Att släppa taget, helt!
Det är något jag inte har gjort än. Har på något sätt gått hand i hand med ätstörningen enda hit. Och jag vet faktiskt inte vad det är som krävs för att jag ska göra det. Många av de såkallade säkerhetsbeteenden jag gör för att vidmakthålla tänker jag inte ens på att jag gör. Jag menar, det går ju av bara farten.
Jag är inte motstridig när det gäller att göra. Men att bara göra två av tre saker helhjärtat gör att jobbet inte blir klargjort på djupet. Det räcker med att en tagg sitter kvar för att man kan trilla tillbaka igen känns det som. En tagg som tillslut växer sig stor som en törnbuske. För det var ju faktiskt på det viset det började. Allt ska bort. Iallafall så småningom. Varför håller jag kvar vid ätstörnigen? För att jag är rädd helt enkelt.
Har (kanske lik som ni) ett svart eller vitt och allt eller inget-tänkande. I vissa fall är det negativ men i vissa fall något positivt. Behöver hitta den där allt eller inget-känslan när det gäller jobbet och behandlingen här. Vill kliva över det sista trappsteget för att vilja göra slut med äs en gång för alla. Och jag börjar känna mig jävligt less på allt som har med detta, samtidigt som det har vart som en (falsk) trygghet. Något att skylla på och något att kontrollera. Men det finns betydligt mer rogivande sätt att tillfredsställa sig själv på. Och det är sätt som är hållbara och som gör ens liv bra och inte tvärtom.
Jag vet inte hur länge jag kommer bli kvar här. Oroar mig lite för tiden måste jag erkänna. Rädd, rättare sagt. Vill inte ge mig. Men är även rädd att känna mig nöjd (och även andra) för tidigt.
Vart i stan precis. Middag om ett tag. Kram.
