Smile

Höst.

 

Tror att jag hatar hösten just för att den ger mig dåliga minnen. Men man kan ju faktiskt inte låta ens mående dippa en fjärdedel av året bara för att man ett tidigare år mått som sämst under just den tiden?

Det är allt som påminner och allt som tänks. Men faktum är att hösten är en jäkligt fin årstid. Har vart klarblå himmer och hög luft hela dagen. Rätt fint får jag väl erkänna då!

 

Tycker det är jobbigt när man inte tas som "sjukt" bara för att man ler och är trevlig. Det kan dölja sig rätt mycket bakom ett leende. "Smiling depression". Och det är precis vad det är. Man kan må dåligt trots att man inte skyltar med det utåt. Så är det bara och sådan är jag. Jag är jag och det kan jag inte ändra på. Har min personlighet varesig jag ville eller inte. Men i många lägen så kan det vilseleda både mig själv och andra. Visst, jag kan vara både ledsen, arg, irriterad, deppig och allt det där... Men precis lika ofta har jag ett leende på läpparna. 

 

 

Har kommit tillbaka från stan. Middag snart. Torsk med potäter! Och ikväll blir det idol. Följer ni det? Tycker det är rätt roande att titta på. Har dock inte funnit någon favorit än. Alla är jäkligt duktiga! Önskar att jag hade en fin sångröst. Men det där kommer nog förbli drömmar. Haha. 

 

Hoppas ni mår bra. Och om inte; Gör något annorlunda! Kram. 

 

Hej! Jag vill bara tipsa dig om Maria Menas låt "I Always liked that" som handlar om hennes kamp mot anorexia. Jag älskar den i alla fall!

Hallå där vad hände med killen?:)

Ja, det kommer alltid vara massa folk som tycker och tänker och ibland är man där själv. Men vet du vad, du är du! Och du duger precis som du är! Kram

Mmm.. Känner igen.. Det är ett knepigt fenomen. Det som inte syns på ytan existerar heller inte UNDER ytan. Man ser det man ser och that's it..!

Det är underligt att man måste sitta och gråta och skära sej i armarna för att folk ska SE och därmed också FÖRSTÅ att man mår minst lika dåligt fastän man ler och skrattar och försöker upprätthålla en fasad. Man lever efter det som forskarna kommit fram till: Att om man ler så kommer man snart att känna sej lycklig på riktigt. Man ler och ler. Men när fan kommer lyckan...? Till på köpet tror folk att man är okej fastän olyckan rasar inom en..

Jag tror att en av de största anledningarna till att man som anorektiker är livrädd för att gå upp i vikt och vill hålla fast vid sin undervikt faktiskt beror på att man är så fruktansvärt rädd för att det inte SYNS att man mår dåligt och att folk tror att man är fri och lycklig igen. Detta trots att det faktiskt är raka motsatsen: Till en början när man går upp i vikt så mår man ju egentligen mycket sämre.. Och jag tror att ätstörda över lag är individer som aldrig vågar be om hjälp och säga: "du vet du vad, jag mår SKIT! Kan du hjälpa mej??". Men med undervikten behöver man aldrig "överge" sin stolthet och be om hjälp för hela kroppen signalerar att detta är en människa som mår mycket själsligt dåligt. Vikten är ett sätt att berätta om hur man mår på insidan..??

Det är väl mer komplext än så med en ätstörning, men en liten del av problematiken tycker jag själv stämmer in på ovannämnda. Jag talar absolut inte för alla. Men jag är en Duktighetsprinsessa och har alltid varit. Att medge att jag varit svag har varit ett nederlag. Men att "indirekt" medgett svaghet genom svält har varit lite lättare på något sätt.....

Men vet du vad.... Jag tror faktiskt att dom som verkligen känner dej VET att allt inte är lika bra och perfekt liksom det leende du har på läpparna. Och tror dom det så kan man ju ifrågasätta sej hur pass smarta dom är eller i vilket förnekelseland dom befinner sej i.

Fortsätt le om du KÄNNER för att le. Gråt och se ledsen ut om du KÄNNER för att gråta och vara ledsen. Var alltid sann mot dej själv. Känn och var det du verkligen känner. Bedra aldrig dej själv bara för att göra andra lugna och nöjda. Det är DITT liv som räknas.. Kämpa på..!

Åh jag tror jag förstår. Hoppas inte det som gör dig nedstämd, du skulle bara veta hur mkt pojkar det finns därute :)