En sjuhelvetes återvändsgränd.

Godkväll!

 

Har haft en omtumlande dag. Kommit till en stor jävla återvändsgränd. Har verkligen kört fast. När jag gör som jag ska, dvs det rätta, så blir det fel. Maten går före maten och jag hinner inte leva.

Att åka hem är ingen utmaning för mig. För jag gör "för mycket som man ska". Hur fasen kan det vara fel tänker ni. "Du gör ju som du ska och det borde väl vara rätt. Eller?"

Men det blir så fel. Återigen dessa pekpinnar. Jag hinner inte falla i några gropar och hinner inte göra några misstag just för att jag tar med mig Capio hem. 

 

Och i mitt fel är det bara fel, fel och fel. Jag säger inte att jag ska hem och göra misstag. Det jag menar är bara att jag behöver öva på att leva ett liv som inte är inrutat, tvångsmässigt och styrt av mat. Men så har det sett ut hela livet. Så nu vet jag inte vad jag behöver göra för att komma framåt.

 

"Du är avskärmad och jag får inte kontakt med dig". Och så är det. Jag vet. Poletten har fortfarande inte trillat ner efter sjutton (?) veckor. Kommer den någonsin göra det? Gör det jag ska men vid sidan av har jag ändå min egna agenda på något vis. Utåt visar jag att det går bra, just för att kunna hålla kvar med mina säkerhetsbeteenden som ändå inte syns. Jag visar väl kanske upp en fasad för att dölja mina svagheter så att de inte blir upptäckta. Kanske har jag inte vågat släppa på äs helt och hållet än? 

 

 

Poletten kanske aldrig komemr att trilla ner. Jag kommer fortsätta att gå runt som ett frågetecken. Ett frågetecken som gör utan att känna. Och som gör för andras skull men inte för min egen. Håller kvar vid så mycket som jag inte ens tänkt på. Jag är verkligen totalt lost. 

Blev tillsagd att åka hem och tänka igenom vad jag verkligen vill med detta. Få upp ögonen. Just nu känns det som jag är på vippen att ge upp. Mörkt åt båda hållen. Kolsvart. Åker hem i några dagar snart. Ska tänka, leta svar och försöka fånga in lite mer motivation. För den är verkligen åt helvete långt borta just nu. (Men känner jag mig själv rätt så är den snart tillbaka).

 

Stånk pust och stön. Snart kvällsfika. Sen bli det sängen tidigt.

Hoppas ni har klarare tankar. Sover nog bort detta deppet. Kram. 

 

Är det så konstigt att det ser ut så här när det som du skriver har sett ut på det sättet hela ditt liv?! Ge det lite tid...och ha tillit till att tiden gör sitt...det låter absolut som du skulle behöva åka hem till "verkligheten" för att få svar på var du befinner dig och vad du behöver jobba vidare med. Det är ju trots allt där du ska leva resten av ditt liv. Det är så lätt att göra behandlingen till en "falsk trygghet" och inte våga ta steget ut i livet. Försök tänk bort "rätt och fel", det kanske inte alltid blir 100% efter schemat men det är bara att göra om och göra nytt, se det inte som misslyckanden utan som erfarenheter, lycka till:)!

Vissa frågetecken tar det längre tid att få ur världen ovh det sker inte över en natt. Kanske behöver du åka hem och andas lite och kanske ändra en smula på vissa rutiner?
Den där resan låter iaf som ett bra mål. Att få komma bort till en ny miljö där du aldrig har varit förut kanske skulle vara ännu ett avstamp från det gamla till det nya?
Ja inte vet jag. Men jag vet att du är grym och att sömnen gör dig gott! Bamsekram<3

Jag tror (och vet) att poletten kommer att ramla ner för dig. Kan kanske vara bra att komma hem och fundera lite - minns själv att jag kommit en bit så kom världens svacka. Vad kämpade jag för, vad väntade på mig där ute osv. För mig är det fortfarande viktigt att äta på regelbundna tider och ha en rutin. Jag tror att jag alltid kommer att vilja ha det så, men det är okej för min del. Att släppa på det sista ar nog det tuffaste! Jag tror att du fixar det! Kramar

Du är en sån inspiration och din kamp på äs visar hur jävla stark du är. Motivationen kommer och går, speciellt när det kommer till den punkt att behandlingen blir din varda. Men backar du, kommer du vara ännu längre bort från det där livet du vill ha. Tänk tillbaka en gång på när du var som sämst, hur mådde du då? Är det verkligen värt att ge upp? Åk hem och resonera med dig själv, du kanske söker svar du inte riktigt än kan greppa. Men du måste lita på dina behandlare eller dem som hjälper dig och vill dig väl. Våga släppa in och ta hjälp med dina tankar och känslor. Håll i matårdningen så att du inte faller tillbaka, du gör ett så jävla bra jobb. Men bara för att man börjat äta och "gör som man ska" innebär det INTE att man är frisk..
Förlåt för långt inlägg men jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig. Jag är också på behandling och är nästintill fri från ätstörningen.. Jag har gått alla dessa vägar och jag vet hur det känns. Men jag tror på dig och jag vet att du också gör det :)
Massa kramar till dig!! <3

Att glömma bort en måltid ser jag som ett friskt tecken. Att man varit så uppslukad av livet och stunden att man glömt av maten. Fast för att detta ska vara friskt så måste man ju sedan kunna äta ikapp, tex genom att äta en extra stor middag pga missat mellanmål. Att man verkligen vågar ta mer och känna efter när man på riktigt är mätt.

Du har kommit till den där punkten då du måste börja våga testa dina vingar, det är skit läskigt att börja utforska världen utanför ätstörningen. Du har alla verktyg, du följer det du ska på capio och då är det läskigare än läskigast att bryta saker och ting och gå "outside the box" men någon gång måste man våga. Om du skulle försöka, så är jag fullständigt övertygad om att du skulle klara det. Våga cecilia. Jätte kram!