande, men ibland sätts försvarsmekanismerna igång. Den här vistelsen har föresten blivit precis som jag misstänkte innan jag åkte hit.

 

Som ni vet så mådde jag okej hemma. Till och med bra ibland. Why? För att jag kunde styra och ställe som jag ville såklart. Nu när jag har blivit ifråntagen all kontroll och alla val så mår jag inte sådär bra längre. Sätts inför situationer jag inte har upplevt på flera, flera år. Så egentligen är det inte konstigt att jag reagerar lite annorlunda jämfört med vad jag är van vid. Jag är ju van vid att det går lätt. 

Pysslat lite. 

 

Ja, dagarna går emot "mina" principer. Ja, jag går bananas vid vissa situationer och ja ibland orkar jag inte riktigt mer. Men den som inte provar får heller inte veta. Har provat på detta livet (det sjuka) för länge nu. Och min nyfikenhet lockar mig till att prova på det friska, normala livet också. Man ska inte döma innan man provat! För jag vet att jag kommer trivas så mycket bättre. Åtminstånde hoppas jag på det. Och gör jag inte det.. ja, då är det ju bara att gå tillbaka till den här skiten om jag så vill. (Vilken jag betvivlar kommer ske). 

 

Känner verkligen att jag är på rätt väg. Och det är jag tacksam in i själven för. 

Kram. 

 

 

Förstår att du får kämpa mycket och att det är stora utmaningar att ställa om sig till. Jag vet precis hur det är, jag vet inte precis hur det är i varberg men jag vet verkligen vad det innebär att behöva frångå alla sina "principer". Det är svårt- men nödvändigt. Man kan verkligen så mycket mer än vad man tror. Sen gäller det att hålla kvar vid de där nya kunskaperna och erfarenheterna och inte falla tillbaka i sina gamla principer då man kommer hem. Det var där det föll för min del. Det är viktigt att man tänker på att det är ett långsiktigt projekt och inte bara saker man gör nu för att man blir tillsagd och för att man måste.

Att det slår fel i huvudet har jag varit med om många gånger så jag förstår, det är lätt att gå bananas då man haft mycket egna rutiner och ett stort kontrollbehov. På nått sätt tror jag dock det bästa är att inte kämpa emot så mycket för då blir det bara jobbigare. Det är i alla fall något jag önskar att jag hade gjort då jag var i behandling. Istället för att jobba med personalen tog jag det ofta som att det jobbade emot mig. Med det menar jag inte att man inte ska visa sina känslor och sin ångest. Det ska man verkligen göra- att lägga locket på är aldrig bra. Men processen blir känns bättre om man liksom försöker se det just som nya utmaningar och erfarenheter som man blir starkare av. Hade det varit lätt att släppa principerna och bli frisk hade du ju blivit det för länge sen. Man kan må "bra" i flera år där hemma genom att följa sina sjuka principer- men sen då- allt det där andra i livet- det går man miste om. Man kan må okej i sin ätstörda bubbla av rutiner och kontroll där hemma men då går man miste om allt det som egentligen är viktigt i livet. Man går miste om så mycket. Jag har levt i den där bubblan i många år och jag skulle kunna skriva ett helt bibliotek med böcker som handlar om saker jag gått miste om på grund av att jag hållit fast vid kontrollbehovet och ätstörda principer- en drömresa jorden runt som jag fick ställa in, en resa till Amsterdam, pojkvänsrelationer, vänner mm som jag tappat på vägen på grund av detta. Ett annat exempel- jag är bjuden på bröllop i sommar, 3 dagar med vistelse på herrgård. Hur nice är ite det skulle de flesta friska tänka. För en ätstörd person som mig som hållit fast vid mina rutiner alltför länge blir detta bröllop bara "hur ska jag fixa det, vad blri det för mat". jag ska nog tacka nej.

Jag vet inte hur du tänker då du ställs inför tex kladdkaka som fika. Men jag kan tänka mig att det är många tankar som att det är onyttigt, innehåller det och det och att du aldrig skulle äta det hemma? Så tänkte jag då jag ställdes inför den första kanelbullen. Jag kämpade emot so en tok, stångade mitt huvud blodigt, grät, hade grym ångest osv. Sen insåg jag efter efter ett par gånger att det var roligare, godare och enklare att äta den där bullen om jag tänkte på den som en bulle- just var det var- bara en simpel kanelbulle- en sån som de flesta fikar då och då. En sån där bulle som är rolig att baka och som jag minss att jag älskade som barn. En sån där bulle som jag innerst inne tycker är supergod. de där principerna man tillskansat sig på vägen "att jag gillar inte fika, sött osv" det är ju inte det man innerst inne tycker. Jag brukar fråga mig ibland vad det inre barnet skulle tycka egentligen. Om den där bullen/fikat/utmaningen. Vad skulle Cecilia egentligen tycka om kladdkaka om det var Cecilia utan sjuka tankar som tillkommit till stor del på grund av vad andra(samhället)/hälsobloggar/tidningar/media säger.
Man får försöka hitta tillbaka till den där friska delen man har i sig. Lägga energin på att ta fram den delen inom sig. Och börjar du tänka tannkar som att "lyckost" dem där hemma som kan äta "kvarg och hallon till mellis, jag länktar hem osv"- tänk istället- oj vad synd det är om dem där hemma som gick miste om denna kladdkaka, vad synd det är om alla tjejer där hemma som tackr nej till fika med vänner för att de får sån ångest av kladdkaka. De är inte de som är fria- i realiteten är ju de mer eller mindre styrda av vad någon "hälsoguru" sagt åt dem.

Nu är ju kladdkakan bara ett litet exempel- men man kan se det som att man övar sig på det verkliga livet, att man övar sig på att var fri. Det är steg varje dag som tar dig framåt. Var stolt för de framsteg du gör. se de skillnader du lyckats åstakoma från förra veckan. Det är viktigt att bekräfta sina framsteg och vara snäll med sig själv. Det är inte alltid man får uppmuntran från omgivningen så det gäller att "boosta" sig själv med goda tankar. Du är så BRA!!! Jag tycker du är grym. Jag började läsa din blogg för ca ett år och jag ser att du gör stora framsteg i dina tankar. Du har gått från att prata till att agera och det ska du vara så jäkla stolt över!! De är inte lätt, men utmaningar är aldrig enkla. Jag brukar tänka på alla dessa äventyrare, som tex Renata Clumchka som bestigit både det ena och andra berget och paddlat runt halva usa. Hon lär inte ha haft det så kul med storm, regn och kyla i alla lägen. Att det hade varit mysigare att sitta hemma framför brasan med ett filt i "tryggheten". Men å andra sidan- hade hon då fått se så mycket mer än husets fyra väggar? Tillslut kanske du kommer i det läget att du börjar se utamningarna som just något "coolt" du ska genomföra. Jag är helt övertygad om att du en dag kommer att kunna tänka typ " kladkaka- gott" Kanske jag ska bjuda min familj på denna. Du kommer att kunna sitta där på ett cafe med en kompis och koncentrera dig på ert samtal samtidigt som du njuter av kladkakan. Kanske känns det långt borta just nu men jag tror att man genom possitiva affirmationer och tankar på möjligheter orkar kämpa lite extra.
Och kom ihåg- ett ätstört liv är ett nej tack till livet! Kram

Det är en sån dag när jag bara skulle vilja skicka en liten nallebjörn som ett litet extrastöd!!!

Tänkte för övrigt på dina svar i inlägget under. Rosa café, det måste ju funka att göra några slags cookies som är rosa?!? Eller ja, färga alla bakverk rosa med karamellfärg! Jag älskar oxå rosa. Har en rosa fondvägg i mitt rum!! Hehe

Det blir bättre, jag lovar! <3 Stå ut med ångesten så försvinner den en dag.
Hur ser oboyfrukosten ut annars? mackor och oboy eller?

Du kan mer än du tror. Snart blir det bättre <3

Du starka varelse. Vilken kämpe!
Skänker dig många tankar. Du inspirerar.

Haha, du slår mig på den punkten! Jag var rädd att jag skulle ångra mig så vågade inte måla hela rummet! ;)