Här kommer svar omgång två. Hoppas att jag har fått med det mesta. Annars är det bara att fråga igen. 

Hur länge ska du vara i Varberg?

Tills jag mår bra. Och hur lång tid det tar har jag ingen aning om. Ingen stress! Det finns liksom ingen exakt tidsbegränsning. Men minst några månader kommer det att bli. Samtidigt som jag inte ska stressa på så ska jag ändå försöka att komma härifrån så fort jag kan. 

Har ni pratat om permission?

Nej. Inte än. Det blir inte den första månaden i allafall.

Hur långt har du till bmi 20 o vad tycker du om att capio säger att alla ska komma upp till just det bmiet?

Det krävs en del dit, ja. Jag har olika åsikter om just det där. Tror att det kommer skrämma mig mindre och mindre ju mer jag närmar mig. Det är ju normalvikt, alltså inget att skrämmas av. 

Vilken är din största utmaning vad gäller ätstörningen?

Vikten. Helt klart.

Äter alla måltider tillsammans och hur det känns? Brukar ni prata med varandra i så fall, eller är alla inne i sitt? Märker du av någon tävling om att t.ex. vara sjukast eller bli fortast frisk?

Ja. Alla måltider äts tillsammans här på Kliniken med behandlare. Ibland pratas det och ibland är det lite mer tryckt stämning. Beror oftast på vad det är som serveras eller vilken dag det är. Allt pendlar. 

Nej. Med tanke på att det finns alla möjliga slags ätstörningar här så fokuserar man på sitt. Åtminstånde försöker.

Största utmaningen när du kommer hem på perm?

Har inte vågat tänka så långt än. Här är det tryggt, för här måste man. Någon som ser till att det faktiskt blir av. Men den största utmaningen när jag kommer hem är att inte falla tillbaka i gamla rutiner. Småtvång, tider...att följa ett schema i sig. Ska ta mycket stöd hemifrån samtidigt som jag vill lära mig stå på egna ben!

Får ni godis ibland på Capio?

Ja, i lördags ställdes det fram en godisskål efter kvällsfikat till de som ville ha. Men fika får vi desto oftare till mellanmål och efterrätt osv.  

Har du gått i någon annan behandling än denna?

Har gått på Capio tidigare också. Dock fungerade det inte så värst bra. Just i den behandlingen var det vikten, enbart vikten, som låg i fokus. Kroppen blev okej.. men tankarna glömdes bort. Och det är nog mycket pga det som jag trillade tillbaka.

Har även provat en hel del olika psykologer, KBT, livscoacher osv..

Att inte kunna göra som man vill och att hela tiden vara övervakad. 

Vad gör man, om man vet att svälten är farlig men ändå alltid lyckas välja den? Är det då det är dags att be om hjälp?

Ja, det låter som om det är god tid att söka hjälp. Ta hand om dig.

Din favorit... plats: Någonstans där jag känner mig trygg! Gärna nära havet. Frukt: Äpplen, jordgubbar (om det gills), annanas och mango. Film: Hur man blir av med en kille på tio dagar. Låt? Everything med Michael Bublé, alla gånger. Plagg: Mina mjukisbrallor. Färg: Pink Lady. 

Kaffe eller te? Film eller serie? Kväll eller morgon? (Inget, tyvärr..haha) Fest eller filmkväll? Fläta eller hästsvans? (Har alltid bägge i ett) Ros eller tulpan? Hallon eller jordgubbar? Klänning eller kjol? Rita eller sjunga? Solsemester eller stadsvandring?

Fryser du mkt? och isåfall när som mest? efter maten kanske?

Ja, men det har sin logiska förklaring.

Hur ser en matdag ut för dig nu?

Sex måltider om dagen och fullstora portioner.  

Kram.