En tanke om en återvändsgränd
Har inte hunnit säga hej till er än. Så nu gör jag det; Hej! Har ni en bra start på veckan? Min har vart okej. Jag har nu kommit till en kluven återvändsgränd. Och hur kul låter det tro?Vid båda vägarnas slut ser jag bara ett stort stopptecken. Vad jag än väljer så ser jag bara en återvändsgränd. Ingen glädje och inget som lockar. Både jag och min hjärna börjar strejka.
Hur ska man kunna kämpa mot nåt som inte ens lockar? Det är aningen svårt må ni tro. Men ändå gör jag det på något jävla vänster. Förstår knappt varför. Men nu känns det som om det är för svårt för att ge upp allt som jag slitit för. Jag vill inte tillbaka till en utmärglad och blek kropp men jag vill heller inte komma till det som ska vara "livet". För jag vet ärligt talat inte hur man lever känns det som.
Gör för "bra" ifrån mig. Har börjar fatta vad det innebär nu. Och sådär kan jag inte fortsätta. Misstolka det rätt. För detta har tagit mig fjorton veckor att förstå. Så ni förstår säkert inte heller. Man kan inte följa pekpinnar hela livet. Livet måste komma emellan där på något vis. Men det är det jag inte låter det göra.
"Du kanske ska ta ett break i behandlingen och fundera på detta" Som pricker över i:t liksom. Kanske hade behövt det. Såhär mycket brukar jag inte svajja. Men jag antar att även jag får ha sådana stunder. Jag som alltid är så jävla "duktig". Trött på att vara duktig. Vill bara kasta tallrikarna i golvet. Men varför gör jag inte det då? Börjar tröttna på mig själv alltså.
Har vart ute och gått en lång höstpromenad. Jag och vinden, i princip! Jag lagade indonesisk kycklinggryta till lunch förut. Och snart är det chili con carne till middag. Och sedan ska jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet tills nästa måltid.. Happy day!
Förlåt. Men var tvungen. Kram.
Tror jag känner igen den där känslan av att göra "för bra" ifrån sig. Man bara gör, och låter förnuftet gå före känslan istället för tvärtom... Men det blir bra ska du se! Kram <3
Det är helt okej! När jag själv har kämpat mot "hjärnspöke" har jag alltid velat sätta upp tidsperioder. Jag får älta det såhär länge eller om sex månader skall jag må bra...men det funkar ju inte riktigt så. Kram
Skönt att få skriva av sig ibland. Kom bara ihåg att alla har dåliga dagar, oavsett om man har en ätstörning eller inte. Vi alla har studnder då man helst bara vill gå och lägga sig under täcket tills det blir en ny dag, inte behöva ta ansvar för nånting och inte ha några som helst måsten. Men det är de dåliga dagarna som gör alla andra dagar bra!
Jag lovar dig, det blir bättre.
Även om du känner just nu att det inte finns något som lockar, så kan det dyka upp när du minst anar det! Och är du frisk så har du möjligheten/förmågan att ta chansen. Men är du sjuk, så kommer sjukdomen att hindra dig.
Kram!
Motivationen går upp och ner. Är det din behandlare som föreslagit en "break" eller är det du som funderar på det? Stå ut det blir bättre, t.o.m mycket bättre:)!
Ååh vad jag känner igen mig vad gäller den där jäkla duktigheten! Jag är för duktig, för skötsam, det går "för enkelt" och till sist exploderar jag nästan inneifrån. Idag kände jag för att kasta potatisarna omkring mig på dagvården, strejka, göra uppror, låta de undantryckta känslorna komma fram... Men nej, jag satt duktigt och åt upp. Svår balansgång det där! Att göra som man "ska" men samtidigt få tankar och känslor att hänga med.
Styrkekramar!
Känner tyvärr alltför väl igen mig i det resonemanget. Har de några tips för hur man ska tänka?:/
Stor kram!
